Vissa dagar lär man sig mer än andra. Igår var en sådan dag. Besök hos medlemmar i tre olika kooperativ – cooperativistas – i Managuas grannprovinser.

Under ett gigantisk mangoträd med näst intill öronbedövande syrsor börjar vårt första möte med ett kooperativ som byggts upp runt en familj. Tre generationer cooperativistas är med på mötet och ger alla sin bild av livet i den avlägsna byn. Det starkaste intrycket är hur de pratar om vinsterna med att odla ekologiskt; de har ökat sin produktion, minskat arbetsinstatser per hektar, förbättrat kvalitén på produkterna och minskat sina kostnader. De har ökat produktionsarealen och tjänar mer pengar. Genom att sälja över hälften av produktionen själva, utan mellanhänder, ökar vinsten ytterligare. De samodlar olika grödor i ”våningar”; kaffe längst ned, sedan matbananer och högst upp avokadoträd.

Efter samtalet blir vi bjudna på traditionell majsdryck och mamma/mormor beklagar sig över att det bara går att köpa coca-cola i stan. Sedan bestämmer hon att vi ska äta lunch hemma hos henne innan vi åker vidare.

Det andra besöket är hemma hos en familj som har ett sagolikt målat hus – cerise och ljusblått. Och av döma av fruns kläder (och örhängen och konstverk på naglarna) är det ingen tvekan om vem som bestämt hur huset ska se ut. I fönstret på övervåningen vajar en flagga med budskapet ”campesino a campesino” – ”bonde till bonde” som programmet kallas där bönder hjälper varandra att öka och diversifiera sin produktion och öka sina vinster. Paret berättar hur de noga har tänkt ut vilka grödor de ska odla, när de ska sälja dem och i vilket skick – stora eller små – mer eller mindre mogna. Även här har ekologiska odlingsmetoder varit till stor nytta; träden ger frukt på udda tider, genom att skydda jorden ökar produktionen och de odlar grödor som inte var möjliga tidigare. Det är tydligt att det inte bara är husets färg som frun bestämmer över utan även ekonomin. -Min man har inte huvud för marknad och pengar så det sköter jag, säger hon bestämt och mannen nickar nöjt bredvid. Vi avslutar besöket i sluttningen bland apelsiner, tomater, paprika och vattenreservoarer.

Männen som tar emot på vårt tredje besök har en annan uppfattning om möjligheten att låta en kvinna bestämma över ekonomin. Kooperativet Pikin Guerreiro (uppkallat efter en revolutionshjälte) är ett av Nicaraguas äldsta och vi börjar mötet knaprandes på varsin rostad kaffeböna från kooperativets rosteri. Väggarna är prydda av revolutionära målningar. Det råder inget tvivel om att kooperativet har bidragit mycket till byns utveckling genom ett kollektiv kaffebruk, förädling och försäljning av kaffe. Det råder lika lite tvivel om att här är det männen som bestämmer. Av 30 medlemmar är endast en kvinna och hon kom med för att hennes pappa, som var medlem, dog. Kreativiteten hos de något till åldern komna männen är otrolig när de ska förklara varför kvinnor inte är medlemmar. Alla anledningar har med kvinnorna själva att göra – deras vilja och kapacitet. Några kvinnor sitter med på mötet och de ser allt tröttare ut allteftersom männen spånar. När kvinnorna, unga som gamla, själva får komma till tals blir historian en annan: självklart vill de vara med, och visst jobbar de redan för kooperativet men de får inget betalt. Det muttras friskt bland männen men kvinnornas kraft ger hopp om att det kanske finns fler kvinnliga cooperativistas vid nästa besök.

Dagen avslutas på en fantastisk utsikts plats varefter våra nicaraguanska kollegor går loss på vad som bör vara Nicaraguas motsvarighet till trädgårdstomte; färgglada grodor med paraply.