Veckotidningen Savana har utsett årets bästa respektive sämsta figurer i Mocambique 2008. På platsen som de bästa har de två: De ungdomar som i februari revolterade mot höjda priser på kollektivtrafiken och den präst som ställde upp i kommunalvalet för oppositionen i Gurue. På sämsta platsen finns oppositionspartiets ledare Afonso Dhlakama.

I februari 2008 höjdes bensin- och dieselpriserna och de minibussar som står för allra största andelen av Maputos kollektivtrafik meddelade att de tänkte höja priserna per resa från 5 meticais till 7,5 meticais per resa (1 meticais är ungefär 30 öre). Detta utlöste tumult i Maputo, bilar brändes, skyltfönster krossades och ett stort antal demonstrationer hölls. Savana korar nu de som var demonstrerade till årets figurer, för att de visade prov på civilkurage, för att de vågade säga ifrån, för att de visade att de som har det sämst ställt säger ifrån när det går för långt – att de använde demonstrationen ”det vapen demokratin ger de svagaste” för att visa det. Demonstrationerna ledde till att staten gick in och subventionerade bränsle till minibussarna.

Savana menar att det viktigaste som demonstranterna åstadkom var att ta politikerna närmre folket; de skapade en direkt koppling och visade vad som händer när man inte tar in sociala aspekter i ekonomin – de visade vilka människorna bakom numrena var. Tidningen fördömer förstörelsen som skedde samtidigt som demonstrationerna men understryker vikten av att se att våldet blir ett verktyg för de grupper som exkluderas och som inte har andra förhandlingsalternativ.

Den katolske  prästensom ställde upp för oppositionen i kommunalvalet i november, den andra figuren 2008, utnämner tidningen för att han lyckats med att nästan få till en andra valomgång i kommunen Gurue. 6 röster fattades för att regeringspartiets kandidat inte skulle få 50 procent av rösterna, vilket skulle innebära en andra omgång. Även om han inte vann menar Savana att det är en enorm prestation att komma så långt!

Partiledaren från samma parti Renamo, Afonso Dhlakama, utnämns till årets sämsta figur. För att han, enligt Savana, gjorde så att oppositionen förlorade i princip allt de vunnit under tidigare val, för att han styr partiet som om det vore en gerilla och inte en demokratisk organisation, för att han inte lyssnar till folket eller medlemmarna i partiet, för att han gör så att sakkunniga rådgivare flyr partiet. Savana menar att detta totala misslyckande kan leda till att ett nytt parti uppstår inom Renamo.

Tänker att Savana har högt i tak och att själva tidningen förtjänar en utmärkelse för att de vågar vara kritiska – åt flera håll!

Artikeln finns på Savanas hemsida: www.savana.co.mz (på portugisiska).

Israels ambassadör i Venezuela har blivit utslängd, tillsammans med sex andra israeliska diplomater, av Hugo Chaves på grund av massakern i Gaza.  Här i Mocambique hörs positiva röster som menar att andra statschefer borde vidta liknande åtgärder. Att de inte gör det visar att alla går i USAs ledband och saknar kurage, skriver några aktivister på maillistan Mocambiqueonline.

Följande artikel skrev jag till Hjo Tidning och SLA i december. Trevlig läsning (om du orkar, den ser väldigt lång ut här)! Bilderna är från Kooperation Utan Gränsers arbete i Zimbabwe (första bilden föreställer Hanna som nämns i texten).

Ett samhälle förändras för att det finns människor som orkar kämpa. Den första december är det internationella aidsdagen. Södra Afrika är den värst drabbade delen av världen vad gäller aidspandemien, i flera av länderna i regionen är över 20 procent av befolkningen smittad av hivviruset.

Men i stället för att än en gång konstatera något till synes hopplöst kan vi vända blicken mot just de där människorna som vågar och orkar, människorna som är pinnarna i statistiken som ofta är det som når oss i Sverige. Inte förstår man egentligen särskilt mycket av siffrorna som flimrar förbi, inte heller av korta nyhetsreportage. Vi förstår inga orsaker till problemen och vi ser inte människorna i sammanhanget. Det gäller inte bara katastrofen kring hiv utan även många andra katastrofer, däribland den pågående livsmedelskrisen. FN varnar för att 82 länder kan komma att lida av matbrist inom de närmaste månaderna samtidigt som världen producerar mat så att det räcker till och blir över för alla.

Jag besökte nyligen Zimbabwe, ett exempel på just ett sådant land som kommer upp på nyheterna som något helt vansinnigt; där härjar en galen diktator, där finns ingen mat till stora delar av befolkningen. Och det är trots att majoriteten av befolkningen har jordbruk som sin huvudsakliga sysselsättning. Zimbabwe är dessutom ett av länderna där hivprevalensen är över 20 procent. Jag kan inte förklara orsaker till problemen, men jag kan säga att det finns fler bilder av Zimbabwe än det som når oss genom tv och tidningar.

På landsbygden, ungefär tre timmar från Harare, besökte jag en kvinnlig bonde Hanna Dube. Hon är änka och plantuppfödare i ett program inriktat på livsmedelssäkerehet som Kooperation Utan Gränser driver tillsammans med den lokala aidsorganisationen Maso. Projektet arbetar för att förbättra livsmedelssäkerheten för cirka 2000 hushåll som är drabbade av hivpandemien, genom att någon i familjen är hivpositiv, att någon av föräldrarna i familjen har dött i hiv eller att familjen tar hand om andras barn som blivit föräldralösa på grund av hiv.

När jag kommer in på Hannas gård kommer hon emot mig i grön hatt och Mugabe-tshirt. Hon tar ett fast tag om min hand, sedan om hela mig, och säger att hon tycker att det är så roligt att få besök. Hon slår sig ner på ett getskinn, jag på en liten pall och vi pratar om hennes arbete. Moyo som arbetar i livsmedelssäkerhetsprogrammet hjälper oss med översättningen.

Med otrolig självkänsla berättar Hanna hur hon påbörjade sin plantuppfödning förra året, hur den bara växer och växer, och hur hon i dagarna ska gräva upp alla plantor och distribuera dem till 19 hushåll i hennes by, allt enligt överenskommelsen i projektet. Moyo berättar att kvinnan är en mönsterbonde – att det är så här alla plantuppfödningar borde se ut.

När jag frågar Hanna om jag får ta ett foto av henne flyger hon upp från getskinnet och säger att då måste hon byta om först – i den där tshirten vill hon minsann inte bli fotograferad – den duger bara som arbetskläder. Efter fotograferingen, där Mugabe inte fick vara med, visar Hanna upp sina plantor, hackar upp en sötpotatis som hon sätter i handen på mig och säger: ät! Sötpotatis är en av de grödor som programmet arbetar med, sojabönor är en annan. De är noga utvalda för att passa inte bara klimat och jord utan även den näringsrika diet som hivpositiva måste hålla för att klara av att leva ett positivt och långt liv. Förutom att lära sig att odla lär sig bönderna att förvara och tillaga produkterna för att tillvarata på näringen.

Tillbaka på Masos kontor blir jag stående vid en affisch med texten ”En nationell kris – Vi vann kampen för självständighet, kommer vi att förlora slaget mot aids?”. Jag tänker att det är otroligt att människor orkar, att de som är bland de mest sårbara bär det tyngsta lasset i kampen mot till synes oövervinnerliga katastrofer. Samtidigt tänker jag att det måste och kommer att gå, om de har klarat vad de har klarat i historien och det finns människor som Hanna som fortfarande kämpar.

Nu har jag kommit till Lichinga, min hemstad där jag dock än så länge inte har något hem, men det kommer. På flyget upp läste vi veckotidningen Zambeze som likt många andra dags- och veckotidningar innehöll ett antal annonser för traditionella läkare. En annons erbjöd behandling för/mot bland annat: impotens, affärsverksamhet, att kalla på en person som är långt borta, högt och lågt blodtryck, framgång i fotboll, sluta dricka och röka, dåliga andar, återskapa en förlorad kärlek, diabetes, bra resultat på tentor, säkerhet i hemmet, tur i jordbruket och malaria. 

Klistrar in annonsen om någon känner sig frestad att prova på.

Som om det inte vore nog förvirrande att befinna sig på en plats i livet blir det alltid lite snurrigt när man förflyttar sig. Det är många intryck, både i Sverige och i Mocambique. I Göteborg härom dagen demonstrerade Hamas med sympatisörer mot Israels ockupation och attacker. I dagens tidning här i Mocambique läser jag att tio personer dött bara sedan slutet av december 2008 på grund av regnen. Tänker att världen inte bara snurrar men att den även på så otroligt många sätt är en helt sjuk plats.

En vän berättade i dag för mig att han blivit utsatt för en ”marido espirtual” (”andlig make”); att han gift sig med en kvinna som sedan långt tidigare, i en lång och komplicerad historia, blivit gift med en ”andemake”. Denne andlige make utövade sedan sin makt mot den verklige maken som för en tid sedan var med om en svår bilolycka. Han berättar för mig att han fått höra att det var den andlige maken som utsatte honom för olyckan.

Efter detta samtalsämne fortsatte vi att prata om det kollektiva dåliga självförtroende som ibland tycks prägla diskussioner här, vare sig det gäller den nationella politiken eller relationer. Många gånger hör man exempelvis att ”Våra politiker här i Mocambique…” och så en radda negativa saker. Som om det bara vore Mocambiques, eller Södra Afrikas, politiker som inte lyckas föra den politik som folk vill… Detta är något som jag tänker återkomma till här på bloggen; om självbilder, bilder av andra och kollektivt självförtroende.

Nu är det dags att stänga av för dagen/natten för att sova ett par timmar innan jag ska åka till flygplatsen för att ta flyget till Lichinga.

Det är väldigt fint att vara tillbaka – det är varmt, ljust och pratsamt!

Jag var visst inte lika duktig på att skriva som jag hade hoppats på. Är nu tillbaka i Mocambique, kom till Maputo i dag och reser vidare upp till Lichinga i morgon. Lägger in några bilder från de två veckorna i Sverige, får ersätta det som aldrig blev skrivet. Först  kommer ett par bilder på mitt hus i Hjo, nyligen ommålat, fattas bara renovering av fönster, en bild på Hjo Kyrka och sedan några landskap från Värmland och Västra Götaland.

Just kommen till Sverige för två veckors semester. Jag ska försöka hålla mig och bloggen uppdaterad om vad som händer i Mocambique. Just nu håller jag mest på att vänja mig vid att det är mörkt, kallt och frost på bilrutan.

I dagens Noticias kan man läsa om bland annat att president Guebuza säger att främlingsfientligheten i Sydafrika inte får hota den regionala integrationen. Tidningen skriver också att den mocambikiska staten förväntas höja sina skatteintäkter med runt 10 % 2009 jämfört med 2008 och att antalet företag som finns under märket ”Made in Mocambique” nu är 36 antalet. De senaste tillskotten är en yoghurtfabrik och en madrasstillverkning, båda i Nampulaprovinsen. ”Made in Mocambique” eller ”Orgulhoso Mocambicano” är en kampanj för att främja produktion, konsumtion och export av mocambikiska varor.

Apropå kolerautbrotten som jag skrev om nedan (foto här intill från de första dagarna med kolera i Cuamba). Det är något speciellt med sjukhus i Moçambique, eller kanske snarare med personerna som arbetar i dem. Första gången jag var inne i ett landsbygdssjukhus i Moçambique var 2003 i ett distrikt i centrala Moçambique. På sjukhuset fanns en läkare Olivier, en kongoles. Engagerat och ingående pratade han om situationen i distriktet, bland annat att hälften av alla sängar upptogs av personer med hiv. Det som slog mig under besöket var de för mig enorma kontrasterna: Det jag såg: ett sjukhus utan resurser, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal, fullt av människor drabbade av epidemier främmande för mig, barn döende av sjukdomar som lunginflammation och malaria. Det jag hörde: En läkare som entusiastisk och till synes fullkomligt outtröttligt pratade om situationen som enligt honom hade många ljusa sidor.

Jag tänkte nog då att Olivier måste vara ett undantag, det kan inte vara normalt att ha en sådan kraft under sådana förhållanden, det är inte normalt att orka på det sättet. Under tiden här i Moçambique har jag haft glädjen att besöka ett antal sjukhus, såväl på landsbygden som i städer och slutsatsen är att Olivier inte var ett undantag (tyvärr är inte heller förhållandena på det första sjukhuset undantag, ingen el, inget vatten, brist på utbildad personal är ”normalt”). Man kan inte säga att Moçambique är fullt av engagerade läkare och sjuksköterskor, med tanke på hur få det finns av dem. Men av de jag mött är det många som gjort starka intryck.

När koleran bröt ut i Cuamba jobbade läkarna dygnet runt med att bygga tält, det fanns ingen plats inomhus, och skapa förutsättningar för att ta emot kolerasjuka. Inte en enda gång hörde jag någon av dem visa tecken på uppgivenhet. Trötta men samtidigt outtröttliga.

För ett par dagar sedan pratade jag med Olivier för första gången sedan 2003, det visade sig att vi har en gemensam vän, en av kollegorna på Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Olivier är i slutet av sin specialistutbildning till barnläkare. Under telefonsamtalet pratade han, återigen, engagerat och ingående om arbetet, att han varit i Canada ett tag men valt att komma tillbaka till Moçambique.

Kanske är anledningen till att jag tycker det är något speciellt med sjukhusen att upplevelsen av dem är så skild från det som den bild som ögat skapar.

Vatten är en sak som man inte tänker så mycket på så länge det är lagom. I Mocambique är det mycket som inte är lagom med vattnet.

Noticias skriver i dag om 42 kolerafall i Inhambaneprovinsen, och fyra dödsfall. I provinsen Manica ökade antalet kolerafall från 27 till 90 under mindre än en vecka, dödsfallen räknas till 9 personer. Kolera sprids genom smittat vatten och drabbar områden med dåliga vattenreniningsförhållanden. Cuambadistriktet (i södra Niassa) där jag tidigare bodde drabbades först av alla distrikt av kolera, innan regnsäsongen ens hade börjat. Förutsättningarna för att hantera ett kolerautbrott är dåliga och under de första dagarna låg människor på bänkar ute på sjukhusgården med dropp hängande i träd.

I dagens Noticias varnas för höga vattennivåer i Zambezifloden – ett område som nästan varje år drabbas av översvämningar som driver tiotusentals  människor på flykt och många förlorar sina hem. Kopplat till Zambeziflodens skriver Savana, en av Mocambiques veckotidningar,  i dag om elektrifiering av Tetedistriktet där den enorma Cahora Bassa-dammen, som dämmer Zambezifloden, är belägen. Det är svårt att få ihop att en provins med en enorm elproduktion (som till stor del exporteras till Sydafrika) endast är elektrifierad till 8 procent, men det är å andra sidan mycket man inte försår såväl med vatten som med elektricitet. I tidningen sägs det att samtliga tretton distrikt i Teteprovinsen ska elektrifieras under nästa år vilket ju inger hopp!

Den 19 november hölls kommunalval i Mocambique. Oppositionen, Renamo, led stora nederlag och kunde inte försvara sin ställning i de få kommuner där de tidigare hade majoritet. Givetvis är det mycket diskussion kring detta. När jag pratar med kollegorna visar det sig att inte många av dem röstade – de tycker helt enkelt inte att det finns någonting tillräckligt bra att rösta på.

Två år efter fredsavtalet 1992  hölls de första flerpartivalen i Mocambique. Den före detta befrielserörelsen Frelimo har hittills vunnit samtliga val och har således haft regeringsmakten sedan självständigheten. På svenska debattsidor har Mocambique av vissa svenska debattörer kallats för en diktatur och en enpartistat (bland andra Bengt Nilsson, Expressen, 15 sep 2008). Samtidigt som många mocambikier visar ett stort missnöje med den politiska situationen i landet verkar det vara få av dem som skulle beskriva sitt land som en diktatur. Snarare pratar man om kriser inom partierna, såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Under den senaste tiden har en rad kritiska röster inom Renamo höjts och missnöjet inom partiet är enormt. Inte minst riktas skarp kritik mot partiledaren Afonso Dhlakama och många kräver hans avgång för att partiet ska kunna gå vidare.

En åsikt som ofta kommer upp när partipolitiken diskuteras är att den verkliga oppositionen måste komma inifrån Frelimo, att det är där ifrån som en seriös kritik av den rådande situationen måste komma. Nästa år hålls nationella val och debatten kommer säkerligen att tätna för varje dag som går – såväl inom oppositionen som inom regeringspartiet. Jag ser fram emot debatten och lovar att hålla er uppdaterade här på bloggen.