Trafikkaos och kontraster

Maputos södra utfart befinner sig i ett något kaosartat tillstånd men med hopp om bättring med tanke på att kaoset beror av ett vägarbete. Två mil på två timmar, och sedan lika lång tid tillbaka. Nedan några foton från vägen, inklusive stadion som byggts (av kineser) strax utanför Maputo. Kontrasterna blir tydliga med en väldigt modern byggnad i bakgrunden och en livlig marknad i förgrunden (undrar stilla om den senare kommer att försvinna till förmån för den förra?).

I buskarna bland giraffer, zebror och gnuer

Idag besökte vi en safaripark som ligger strax utanför Maputo – riktigt fint! Vi såg zebror, gnuer, buffel (men de sprang så snabbt att de inte finns med på bild), giraffer, olika bockar och lite annat.

Vi trodde att vi missat strutsarna men när vi var på väg ut från parken stod två strutsar och väntade vid grinden.

Särskilt fint att man kunde gå ifrån bilen ut i buskarna…

Bra packningar

Dessa finfina packningar och släpvagnar såg vi på vägen från Maputo mot Sydafrika idag. En logistisk (mar-)dröm…

Näst sista bilden föreställer en cykel med en avancerad musikanläggning, själva anläggningen i fram på styret (syns tyvärr inte) och högtalarna fastsurrade i bakdäcket.

Skriv under mot landgrabbing

Den norska ungdomsorganisationen Spire driver kampanj mot landgrabbing:

”Dear Minister of the Environment and International Development Erik Solheim,
Together with Spire, I demand that Norway stops import of commodities from grabbed land, takes initiativ to international cooperation to control investment deals in the agricultural sector, and make sure that Norwegian investments never happens at the expence of peoples food security or participation.”

Läs mer och skriv under på Spires hemsida!

Minister Solheim besökte Niassa i mars – läs blogginlägget om hans samtal med Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisation UPCN här!

Lichinga-Maputo

Här kommer några foton från bilresan Lichinga – Maputo. Sammanlagt körde vi 2708 kilometer. Allt gick enligt planerna och jag har nu fått se bron över Zambezifloden (som var lite av resans höjdpunkt).

Några rader om fotografierna: 30 mil från Lichinga gjorde vi första stoppet i Cuamba där vi besökte agroforestrycentret (och dess getter) varefter vi åkte mot Zambeziprovinsen (där vi körde förbi många skogsskövlingar – se foto med stockar). Vi sov en natt i provinsens huvudstad Quelimane (där välbehövliga vägreparationer är nära anstående) och därefter åkte vi till Chimuara/Caia – som sedan drygt ett år tillbaka binds samman av en fantastisk bro.

Vi hade tänkt att sova en natt i Gorongosaparken men det var fullt så vi styrde kosan direkt till Chimanimani vilket inte var ett dåligt val. Vi stannade två nätter på nyöppnade Ndzou Camp (se små hus/hyddor). En fantastiskt fridsfull plats som varmt rekommenderas! Vi gick på ”elephant tracking” men såg inga elefanter men väl elefantskit och -spår.

Efter Ndzou begav vi oss mot kusten, gjorde ett kort stopp i Vilanculos (för havsbad) och körde sedan vidare mot Morrumbene där vi sov en natt på ett ställe med finfin havsutsikt. Efter att ha bevittnat en magnifik soluppgång inledde vi sista dagens körning och anlände enligt planerna i Maputo framåt eftermiddagen.

On the road

Imorgon lämnar jag Lichinga för att med bil ta mig till Mocambiques huvudstad Maputo. Beräknar att det kommer att ta ungefär fem dagar att köra de ungefär 230 milen, vamos ver… Om jag hittar internet på vägen uppdaterar jag bloggen, annars är jag tillbaka här i början av nästa vecka.

Nedan en karta som visar ungefär hur vi ska åka. Första natten blir i Quelimane vid havet, andra dagens höjdpunkt är bron över Zambezifloden (som jag har längtat!) för att sedan åka vidare ner till ett ny(halv)öppnat ekolodge i Chimanimani, vid Mocambiques högsta berg.

Tummen ner och upp

Gunilla Carlsson blir kvar som biståndsminister – kampen fortsätter kan vi konstatera… Vilket den kommer att behöva göra på så väldig många andra håll också, exempelvis för flyktingar och migranters rättigheter med Tobias Billström som fortsatt migrationsminister.

Men det finns små ljusglimtar i tillvaron, som till exempel biskop Eva Brunne.

”Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund — att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld — det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, predikade biskop Eva Brunne på Riksårsmötets öppnande och fick Sverigedemokraterna att lämna kyrkan. Hihi..

Ett par bilder från en plats nära paradiset

Från förra veckans tvådagarsbesök på Nkwichi Lodge.

Att få ett nytt DIRE, eller Kafkas process, version 2010.2

Som utlänning i Moçambique behöver man ett arbetstillstånd för att kunna få ett uppehållstillstånd (kallas för DIRE). Arbetstillståndets giltighet varierar men max två år. Uppehållstillståndet skall förnyas varje år. I slutet av september var det dags för mig att förnya mitt DIRE. Ett antal Kafkainspirerade moment uppstod längs vägen, vilket påminde mig om när jag försökte få ett pass i Sverige för några månader sedan.

Första svårigheten: Jag har fyra månader kvar på arbetstillståndet och kan inte ansöka om ett nytt innan det gamla har gått ut. I DIRE-processen kräver de emellertid att jag ska ha ett giltigt arbetstillstånd för minst ett år framöver. Det tog ett antal möten och samtal innan vi kom över detta steg som var förutsättning för att över huvud taget få inleda DIRE

Andra svårigheten: Sedan några månader tillbaka har Moçambique infört biometriska DIRE. Detta innebär att den lilla bok som jag haft i fyra år, där ändringar och förlängningar skrivits in för hand, skall bytas ut mot en digital version. Den ringa kostnaden för detta: cirka 4500 kronor. För att detta skall låta sig göras behöver de passet som jag ursprungligen sökte DIREt med. Problemet är att det är sedan länge kasserat och antagligen ligger begravt någonstans på polismyndigheten i SkövdeVi undrade om det inte var deras ansvar att hålla ordning på dokument som jag, enligt alla konstens regler, har lämnat in till dem för drygt fyra år sedan, på samma myndighet, dock i Nampulaprovinsen? Jo det var det. Men man kan aldrig veta hur lång tid det skulle kunna ta för kollegorna i Nampula att skicka kopior på dokumentet – det skulle kunna ta både en, två och tre månader… Det handlar om att skicka två A4-ark mellan två gränsande provinser, inom samma myndighet. Efter ett litet utbrott och ett antal turer lyckades vi emellertid få tag på en faxad kopia från en tidigare arbetsgivare som godkändes i brist på bättre alternativ.

Tredje svårigheten: Det visade sig väldigt svårt att komma till migrationsmyndigheterna på de tiderna då de hade sin kamera och DIRE-dator igång och att personen som får köra datorn är där. En dag var vi nära att lyckas men möjligheten att lämna in befintligt DIRE den dagen (vilket processen kräver) var att de skrev en deklaration att jag hade tillåtelse att resa ut ur Moçambique en gång och komma tillbaka. Vi kom överens och skulle precis inleda processen när de kom på att sådana deklaration inte längre finns/görs, dock kanske de eventuellt finns om en person ska vara borta en längre tid (jag skulle vara utomlands i två dagar). Det rådde en viss oklarhet kring huruvida ett litet bidrag hade underlättat processen med att packa upp kameran och datorn på de tider då vi var där, eventuellt skulle nog även deklarationen finnas, om bidrag utgick. Efter alla dessa misslyckade försök informerade de oss: Kom måndagen den 27 september klockan 7.30.

Fjärde svårigheten: Kollegan Aida och jag gick dit klockan 7.30 den 27 september. Ett antal personer såg undrande på oss vad vi gjorde där: Personen som var ansvarig (som var den som sagt till oss att komma 7.30) skulle inte komma förens långt senare, kanske inte alls på hela dagen, då han först skulle på möte och sedan utbildning, kanske. Vi undrade om vi kunde få hans nummer för att få reda på om han skulle komma under dagen. Först gick det, sedan inte, sedan igen men slutligen inte. Vid det laget var både Aida och jag rejält irriterade. Under väntetiden kom en person in i receptionen för att sälja cd-skivor, två för att sälja kredit till mobiltelefonen och två anställda administrerade över telefon större uppköp av majs.

Femte svårigheten: När personen väl kom, vankade han in i receptionen och sa att det inte var säkert att han skulle kunna hjälpa oss eftersom han hade ont i armen efter ett slag under helgen. Armen hade inga synliga problem. Fram och tillbaka: kunde han eller inte trycka på knappen. Slutligen ja, det kunde han, men när han hade tryckt på knappen var han tvungen att gå direkt – till ovan nämnda utbildning. Under den korta tiden som han var där började hans kollega, som vi frågat om numret, retas med Aida och fick det inför den manliga kollegan att låta som att Aida velat ha numret för provat bruk. Hon började skriva små papperslappar med numret på som hon kastade till Aida.

Sjätte svårigheten: Mannen som var ansvarig för dator+kamera gick alltså med hälsningen att hans kollega nog skulle klara av detta. Hon hade aldrig gjort det förut men om det inte gick bra kunde de alltid ringa till honom. Det tog 30 minuter för datorn att ”värma upp” eftersom den varit avstängd i två dagar. Den utsedda kollegan började sakta knappa in mina detaljer som vi lydigt hade fyllt i på ett formulär som hon dock inte verkade vilja läsa. Istället tog hon upp passet och försökte lista ut var informationen fanns, vilket naturligtvis inte gick eftersom hon inte läste engelska. Aida tappade tålamodet och ingrep. Med en långsam pekfingervals hamnade pappas namn, mammas namn, passet utfärdat i V-ä-s-t-r-a G-ö-t-a-l-a-n-d… Samtidigt ringde hennes mobil konstant med privata samtal som hon med glädje tog sig an.

Sjunde svårigheten: Datorns formulär krävde att man fyllde i ”makens nationalitet”. Jag försökte förklara att jag är ogift och att det därmed är svårt att uppge makens nationalitet. Fram och tillbaka men ingen lösning. Dags att ringa till ansvarige kollegan undrade vi? Jo det kanske skulle vara en bra idé men hon hade inga pengar på mobilen – kunde hon få låna min för att ringa? Långt telefonsamtal om makars nationalitet, utan lösning. Kollegan fick gå ifrån utbildning för att visa hur man som utländsk kvinna i Moçambique kan få lov att vara ogift. Efter det försvann han igen.

Åttonde svårigheten: Kameran. Kvinnan hade aldrig använt en digitalkamera förut och nu var det mitt tålamod som tog slut. Jag fixade kameran och satte mig på pallen för foto.

Eftersom jag även denna gång hade en närstående resa till utlandet frågade vi, denna gång när allt var gjort och klart, efter en deklaration som snabbt var oss tillhanda, mot betalning av cirka 400 kronor (med kvitto) – samma deklaration som två veckor tidigare hade upphört att existera på samma myndighet.

Lätt som en plätt – nu är det bara att vänta. I jämförelse med svenska passmyndighetens hantering av utlandsboende svenskar måste jag dock säga att Moçambiques migrationsmyndighet fortfarande har en bit kvar för att bli lika tidsödande och frustrerande… 

Läs gärna inlägget om Kafkaprocessen inom passmyndigeten – klicka här!

Ett möte med Mia Couto

Årets Bok & Bibliotek har tema Afrika. För några veckor sedan träffade jag Mia Couto – en av Moçambiques främsta författare, tillika inbjuden till mässan. Dagen innan mötet, på årsdagen av fredsavtalet med Portugal som slöts 1974, har den moçambikiska regeringen beslutat om en åtgärdsplan efter det våldsamma matupproret veckan innan där 13 människor omkom och flera hundra skadades.

(Denna text publiceras i Göteborgs Fria Tidning, något ändrad.)

Mia har skrivit en krönika om upproret i en av Moçambiques dagstidningar. Vi börjar samtalet där och jag frågar hur vi kan förstå regeringens beslut från igår – ett beslut som innehåller en radikal vändning med återinförda subventioner på basvaror, frysta sänkningar på el- och vattenpriser som ska betalas med bland annat inställda lönehöjningar för högre statliga tjänstemän?

-Moçambiques regering står med en fot i en politik och den andra foten i en annan. Den första utgörs av givarnas, världsbankens och internationella valutafondens krav och viljan att gå dem till mötes. Den andra består av Frelimos politiska historia och ideologiska arv, fortfarande finns det många kvar i partiet som tror på detta även om det generellt är så att det är vad det var, menar Mia och fortsätter: -Gårdagens beslut är en svängning mellan dessa motsägelsefulla världar. Det som är viktigt med beslutet är att det innebär att eliten erkänner det moraliska problemet i att de fattigaste ska bära hela bördan för krisen.

Det är en ganska skarp vändning från regeringens budskap under upploppens första dagar?

-Regeringens utspel de första dagarna var arroganta och baserade på att problemet hade en polisiär lösning – att man med tillräckligt mycket kraft skulle kunna slå tillbaka. Men det är viktigt att tänka på att de föreslagna förändringarna inte är någon långsiktig lösning på det verkliga problemet: att vi inte lyckas skapa mer rikedom. Det är som en för liten filt – om den täcker upp till huvudet är fötterna bara och vice versa, funderar Mia och fortsätter: -Beslutet innebär emellertid att regeringen erkänner att det finns illegitima utgifter och att man accepterar att något bör göras åt detta.

Många har kritiserat regeringen för att vara populistisk då den föreslog reformerna först efter upploppen. Mia håller inte med utan menar att man bör se regeringens agerande utifrån de två världarna – och de osynliga brott som pågår hela tiden i Moçambique: – Hur kan det vara tillåtet att privata banker i ett av världens fattigaste länder gör miljonvinster? frågar han sig.

I Sverige är Mia Couto mest känd som författare och historieberättare, i hans hemland Moçambique är det lite annorlunda – här han lägger stor vikt vid sina krönikor som är tillgängliga för långt fler människor.

-De som läser mina böcker i Moçambique tillhör en urban elit, tyvärr. Men jag blir också förvånad ibland när människor kommer fram till mig spontant på gatan för att prata om mina böcker. Jag lägger stor vikt vid att skriva för tidningar och tidskrifter, det skapar nog mer förändring än böckerna.

Det är få moçambikier som har portugisiskan som modersmål och stora delar av befolkningen pratar inte portugisiska utan något av de ungefär 16 lokalspråken. Har dina böcker översatts till något lokalspråk?

-Kortare historier har översatts men inga hela böcker. Det har varit mindre initiativ och inga formella bokutgivningar. Att översätta böckerna gör inte nödvändigtvis att de kommer närmare människorna – bantuspråken är inga skriftspråk. Jag har arbetat en del med teatergrupper som har gjort egna tolkningar och översättningar av böcker och historier.

Debatten om valet av portugisiskan som nationellt språk blossar upp med jämna mellanrum, senast för några veckor sedan genom ett antal artiklar i dagspressen där Frelimo kritiserades för sitt val vid Moçambiques självständighet 1975.

-Det var ett oundvikligt beslut och vi kan inte beskylla Frelimo för att de fattade det. Om de inte hade gjort det hade vi inte haft det Moçambique som vi har idag. Om de valt ett annat språk, något av de lokala bantuspråken, hade detta varit en stor potentiell källa till förskräckliga konflikter mellan olika etniska grupper.

På Bok & Bibliotek representerar Mia tillsammans med ett antal andra författare de portugisspråkiga afrikanska författarna. Temat för mässan afrikansk litteratur – finns det egentligen något sådant?

– Det finns ingen afrikansk litteratur lika lite som det finns en europeisk eller asiatisk litteratur, fastslår Mia. -Det är viktigt att tänka på att Afrika inte är något man kan stoppa i en säck, samtidigt är detta en kamp som måste föras i och av Afrika. Kontinenten borde ha kraft att bejaka mångfalden som vi har. Samtidigt är det så att för den som varit utanför världen, är det en ny dörr som har öppnats och det vore dumt att inte gå in. Detta kan hjälpa till att flytta fram positionerna, menar Mia.

-Den afrikanska litteraturen befinner sig lite på fall just nu – den var mer på modet för några år sedan. Samtidigt som man kan kritisera att olika saker blir mode finns det också mycket som är bra – det är många nya författare exempelvis som kan få skjuts av de etablerade och göra sig mer kända. Men varje författare vill i sista ändan bli känd för sitt eget författarskap och inte som en representant för en grupp eller en kategori. Varje författare är en kontinent, säger han och ler. Tanken om kontinenten är återkommande i Mias texter.

Mia är som författare känd för sitt poetiska språk, gränsöverskridande historier och uppfinnande av egna ord. Böckerna pendlar mellan de verkliga och det overkliga och många gånger mellan olika historiska tider i samma berättelse. Detta kännetecknar även den senaste av hans böcker som givits ut i Sverige; Sjöjungfruns andra fot. Mias böcker har översatts till 25 olika språk – men hur fungerar det med översättning av ett språk som är så egenhändigt och där ord som inte finns finns?

-Översättningarna är väldigt arbetsamma processer med hundratals frågor från översättaren men inte alla frågor har svar eller lösningar. Språket är kopplat till kultur, tradition och poesi vilket gör översättningen väldigt svår. Men de finns de som klarar av det – som kompenserar ett uppfunnet ord, som inte kan översättas, med att uppfinna andra ord så att känslan och betydelsen ändå blir densamma. Det är ett stort förtroende att låta någon översätta – som att lämna över en del av sin själ. Kanske är det ungefär som vid en operation – du är helt utelämnad till läkaren, funderar Mia. -Ett av problemen är att jag inte själv får välja översättaren – då hade jag valt någon som jag visste kände till Moçambique, kulturen och sammanhanget. Men det är förlaget som väljer. Det finns fall där jag gått in i konflikt men de berättar jag bara om du lägger ner pennan, säger han och skrattar.

Portugisiska är ett latinskt språk liksom bland annat franska, italienska spanska vilket inte nödvändigtvis gör det lättare att översätta till något av dessa språk som enligt Mia har en annan historia.

-Portugisiskan har en historia av utbyte. Språket har haft fördelen att ta sig till Brasilien och få ta del av en utveckling där och även här i Afrika. Portugisiskan är en ett språk som accepterar förändring på ett sätt som få andra språk gör – det skyggar inte när saker kommer utanför ordningen. Det är annorlunda än engelskan till exempel som här i Afrika har varit ”fina damen” och där man pratar om en ”god engelska” – portugisiskan har historiskt sett inte haft denna mani. Det är först nu som portugiserna börjar få för sig detta – kanske för att portugiserna tror att språket är det enda som de verkligen har.

Avslutningsvis undrar jag om han har någon favorit bland orden han har uppfunnit?

-Det är svårt att säga men ”abensonhada” är ett bra ord, säger Mia. Ordet är en sammanslagning av att ha drömt, en välsignelse och något som är gott. Mia fortsätter: -Många av de ord jag uppfunnit har blivit mer verkliga än de riktiga orden och på det sättet oersättliga. När jag måste säga de riktiga blir jag osäker på hur de egentligen är, skrattar han och slår ihop sitt anteckningsblock med Che Guevara på framsidan.

 

På alla foton jag sett av Mia har han ett mycket neutralt ansiktsutryck – jag frågar om ett stort leende är möjligt? Frågan framkallar ett gott skratt men innan jag har fått upp kameran är den neutrala minen plats.