Idag referar Nils Lundgren (en av grundarna till partiet Junilistan) Filterartikeln om skogsplanteringarna i Niassa på sin blogg: ”Att Kajsa Johansson refuserades av DN Debatt är skandalöst, eftersom det var extremt intressant för svenska folket, men det är inte förvånande. DN Debatt presenterar allt mindre debatt och alltmer kungörelser från det svenska etablissemanget.” Läs här!
Idag publicerar Kooperation Utan Gränser, Naturskyddsföreningen och Svenska kyrkan en artikel på Newsmill med anledning av biståndsministern inlägg om afrikanskt jordbruk:
Publicerad: 2012-04-03 10:04, Uppdaterad: 2012-04-03 10:04
Företrädare för Kooperation Utan Gränser, Naturskyddsföreningen och Svenska kyrkan: Gunilla Carlsson vill att Afrikas småbönder ska använda mer gifter för att utveckla sitt jordbruk. Det är både fel och farligt. Istället borde bönderna få stöd för att satsa på ekologiskt hållbara metoder.
Är ju inte sådär överdrivet huslig av mig men ibland slår jag till. Igår bakade jag en tårta i form av Kooperation Utan Gränsers logga – en prinsesstårta (så klart med tanke på färgen) med påskinslag (var ju tvungen att ha någon anledning att baka tårta så det fick bli gula kycklingar). Tårtan bidrog till energin i avdelningens diskussioner om vår strategi idag.
I fredags var jag på Refused på Debaser i Stockholm. Lite av en nostalgitripp måste jag säga. Första gången jag såg dem var mitten av 90-talet i Hjo, senaste gången i en källarlokal Tibro 1998. Samma år upplöstes bandet efter sju års spelande. I år kommer de dock att göra några spelningar (de kallar det inte en återförening) och en av dem var i fredags på vad som sades vara ett ”hemligt” genrep (av publiktrycket att döma så var det nog inte så väldigt hemligt…).
Precis som sångaren Dennis Lyxzén sa från scenen igår är det en stark kontrast mellan spelningarna på 90-talet, då bandet (åtminstone i Sverige) var ett alternativt mindre band som inte var särskilt känt, och fredagens konsert där hundratals människor köade på Medborgarplatsen och inte kom in för att det blev fullt…
Refused var en del av ”straight edge-rörelsen”; punk men utan droger och alkohol och med en radikal politik, inte minst för djurrätt. I sin recension (som får betyget 5) skriver Po Tidholm i DN idag att ”90-talet var ett politiskt förlorat decennium, det märks inte annat i dessa dagar då skulden för västvärldens mest extensiva utförsäljning av statlig egendom ska fördelas och det visar sig att alla var med på tåget. Sverige monterade ned välfärden, Balkan slets i bitar av ett krig ingen brydde sig om medan Stockholm speglades sig i tidningen Wallpaper. Men uppe i Umeå pratade Refused kött, makt och feminism.”
Fyra gånger var Refused och spelade hos vår musikförening Slaskrock i Hjo – sjukt bra spelningar allihop – i källarlokaler, gympasalar och på folkets park. Slaskrock var ingen stor förening och finanserna var därefter (kommunens dåvarande bristande ungdomsengagemang gjorde inte saken bättre). Refused accepterade att spela för en symbolisk summa långt ifrån ett vanligt gage. Sovplatser ordnades hemma för att dra ner på kostnaderna (vid ett tillfälle inte bara hemma-i-huset utan även i min gamla lekstuga, på grund av kattallergi…). Minnen av utdragna nattliga Ulf Lundelldiskussioner i köket hemma hos en av medlemmarna i Slaskrock, synen av samtliga bandmedlemmar klättrandes nakna i lianer en gympasal…
För egen del var det en tid då jag allt mer började engagera mig politiskt och musiken var en viktig del i detta. Vi organiserade konserter mot rasism och för mänskliga rättigheter och gjorde vinylsingel till stöd för Zapatistaindianerna i Mexiko (med titeln Viva la revolucion…).
Konserten i fredags kändes lite som att slängas 14 år tillbaka i tiden – samma låtar och samma stämning men ännu högre förväntningar – som Refused lyckades möta. Det är politiskt, argt men svänger grymt bra – lite som Emma Goldman citatet ”If I can’t dance, it’s not my revolution!” (som återfinns på baksidan av skivomslaget till EPn Rather be dead).
Visst är återföreningen (som inte är någon återförening) lite av ett svek mot bandets tidigare löften om att aldrig spela tillsammans igen – men det gör det inte mindre bra (om man är lite pragmatiskt lagd). Dennis berättade från scenen att han ställt sig lite tveksam även till att gå tillbaka till de gamla texterna – skulle 90-talets politiska ursinne fortfarande funka? Han konstaterar (tyvärr får man väl säga) att det känns mer relevanta än någonsin – många av texternas dystra dystopier har slagit in…
Fick tips från en läsare om YouTube-klipp från spelningen – klicka här för att kolla!
Nedan några foton från ett par av spelningarna på 90-talet; Slaskrock i Hjo 1996, Vänerrocken 1997 och Slaskrock i Tibro 1998.
Ikväll har jag varit på ett mycket inspirerande seminarium om Zimbabwe organiserat av Forum Syd. Sten Rylander, före detta ambassadör i Zimbabwe, och Magnus Carlquist, nuvarande biståndschef på Sveriges ambassad i Zimbabwe höll varsitt anförande. Efter det var det mingel och bokbord med svenska organisationer aktiva i Zimbabwe.
Sten pratade om Zimbabwes historia och Sveriges relation till landet och lyfte bland annat fram problematiken kring att Sverige blundade för den massaker där 30 000 människor dödades av regeringen under mitten av 80-talet. Och varför blundade man? För att inte ”störa” den goda relationen med det nya självständiga Zimbabwe.
Han tog upp den kontroversiella och våldsamma jordreformen i början av 2000-talet och beskrev den som ”rätt sak med fel metod”. Han ifrågasatte att den dröjde så länge, enligt den överenskommelse som slöts med före detta kolonialmakten England vid självständigheten, den så kallade Lancaster Houseöverenskommelsen, skulle en omfattande jordreform genomföras 1989 med ekonomiskt stöd av England (som Margret Thatcher, som då sittande premiärminister, inte var så intresserad av att bidra till).
Självklart upptog demokratiseringsprocessen, konstitutionen, val och vad som kommer att hända när Mugabe trillar av pinnen en stor del av såväl Stens som Magnus presentationer. Vad gäller den senare frågan var de överens om att det är förutsättning för förändring men att tiden efter Mugabe sannolikt kommer att bli turbulent och fylld av en otäck maktkamp inom Zanu – att Mugabe trots allt står för en ”kitt” som håller ihop partiet.
Just nu tas en ny konstitution fram i Zimbabwe – en process som har fått omfattande stöd av svenskt bistånd. Magnus var tydlig med att detta är ett risktagande – det finns en risk att svenska skattepengar investerade i detta inte kommer att ge något alls om processen havererar. Samtidigt är UD och Sida överens om att det är värt att ta den risken. Det pågår en kamp om tiden för nästa val där Zanu vill att det ska ske så snart som möjligt medan oppositionspartiet MDC och SADEC (Southern Africa Development Community) bestämt hävdar att det måste ske efter att den nya konstitutionen har trätt i kraft, och följa densamma. Båda underströk vikten av att konstitutionsprocessen specifik och landets utveckling generellt måste vara driven av zimbabwier med stöd av SADEC – och inte av biståndsgivare.
Magnus pratade om vikten av stöd till zimbabwiska organisationer som kan bidra till mänskliga rättigheter och demokratisering. Han var dock noga med att det inte är de utländska organisationerna som kan ge det avgörande bidraget utan de zimbabwiska lokala organisationerna.
Och rubriken på detta inlägg? Sten menade att det finns forskning som visar att Zimbabwe har världens bästa klimat och att detta var något han tänkte på ibland under sin tid som ambassadör när allt annat var riktigt riktigt dåligt; att klimatet i alla fall är det bästa!
I senaste numret av magasinet Filter finns ett omfattande reportage om Västerås stifts skogsinvestering i Niassa. Jag har nämnt problematiken kring skogsinvesteringarna ett antal gånger här på bloggen, kolla gärna under kategorin ”Markrättigheter” här till vänster. Journalisten Henrik Brandão Jönsson gör en djupdykning i bakgrunden till investeringen och pratar med investerare och lokalsamhällen om de problem som investeringarna fört med sig.
Från Filters hemsida:
DEN GODA VILJAN
reportage »Det växte oss över huvudet. Helt plötsligt hade vi 750 miljoner kronor i en fond som jag var styrelseordförande för. Jag var biskop, det är jag duktig på, men det här… det blev för mycket för mig.«
Rekommenderar läsning (texten finns inte på internet så det blir till att pallra sig iväg till affären). Efter det passar det bra att läsa Svenska kyrkans kommentar till artikeln, klicka här!
År 2005 var flyktingfrågan högt upp på den politiska agendan i Sverige, inte minst den om de apatiska flyktingbarnen. I en rapport om just dessa barn fastslog två läkare/experter att de apatiska barnen fejkade sina uppgivenhetssyndrom på begäran av sina föräldrar – för att familjen skulle få stanna i Sverige. Denna rapport användes flitigt av dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg (s) och chefer på migrationsverket.
Idag skriver bland annat Aftonbladet att Thomas Jackson, en av experterna bakom rapporten, har ansökt om medlemskap i nazistiska Svenskarnas parti. ”I stort anser jag partiprogrammet som bra och intressant – helt enkelt som en nödvändig profilering mot den mångkultur som jag jämt och ständigt kritiserat i Sverige” citeras Thomas Jackson i Aftonbladet som även försökt få en kommentar från Barbro: ”–Hon vet inte vem Thomas Jackson är och som minister hade hon inte möjlighet att styra vilka personer utredningen pratade med. I övrigt har hon inga kommentarer, säger Holmbergs pressekreterare Eva Malmborg.”
Helt sjukt.
Vill du veta mer om kampen för flyktingars rättigheter?
Dagen: Hjo, sol, hästar, kossor, får, soldränkt hage, tussilago, Vättern, trevligt sällskap, kaffe, våfflor, sol, kaffe, kanelbullar, trevligt sällskap, sol, kvällssolsvättern, våfflor, månen på sned. Nu springtur!
Trots att jag tillbringat ganska mycket tid på flyg, och många gånger nattflyg, kan jag inte sova på flygplan. Efter diverse försök (inklusive tabletter) har jag gett upp. Har också konstaterat att det inte är så lyckat att spela tetris (som ganska ofta finns i underhållningsskärmen på planen) i 6 timmar – väldigt ont i ögonen. Således, arbetstid (vilket inte gör resan mindre seg men blir åtminstone på bättre humör). Efter att ha skrivit 48 mail och läst en rapport från FNs jordbruksorgan FAO stod det ”flight time rimaining 05.22” på skärmen. Sjukt tråkigt.
Med British Airways tidiga morgonflyg från London till Stockholm kan jag meddela att man inte åker iförd sandaler, grönrandiga sockar, chockrosa t-shirt med en tejpad affischrulle och en snorgrön väska. Det är mörk kostym, svart väska, skinande polerade skor och en diskret halsduk som gäller.
Har nu avslutat resan Stockholm-New York-Lusaka-Maputo-Lichinga-Maputo-Stockholm. Tillbaka i Stockholm som välkomnade med färgen grå…
Under veckan har vi haft introduktion med Gun Lindberg som nu tar över som koordinatör för vårt program i Niassa. Många möten har det blivit och alla har de handlat om Niassas utveckling. Fast ibland kan man undra om det verkligen är samma verklighet vi pratar om.
Vi besökte bland annat provinsguvernören som berättade att nu kommer allt gå fort – så fort att det inte kommer att behövas några långsiktiga planer i Niassa för de kommer jobba snabbare än vad planerna hinner med. Är vi i samma provins, undrar jag.
Vi hade ett möte ett skogsbolag där en man mycket entusiastiskt pratade om hur Lichinga kommer att se ut när den ”vibrerande plantagesektorn” ser till att 8 miljarder dollar per år flödar runt i samhället och hur all annan utveckling då kommer att komma ”på köpet”. Återigen undrar jag, befinner vi oss i samma provins?
Vi träffade en institution som finansierar markrättsprojekten som beskrevs nedan. Vi har lämnat anbud utifrån ett underlag som de har tagit fram som nu visat sig felaktigt, bland annat vad gäller antalet byar där vi ska arbeta med markavgränsningar. De har skrivit att det finns sex byar men i verkligheten är de bara tre. En diskussion uppstår där det enda som är viktigt för dem är att vi kan rapportera numret ”6”. De vill att vi ska ”hitta på” byar, leta reda på ”nya byar” och pengar för detta får tas från vilka andra budgetlinjer som helst (kunskap om marklandlagstiftning, hållbart utnyttjande av naturresurser, småskalig affärsutveckling. Bara de kan rapporter ”6” till det amerikanska folket (som är deras givare).
Och jag önskar att vi inte befann oss i samma provins.
In- och utvecklingar 