Ovärderade värderingar

Funderar mycket på det som är normalt och vad det får för konsekvenser när vi tänker på olika saker i samhället. Ofta får jag hör att jag har så många och starka värderingar.

Men jag tänker att värderingar har väl alla ungefär lika mycket av, bara att det tar sig olika uttryck. Att ta ställning mot något som man exempelvis tycker är orätt gör ju att en värdering blir tydlig. Samtidigt är det ju lika mycket en värdering att inte ta ställning och således acceptera. Att välja att inte veta och med grund i det inte agera är ett lika värdeladdat ställningstagande som det är att agera emot någonting.

Hörde en nyhetsrapportering från Cannes där en svensk radiojournalist sa något i stil med ”Om jag får vara politisk skulle jag vilja kommentera att det är så få kvinnor representerade”. Detta är bara ett av massor med exempel runt omkring oss där det uppfattas som mer politiskt att reagera på något än att acceptera.

Sverigetur: Eskilstuna

Har gjort ännu en liten Sverigetur; Tingsryd-Eskilstuna-Hjo. Nedan ett par foton från Eskilstuna och från hällristningar strax utanför stan som jag besökte i helgen. Fint i Eskilstuna måste jag säga. 

I veckan blir det Hjo-Klippan-Göteborg (med en liten avstickare till Ängelholm, se inlägg om pass nedan för förklaring) innan jag reser till Mocambique på lördag. Längtar.

Cecilia

Bloggen för agroforestrycentret i Cuamba, www.cuambaagroforestry.wordpress.com, är nu uppdaterad med nya foton och nyheter från fältet, besök den gärna!

På bloggen finns också en hälsning om Cecilia Glemme från alla oss som arbetar med på eller med centret. Cecilia gick bort den 3 maj efter några månaders sjukdom. Hon var drivande i uppförandet och utvecklingen av agroforestrycentret. Cecilia flyttade till Mocambique samtidigt som jag 2006. Jag kommer att sakna henne otroligt mycket, som vän och arbetskamrat.

Att få ett nytt pass, eller Kafkas process, version 2010

I Södra Afrika är det här med stämplar vid landsgränser fortfarande på modet och på ganska få år har jag lyckats fylla mitt pass. Jag begav mig till polisen i Skövde för att skaffa ett nytt. De flesta myndighetskontakter försvåras av att jag är utskriven från Sverige, så även denna.

Tidigare när jag (även då bosatt i Mocambique) skulle fixa nytt pass var det bara att lämna in det gamla, be om ett personbevis på Skatteverket och så var det klart. Reglerna har emellertid ändrats. Nu behöver svenska polismyndigheten se mitt mocambikiska uppehållstillstånd. Varför då undrar jag? -Jo vi behöver kontrollera om du har svensk nationalitet, och den informationen framgår av uppehållstillståndet.

Men den informationen framgår ju även av att jag har ett svenskt pass (som är giltigt i ganska många år till, om det inte hade varit för de många stämplarna), av att jag har ett personbevis från Skatteverket där det står att jag är svensk samt att mina personuppgifter finns i polisens dator kopplade till personnummer? Trodde jag men så var det inte.

Uppehållstillståndet fick skjutsas med bil från Hjo till Skövde. Under tiden gick jag till bokhandeln för att köpa böcker. Böckerna jag ville ha fanns inte inne och skulle således beställas. För att göra det behövs personnummer, vilket jag inte har (som en vanlig svensk) så då kunde jag inte heller beställa böcker. Var vid detta lag lite småilsk.

Uppehållstillståndet (som är en liten handskriven bok som migrationsmyndigheten på provinsen skrivit med snirkliga bokstäver) anlände till Skövde. Det är väldigt svårt att förstå hur detta dokument kan väga tyngre än tre svenska myndighetsdokument. Särskilt som det är handskrivet (och dessutom på byråkratportugisiska). Gick till polisen igen (utan böcker, med uppehållstillstånd).

Efter att det mocambikiska uppehållstillståndet synats och kopierats fick jag fylla i blanketten ”Prövning av svenskt medborgarskap”. -Har jag eventuellt förlorat mitt svenska medborgarskap, undrade jag. Inget tydligt svar erhölls (men man kan nog anta att svaret var ja). Sedan följde den normala behandlingen – eller är det egentligen ”normalt” att vi behöver stämpla in våra fingeravtryck i passen?

Eftersom det var lite special med detta pass (onekligen eftersom jag tydligen knappt har någon nationalitet längre) kunde det inte lovas att det hela skulle gå på fem arbetsdagar (vilket det normalt ska göra). Eftersom jag åker från Hjo nästa onsdag frågade jag om pappa, som har bokstavligt talat alla möjliga fullmakter för mitt liv, skulle kunna hämta ut passet? Icke. Då jag ska vara på kurs i Klippan i slutet av nästa vecka blev slutsatsen att passet enklast skickas till polismyndigheten i Ängelholm. Ser fram emot att för första gången i mitt liv få göra ett besök i denna stad.

Lätt som en plätt! Hur kul som helst att vara ”utlandssvensk” och nej, Sverige är inte byråkratiskt, det är det bara länder långt borta som är…

St Petersburg i bilder (2)

Lite fler bilder från St Petersburg, bland annat från sommarpalatset, segermonumentet (med blommor från 9 maj), ekonomiskhistoriska museet (inklusive Lenins arbetsrum), St Petersburg på kvällen med vackra broöppningar, Leninstaty utanför Finska tågstationen, tunnelbanan med mera. Avslutningsvis en buss – från Skultorp…

St Petersburg i bilder (1)

Befinner mig på en minisemester i St Petersburg. Det mest närvarande här just nu är förberedelserna inför 9 maj – dagen då segern i andra världskriget firas. I år är det 65 år sedan. Röda fanor, affischer och nejlikor finns överallt. I tidningarna debatteras huruvida det är korrekt att affischera med Stalin eller inte. Slutsatsen blev nej och affischerna, som bland annat satt på bussar, togs ner.

Nedan fotografier från de senaste två dagarna: artillerimuseum, hermitaget, vanliga gator, kyrkor och lite annat.

Valborgstal om hopp

Idag har jag hållt tal till våren på Hjos valborgsfirande. Med risk för ett alltför långt inlägg klistrar jag in talet nedan. Så mycket om våren handlar det kanske inte men väl om hopp! Det var inte direkt någon vårvärme och regnet hängde i luften, lyckligtvis föll det aldrig ner.

”Jag tänker att våren handlar mycket om hopp – vi kan åtminstone hoppas att värmen kommer tillbaka. Ljuset är lite säkrare, det kommer oftast som vi förväntar oss. Vi börjar även hoppas på andra saker, göra planer, vi kommer ut. I länderna som ligger under ekvatorn, som Moçambique där jag bor och arbetar, är alla årstiderna omvända. När det blir varmare här blir det lite kallare där, även om det nästan aldrig blir kallt.

Det är inte det enda som är omvänt. På många sätt är Sverige och Moçambique varandras motsatser. Varje år undersöker FN hur det står till i världen och år efter år visas att Sverige tillhör ett av de rikaste länderna i världen och Moçambique ett av de fattigaste. Vi är nästan så långt ifrån varandra man kan komma.

I Moçambique lever mer än hälften av alla människor i det som beskrivs som absolut fattigdom, majoriteten av människorna kan inte läsa eller skriva, den förväntade livslängden är strax över 40 år, fyra av tio har tillgång till el. Den omtalade globaliseringen och informationssamhället känns långt borta när 1 av 1000 har tillgång till internet.

De flesta lever på landsbygden som småskaliga jordbrukare under väldigt osäkra förhållanden och är beroende av det lilla som jorden ger. På det sättet är de också helt beroende av vädret – om det inte regnar som det ska, uteblir skörden och därmed allt det som människor lever av. Dåligt väder betyder i Moçambique inte att det regnar, snarare tvärtom.

Det finns inga andra inkomster än jordbruket. Det finns inga sociala skyddsnät runt omkring dig som kan hjälpa dig om något händer – ingen försäkringskassa, ingen sjukvård som når ut, inga bidrag du kan få om du råkar ut för något. Dina möjligheter att ta dig ur fattigdomen är begränsade – du har inte råd att riskera det enda som ändå är någorlunda säkert – ditt lilla och ändå rätt så osäkra jordbruk.

I Sverige får jag ibland frågan om varför det går så sakta i Afrika – händer det ingenting? Det är sant att det kan vara svårt att se några omvälvande förändringar i många av världens fattigaste länder. Men om man kommer lite närmre, och lägger örat till marken, är det mycket som sker. Trots allt kan man kanske säga.

I Moçambiques fall handlar detta trots delvis om historian under 1900-talet och kanske mest om de ganska få år som självständig nation fritt från kolonialt förtryck. Om man räknar så är Moçambique bara 35 år gammalt. Bara några år äldre än vad jag är. Om Sverige är ett av länderna som har haft minst krig under det senaste seklet, är nog Moçambique ett av de länderna som har haft mest. Ännu en skillnad mellan länderna. Under halva sin självständighet har landet dessutom varit härjat av ett brutalt inbördeskrig. Ett fredsavtal slöts 1992 och det har därefter varit fred. Mer än någonting annat innebar freden en möjlighet att få hoppet tillbaka, att få hoppas på att något ska bli bättre, att få göra en plan, att få komma ut.

Kanske lite som vi svenskar på våren?

I jobbet i Moçambique träffar jag dagligen människor som gnetar och kämpar för att göra saker bättre. Vardagshjältar. Målet för det program som jag arbetar i är att människor ska organisera sig i lokala föreningar och tillsammans kämpa för att förbättra sina liv. De flesta av dem är bönder, de representerar den där träiga statistiken om fattigdom. Men mer än att de representerar statistiken så representerar de just hoppet om att måste och kommer att bli bättre. Om de inte trodde på det skulle de inte orka kämpa varje dag.

För en tid sedan pratade jag med en person i Moçambiques bondeorganisation om utveckling – hur vi skulle vilja att det skulle vara i Moçambique. Han sa till mig: Deus cometeu um erro ao colocar Suécia no norte e Moçambique no sul / Gud gjorde ett misstag när han placerade Sverige i norr och Moçambique i söder”.

För trots alla olikheter kan vi ändå mötas i tankar om hur det skulle kunna vara. Trots att vi kommer från så olika världar – så olika de kan bli på många sätt – kan vi ändå vara lika övertygade om att de skillnader som finns i världen, bland annat mellan våra egna länder, måste jämnas ut. Vi kan ha samma hopp om förändringen.

En annan fråga som jag får ibland är om det inte är jobbigt att bo mitt i allt det som verkar så eländigt. Det kan vara jobbigt men samtidig finns saker som gör att det ändå ger så mycket mer än det tar. En sak är att genom att vara nära människor, och mitt i den vardagliga kampen, ser och känner man så mycket mer än de domedagsnyheter som når Sverige om länder som Moçambique. Är det något man tappar hoppet av så är det nog dem.

I Moçambique är jag mitt i fattigdom, hiv-pandemi, och ibland också naturkatastrof och kolerautbrott. Men förutom det, som naturligtvis syns och känns i hela kroppen, syns och känns också det som människor gör för att förändra. Den bilden når tyvärr sällan Sverige vilket jag tror bidrar till känslan att ingenting händer i fattiga länder. Det bidrar nog också till att det finns ganska lite hopp om de fattigaste länderna.

En annan sak som bidrar till att det ger mer än det tar att vara i ett land som Moçambique, är att det faktiskt, mitt i alltihopa, går att göra någonting för att vara med och ge ett litet litet bidrag till en förändring. Det finns många möjligheter, idéer och öppna dörrar för att tillsammans med andra människor förändra något. I Sverige kan frågor som rör fattigdom långt borta kännas just hopplösa – för vad kan man egentligen göra för att vara med och förbättra? Men vi känner väl till problemen i det svenska samhället, där det också finns exempelvis fattigdom, och vet att även här kan det kännas lättare när man får kasta sig in i något, även om det är väldigt jobbigt, och vara med och förbättra. Det känns många gånger bättre än att stå bredvid och knyta näven i fickan.

En av kollegorna i Moçambique läser till lärare. Jag bläddrade igenom hans skolböcker. I en bok som handlade om skoladministration och -organisation fanns ett kapitel om vikten av att skolan ska vara en plats som lär barnen att de har rätt att hoppas och drömma. Det stod att eleverna skulle uppmuntras att vara stolta över det som hänt i deras land sedan självständigheten och att drömma om hur det skulle kunna bidra till ännu större förbättringar. Jag tror att rätten till att hoppas är en av alla människors viktigaste drivkrafter – slutar vi hoppas, i litet och i stort, slutar vi kämpa för en förändring. Det är kanske det jag kan bli mest illa berörd av i både Sverige och i Moçambique; när jag märker att en människa tänker att hon eller han inte längre har rätt att hoppas, att hon eller han har gett upp. I detta är det lätt att se att det inte är just någon skillnad mellan ett land som Sverige och ett land som Moçambique – vi behöver vi rätten att hoppas lika mycket i Sverige som i Moçambique.

I samhället finns många människor och institutioner som indirekt eller direkt arbetar med att möjliggöra människors hopp och drömmar. Skolan är ett av exempel på det även här i Sverige, den skapar förutsättningar för att barn och unga vågar drömma och för att motverka att de ger upp. Kanske är det ett av de viktigaste arbeten i alla världens länder – att arbeta för rätten att hoppas och att denna rätt är åtminstone någorlunda jämlik mellan människor.

Jag hoppas på en massa saker, en av dem är att du också gör det. Kanske är det ett litet hopp, kanske ett hopp om något stort. Det jag hoppas på, är att du kämpar för att det du och människor runt omkring dig, nära eller långt borta, hoppas på ska gå i uppfyllelse. Just nu hoppas jag även att ni ska få en trevlig valborg, en bra helg och en underbar vår!

Ännu en…

Idag blev det ljuslyktor över badkaret! Befann mig i badrummet i drygt en timma, när jag kom ut fanns ett gigantiskt hål i marken precis bredvid källartrappen…

Och igen…

Se förklaring nedan… Ser onekligen ut lite som villa villerkulla, men fint blir det, när det blir klart…