Gick just till affären, från kontoret, en promenad på några minuter, egentligen bara tvärsöver en gigantisk rondell. I rondellen ligger bland annat en kyrka och en moské, mitt emot varandra. På kyrkmuren står det skrivet ”Proletärer i alla länder förena er”, bokstäverna är gamla, minst 20-25 år, men verkar ha bitit sig fast i muren. Mitt emellan kyrkan och moskén ligger biblioteket. På dess vägg finns en målning (från samma tid som muren) föreställande uppsträckta händer där en av händerna håller ett gevär, en anna en bok och en tredje en hacka.

Jag antar att historien är närvarande, på ett eller annat sätt, över allt i världen, i Sverige har vi statyer av kungar till häst. Men när man kommer lite utifrån, från en annan historieskrivning (men samma historia) ser man saker med lite andra ögon och jag funderar på om samtidshistorian ändå inte är lite mer närvarande här än vad den är i Sverige.

(Ovan: Vägg från Maputos hamn: ”Leve marxism leninismen”, ännu ett av många exempel på den historiska närvaron.)

Noticias, den största dagstidningen i Mocambique, skriver i dag att 450 000 mocambikier kommer att vara beroende av matbistånd fram till maj 2009.  Som anledningar till krisen anges brist på dricksvatten såväl som vatten till bevattning, brist på matreserver, dåliga förutsättningar för att förvara jordbruksprodukter, kronisk undernäring och ständigt ökande priser på basvaror. Priset på sädesslag har i stora delar av landet ökat med 100 procent under året och den genomsnittliga prisökningen på basvaror under året ligger på runt 30 procent.

Över hälften av Mocambiques befolkning lever under FNs fattigdomslinje, 1 USD per dag, vilket innebär att marginalerna är oerhört små. Bland andra den nationella bondeorganisationen UNAC debatter aktivt frågan kring matsäkerhet och menar den måste lyftas till en mer strukturell och politisk nivå. UNAC kritiserar själva begreppet matsäkerhet och pratar istället om livsmedelssuveränitet. Det senare, till skillnad från det förra, har ett starkt rättighetsperspektiv och fokuserar på böndernas makt över sin egen situation, vad och hur de vill odla. I begreppet ingår även en kritik mot att ekonomiska intressen prioriteras före mänskliga liv och argument för statliga interventioner för att säkra mattillgången.

Till denna diskussion återkommer jag i senare inlägg!

När jag gick i skolan gillade jag mina skolavslutningar. I helgen var var jag på avslutnings-/examensceremoni på jordbruksfakulteten i Cuamba och fick tillbaka lite samma känsla i magen som jag hade när jag satt i kyrkan i Hjo. Samtidigt är det mycket som är annorlunda. På våra avslutningar i Hjo pratade vi om lov, fritid, tid att göra andra saker; mycket som hade att göra med någon slags frihet. Prästen höll tal om äpplen något år.

På avslutningen i Cuamba pratade ingen om frihet utan om arbete och ansvar. Om ansvar de nyutexaminerade har för att bekämpa den matkris som Mocambique, bland andra länder, befinner sig i. Om att det inte är någon annan som kommer att göra det, att de inte kommer få särskilt mycket hjälp och att ansvaret är deras. Tänk om prästen i kyrkan i Hjo sagt så till oss på skolavslutningen. Samtidigt kanske det skulle vara tänkvärda ord för alla studenter (inte bara i den fattigare delen av världen), ansvaret för att förändra kan ju knappast ligga på endast en del av världens befolkning.

Examensceremonin bjöd också på spektakel när alla finklädda studenter och inbjudna skulle sätta av ut på en åker (lervälling) för att inviga det nya agroforestrycentret som bland andra Kooperation Utan Gränser Mocambique stödjer. De första 100 träden på centrets åker är nu planterade. Centret blir en mötesplats för studenter, lärare och lokala småbönder. Ett antal kampanjer kommer att knytas till centret, bland annat för förbättrad livsmedelssäkerhet, mot okontrollerade bränder och kring frågor som rör debatten om den gröna revolutionen. Centret är ett samarbete mellan Vi skogen (Kenya), Afrikagrupperna, den lokala bondeunionen UCASN, den nationella bondeorganisationen UNAC, jordbruksfakulteten och Kooperation Utan Gränser.

Blev alldeles varm när jag läste tidningen i morse: I går godkände Mocambiques parlament en lag som skyddar människor som lever med hiv mot diskriminering. Detta är ett resultat av flera års påverkansarbete som till stor del drivits av organisationer från det mocambikiska civilsamhället och godkännandet är en enorm seger!

Den nationella hivprevalensen för den vuxna befolkningen i landet är 16 procent men med stora variationer mellan olika regioner. Värst drabbad är huvudstadsprovinsen Maputo med en prevalens på cirka 25 procent.

Ett antal progressiva lagar har under de senaste åren antagits, bland annat jordlag och familjelag. Lagarna ugör viktiga juridiska verktyg för kampen för mänskliga rättigheter men är långt ifrån tillräckliga. Generellt har medborgarna i Mocambique lite kunskap om sina rättigheter och hur de ska försvara dem och såväl det civila samhället som staten har en tung uppgift att fylla dessa tomrum. Men icke desto mindre är gårdagens godkännande ett stort och viktigt steg!

Jag hörde just tåget vissla in. Det finns en tågräls som går hit till provinsens huvudstad men tåget går bara ungefär en gång i månaden och det är ingen persontransport utan bara gods. Underligt kan man tänka, särskilt med tanke på vägarnas tillstånd. Tågrälsen och vägen ringlar sig, om varandra, ner till Cuamba, provinsens andra stad. Det är ungefär 30 mil dit och för var dag som går av regnperioden, som just nu pågår, ökar tiden det tar att köra bil. I dag tar det ungefär 5 timmar, om ett par månader kommer det sannolikt att ta många fler.

Det händer ibland att människor jag träffar frågar mig varför utvecklingen går så sakta i länder Mocambique, varför det inte händer något och vad som skulle behövas för att det ska ”sätta fart”. Jag tänker å ena sidan att det är så otroligt mycket som förändras hela tiden, människor som med egen och gemensam kraft tar sig ur fattigdom. Samtidigt är utvecklingen väldigt osäker och de som tar de största riskerna är ofta de som befinner sig längst ned eller kanske längst ut. Detta verkar gälla i stort och i smått. Studier om fattigdomen i Mocambique visar att visst tar människor sig ur fattigdom, men utvecklingen är väldigt osäker. Många av de allra fattigaste tar sig ena året över FN:s fattigdomsstreck (1 usd om dagen) men hamnar året därefter under igen. Det är så många osäkerheter och så många sårbarheter. Det allra mest grundläggande i livet finns inte säkrat så som tillgång till hälsovård och utbildning. Det finns inga sociala skyddsnät annat än de sociala kontakterna. På samma sätt som vägen mellan Cuamba och Lichinga, som för någon månad sedan var helt okej, nu sakta men säkert regnar bort, är vägen inte säkrad för en människa som tar sig ur fattigdomen om den exempelvis drabbas av en allvarlig sjukdom.

Samtidigt som det är så till den milda grad frustrerande att det är så, är det viktigt att hela tiden ha i tankarna de steg som tas och som består. Att en utveckling som ska byggas under ifrån, av människor själva, måste ta tid, särskilt om alla ska med på tåget. Och trots frustrationen som så ofta uppstår, är det ändå helt otroligt att se när saker faktiskt blir bättre och förändras. Jag tänker att det bästa sättet många gånger för att förstå förändringen är att sitta ner och lyssna på någon som berättar om sitt liv. Att saker händer, utvecklas och blir bättre blir då ofta uppenbart, även om vägen eller rälsen, inte alltid är spikrak.

Jag tänker ofta att det är gränslöst att jobba i Mocambique, på flera sätt. Det är få dagar som är bara ”vanliga” dagar, där inget särskilt händer, där man inte får höra en speciell historia om någon människa nära, där man inte blir väldigt förvånad på jobbet eller över något som händer här i staden där jag bor. Gränslöst också för att jag nästan varje dag blir gränslöst frustrerad men också gränslöst glad. Jag hoppas att jag på denna sida kan dela med mig lite av detta.

Just nu försöker jag mest orientera mig i alla funktioner och hoppas på att inom de närmaste dagarna få kläm på hur allt detta med att blogga fungerar och skriva mina första inlägg.