Med Rustads murningsfirma tar mitt badrum form. Här nedan syns Niklas och Linus i full fart!
Kategoriarkiv: Personligt
Inget att göra i småstad…
Det händer inget i småstäder. Det är en vanlig uppfattning såväl bland småstadsbor själva som bland storstadsbor. För det första håller jag inte alls med (det kan ju inte vara förutbestämt att det inte händer något på en viss plats, det beror ju på dem som bor där). För det andra så är inte alltid småstadsborna själva så kvicka med att ta sig ut när något väl händer.
Igår var jag på konsert med den proggsångerskan Marie Bergman (det var inte många Hjobor som pallrade sig dit) och idag har jag varit på vernissage för en konstutställning (som dock verkar bli relativt välbesökt). Konserten var på Restaurang Bryggan och konstutställningen var på Hjo Konsthall.
Nedan ett par foton från konsthallen idag.
Badrumsuppdatering
Är hemma i Hjo och har besökt badrumsbygget i mitt hus. Det är fortfarande tämligen kaotiskt men man börjar se ljuset, litegrann i alla fall. Kaklet har kommit upp på en vägg, blandat med vanligt kakel finns handgjorda plattor av keramikern Gunilla Sander, se foton nedan. Plattorna är mönstrade, några har spegel, andra ljuslykta och några med knoppar (fortfarande i lådan).
Finfint blir det! Besök även Gunillas studio – klicka här!
Pajbakning…
Nytt och gammalt – flygplats och jordbruk
Härom dagen var jag på Maputos flygplats och började tänka på jordbrukspolitik. Varför? Flygplatsen byggs just nu till, av ett kinesiskt företag (med endast kinesiska arbetare, som tidigare kommenterat här på bloggen). Stilen på den nya ombyggnaden ger känslan av ett (tämligen smaklöst) sydafrikanskt shoppingcenter. Den nya byggnaden har ingen som helst koppling till den gamla. Man må tycka att den gamla inte är särskilt vacker men den har stil. Och känsla.
Har funderat mycket på Mocambiques jordbrukspolitik den senaste tiden. Publicerade för ett par veckor sedan här på bloggen ett inlägg om kooperativ och hur bönderna ser på ny och gammal jordbrukspolitik (klicka här för att läsa). Kontentan är till stor del att man skulle vilja ha tillbaka mycket av det gamla – för att det faktiskt var bättre.
Men det är som att även om det är så – att vi vill ha tillbaka delar av det som varit (inte allt) – så får man nästan inte säga så. Allt ska vara nytt – allt gammalt ska bort! Om man ser tillbaka i historien för ett land som Mocambique har detta hänt ett antal gånger förut. Vid självständigheten var det moderniseringens ideal som gällde. Och även nu, när jordbrukspolitiken stöts och blöts verkar det vara svårt att säga att det kanske vore bättre om vi gick tillbaka och gjorde det lite mer som förr…
Vill ju inte gärna se mig själv som konservativ men kanske borde vi vara mindre rädda för att ta tillvara på det som faktiskt var bättre förr…
Frånvarande bloggare
I början av veckan kom jag till Sverige och som vanligt här blir skrivandet inte lika regelbundet (vad händer med inspirationen?). Har varit i Hensmåla och hälsa på min goda vän och före detta kollega Cecilia – en av grundarna till agroforestrycentret i Cuamba (kolla gärna www.cuambaagroforestry.wordpress.com för foto och en liten kommentar).
Befinner mig just nu på kurs i Klippan i en svensk våridyll med vitsippor, tussilago och snödroppar. Kastas onekligen mellan skilda verkligheter.
Senare i veckan ska jag till Hjo och se hur det går med alla arbeten i huset – fotouppdatering utlovas!
Artikel om Helena i Vera
Tidningen Vera har publicerat en artikel om Helena (som är här tillsammans med vår finanschef Andreas). Läs den, klicka här!
Ska bara…
… fixa ett badrum i källaren på huset hemma i Hjo men det verkar som att det utvecklades till ett långt mer omfattande projekt… Men det kommer nog bli väldigt fint när det blir klart (och inte längre ser ut som en jordkällare med läckande rör i taket…).
Tage och Hasse
Är inte direkt något stort fan av att fota med mobilen men Tage och Hasse fastnade ju i alla fall. De är fortfarande ganska små men de gör oväsen som som inte är proportionerligt mot storleken så deras vaktande är det nog inget fel på…
Mitt liv som hamburgare
Om man vill ha en macka med ost, sallad och ägg på cafét här i Lichinga måste man beställa en ”komplett hamburgare utan hamburgare” (hamburger completo sem hamburger). En macka med denna blandning finns inte på meny och går således inte att beställa. Men en komplett hamburgare utan hamburgare funkar fint. (Man får betala för hamburgaren även om den inte kommer med.)
Så varför tala om hamburgare? Jo för att jag lite då och då i detta jobb känner mig som en. Som är pressad mellan två brödskivor och gärna lite andra saker under och över som geggar och trycker på. Och det är dessvärre en burgare som alla aldrig är nöjda med.
På ett lite mer generellt plan kan en hamburgersituation (av många) beskrivas med det dilemma som lyfts då och då i den svenska biståndsdiskussionen. De som skänker pengar, genom enskilda bidrag samt de som bidrar till utvecklingssamarbetet genom sina skattepengar, kräver att i princip allt det som skänks ska komma direkt till slutmottagaren. Så lite som möjligt ska ”komma bort” på vägen. Å andra sidan (men fortfarande i samma andetag) krävs ett bistånd som kan garantera att ingen korruption har förekommit och att tillräckliga kontrollsystem finns på plats. Vad är hamburgaren: Att system kostar, att utbilda människor i planering, projekt, bokföring och administration kostar, att följa upp och stötta lokala projekt kostar. Men det får inte kosta något.
Programmet som vi arbetar med här i Niassa ska arbeta med gräsrotsorganisationer, med de allra fattigaste. De kan ofta inte läsa eller skriva, de har ingen vana att hantera pengar och har ingen erfarenhet, kunskap eller uppfattning om vad en ekonomisk redovisning är. De har ingen erfarenhet av att skriva ”resultatbaserade” rapporter om hur arbetet går, de har i själva verket ofta aldrig skrivit något över huvud taget. Här finns flera hamburgare. Vi kräver av samarbetsorganisationer att de ska redovisa korrekt, med prisförslag, momsredovisning och allt annat – rätt. Deras förutsättningar att göra detta är inte goda (ibland nästan obefintliga), men icke desto mindre är de vår målgrupp och vi ska jobba med dem. Samtidigt gör våra egna krav att vi på ett sätt inte kan det.
Den andra hamburgaren är att vår givare kräver allt mer och mer avancerade resultatredovisningar enligt olika modeller (vilket i sig inte är ett problem, snarare tvärtom). Innehållet i modellen ska baseras på rapporter från små små bondeorganisationer som aldrig har skrivit en rapport och som inte har någonsom helst relation till ”result based management”. Summan av denna burgare blir att vi kräver något, tämligen orimligt, av våra samarbetsorganisationer för att leva upp till det krav som givaren ställer. Givaren kommer inte att bli nöjd med resultatet och samarbetsorganisationen blir oerhört frustrerad över de orimliga kraven som vi ställer på dem.
Detta kommer ända ner till mellanmänskliga relationer till kollegorna på kontoret. Kraven på vad vi som program ska prestera är många gånger långt över personalgruppens kapacitet. Vi kräver för mycket, kollegorna blir frustrerade liksom den som ser slutresultatet – det är, trots krav, inte så bra som det ”borde” vara. Ännu en hamburgare.
Mitt liv som hamburgare helt enkelt.
























