Frånvarande bloggare

I början av veckan kom jag till Sverige och som vanligt här blir skrivandet inte lika regelbundet (vad händer med inspirationen?). Har varit i Hensmåla och hälsa på min goda vän och före detta kollega Cecilia – en av grundarna till agroforestrycentret i Cuamba (kolla gärna www.cuambaagroforestry.wordpress.com för foto och en liten kommentar).

Befinner mig just nu på kurs i Klippan i en svensk våridyll med vitsippor, tussilago och snödroppar. Kastas onekligen mellan skilda verkligheter.

Senare i veckan ska jag till Hjo och se hur det går med alla arbeten i huset – fotouppdatering utlovas!

Inte krig i Sydafrika

När någonting går snett i Södra Afrika tar det inte lång tid för nyheten att nå svensk press och dessutom blåsas upp bortom alla proportioner. När något går lysande bra i Södra Afrika når det emellertid aldrig svenska tidningar. Således förefaller det som att nästan allt nästan alltid går åt skogen här.

Enligt svensk media, däribland Aftonbladet, är det nästan krig i grannlandet Sydafrika på grund av mordet på den vita farmaren Terre’ Blanche. Enligt sydafrikaner, av alla färger, är det inte alls fallet.Läs Viktorias blogg om att det faktiskt inte är något raskrig på gång…

Välförtjänt känga till biståndsministern

När jag skriver om svensk nuvarande biståndspolitik här på bloggen är det ofta mer eller mindre ilskna, sarkastiska och arga inlägg. I veckan har emellertid en bra artikel, som riktar skarp kritik mot biståndsminister Gunilla och moderaternas politik, publicerats i DN. Författarna är de två före detta Sidacheferna Carl Tham och Bo Göransson. Befriande att äntligen läsa saklig och bra kritik – läs den  genom att klicka Sverige måste återta sin roll som biståndsnation (DN 3 april 2010).

Tham och Göransson skriver bland annat:

”Biståndet har hittills varit ”kravlöst”; det är först hon, Gunilla Carlsson, som kräver resultat och redovisning. För alla som vet det minsta om bistånd är allt detta absurda påståenden. Sverige har aldrig haft en passiv utbetalningspolitik och biståndet har aldrig varit kravlöst. I själva verket har Sverige liksom andra biståndsgivare snarare ställt för många och delvis motstridiga krav på mottagarländerna, vilket är ett av biståndets problem.”

och

”Grundproblemet med bistånd är att de samhällen som främst behöver bistånd är samhällen där svårigheterna är som störst. Om GC vore seriöst intresserad av frågan om biståndets villkor och resultat skulle hon börja sin analys och diskussion där. Men hon verkar mest betrakta biståndet som ett svenskt politikområde där huvudfrågan inte är vad u-länderna behöver och vilka bidrag vi kan ge utan vad hon och moderaterna kan utvinna politiskt på hemmaplan.”

Gunilla Carlsson svarar på DN .se på ett föga imponerande sätt som understryker det som Tham och Göransson trycker på: att hon ser sig själv som den första och största tänkaren kring bistånd.

”-Fakta och resultat talar för sig själva. Jag har om någon bidragit till att stärka legitimitet och trovärdighet för svenskt bistånd i en tid med stora skillnader och djup fattigdom i världen.”

Hon anklagar Tham och Göransson för att vilja vrida tillbaka klockan (som om det nödvändigtvis skulle vara något negativt?) och menar att de som alla sossar inte klarar av att ta kritik mot biståndet. Läs Gunilla Carlssons kommentar här!

Som vanligt är det mindre upplyftande att läsa kommentarerna på DN.se – många visar på en stor okunskap om bistånd och än värre: om förhållandena i världens fattigaste länder. Men så är det ju också ett område där alla kan bli självutnämnda experter och anklaga bokstavligt talat alla människor i fattiga länder för allsköns skit. Huvudbudskapen i kommentarerna verkar vara att svenska pensionärer borde få pengarna och inte korrupta, lata, dumma, pengahungriga människor på andra sidan jordklotet eller i ”lekstugan” som det också uttrycks i vissa inlägg.

Kanske ska jag ge mig på att debattera medicin, fransk litteratur, kärnforskning eller något annat område som jag inte har den minsta kunskap om…

Rött kort för trafficking

 
Idag är det mocambikiska kvinnodagen. Tidningarna är fulla av artiklar om framsteg på jämställdhetsområdet samt olika företag och myndigheter som annonserar och gratulerar kvinnor.

En av de mer meningsfulla annonserna (som inte är en bukett blommor – hur gör det egentligen samhället mer jämställt!?) är den ovan: Ett varning inför fotbolls-VM i Sydafrika som äger rum om några månader. Budskapet är att sexuellt utnyttjande av kvinnor och flickor inte hör hemma på VM och att vi ska bekämpa trafficking av kvinnor och barn.

Så sent som förra veckan greps ett antal män imvolverade i trafficking från Mocambique till Sydafrika, ett problem som antas öka ju närmre VM vi kommer.

Sjuk Lenin

Idag har jag kollat på lägenheter i Maputo. Det är helt sjukt måste jag säga, på flera sätt. Husen är sjuka av vattenskador och mögel och ganska många år av ”husmisshandel”. I höghusen ägs varje lägenhet av olika personer, tanken är att det ska finnas som en bostadsrättsförening vilket i praktiken inte fungerar. Så vad som händer på utsidan, i stommen, i rören är det ingen som bryr sig om.

Sjukt för att priserna på lägenheter är minst sagt helt åt skogen – det är en rövarmarknad som inte har något att göra med vanliga människors inkomstnivåer – när priserna diskuteras är det som att man går in i en fantasivärld. En marknad som trissats upp av FN-organ, ambassader och internationella organisationer. Jag var bland annat och kollade på en hutlöst dyr lägenhet på Vladimir Lenins gata i ett hus som, om det vi lärde oss i betongbyggnadskursen stämmer, borde rasa vilken minut som helst. Vatten droppar ur grönmögliga bärande pelarna. Hur sjukt är det – på Lenins gata till råga på allt…

Sol och bad i Niassasjön

Funderingar kring kooperativ, statens roll och tomater

Någon gång när jag får massor med tid över (när det nu ska hända) skulle jag vilja ägna mig åt att bara åka runt och lyssna på människor här i Moçambique, helst människor som levt i flera generationer. Häromdagen bad jag bondeorganisationen UCA att berätta lite om vad de ser som de största utmaningarna för jordbrukets utveckling och statens roll i detta. Koordinatören Paulino ler stort och börjar berätta.

-För familjejordbrukarna är jordbruket en aktivitet med många risker, det ger låg avkastning, vi är sårbara i förhållande till klimat och har inte tillgång till teknik eller kunskap. För att göra en vinst behövs stora arealer men småbönderna med endast en kortskaftig hacka klarar inte av mer än ett, max två hektar per familj, berättar Paulino.

-Rådgivningen når inte ut, det skapas inga modellbönder som andra kan följa. På kooperativens tid var det annorlunda – självaste jordbruksdirektören kom till kooperativen varje morgon för att följa upp hur arbetet gick med fälten. Utöver det fanns tillgång till maskiner som kooperativen gick samman och hyrde från ett statligt företag. Summan vi betalade var symbolisk och vi kunde låna pengar från en statlig bank. Det fanns också tillgång till gödningsmedel. Då kunde vi producera så att tåget från Lichinga tog med sig tomater och andra jordbruksprodukter här ifrån, förklarar Paulino engagerat och tar av sig kavajen.

Statens och kooperativens roll i jordbruket
Jag frågar hur de ser på statens och regeringens roll i jordbruket idag? -Regeringen måste stimulera produktiviteten – det lyckades man med genom kooperativen. I vårt kooperativ var vi 350 medlemmar varav över 200 var kvinnor. Det var tydligt för bönderna vilka fördelarna var med att vara medlem i kooperativet. Nu jobbar vi många tillsammans men utan samma resultat och utan samma assistans, säger Paulino och fortsätter med att berätta att jordbruket förr i tiden var subventionerat men att den politiken inte finns längre. -Vi kunde få fördelaktiga lån på banken och regeringen satte upp mål för produktionen, hur mycket respektive kooperativ skulle producera och följde sedan upp detta. När det var skördetid mobiliserades militärerna för att hjälpa till ute på fälten. Detta var på Samoras tid, säger Paulino lite drömmande.

Han berättar vidare om hur det var i kooperativen, att alla tjänade efter sitt arbete på fälten – att ordföranden inte fick mer än någon annan. -Jorden var vår ägare kan man säga. Det är politiken och systemen som är hemligheten – det är de som måste till för att saker ska förändras. Inom kooperativen producerade vi bara för försäljning och vi hade separata fält för grönsaker, majs, bönor etcetera. Alla medlemmar hade tillräckligt med tid för att samtidigt odla på sitt eget individuella fält för egen konsumtion. Allt var noggrant bokfört inom kooperativet; hur mycket som var producerat, sålt etcetera. Vid dåliga år diskuterade kooperativmedlemmarna om allt skulle säljas eller om en del skulle sparas för egen konsumtion, berättar Paulino och fortsätter:

-Priserna var fastställda av staten och största delen av uppköpen gjordes av det statliga bolaget Agricom. Jordbruksmyndigheten publicerade priserna  vilket innebar att vi kunde räkna på vad som var lönsamt att odla och hur mycket avkastning olika grödor skulle ge. Sakerna var mycket bättre då, säger han och dröjer sig kvar litegrann. -Vi hade en pump och lyckades förse hela Lichinga med tomater. Vi hade inga pengar men massor av tomater.

Vad fattas för tomatproduktion?
Men vad är det som gör att alla dessa tomater inte kan produceras på liknande sätt idag? Paulino funderar och börjar sedan berätta: -Katastrofåren förstörde mycket, de förstörde människornas tankesätt.  I tider av liberalisering och när staten inte längre vill ta ansvar för kooperativen sa bondeorganisationen att om inte staten vill ta ansvar, vill vi vara autonoma. Samtidigt kom katastrofåren med kriget. Innan dem hade det funnits en anda av tillhörighet, motivation och deltagande. Det fanns incentiv för att delta och man blev erkänd som medlem i kooperativet, och vi såg att kooperativet löste våra problem. Medlemmarna träffades kontinuerligt varje dag på fältet, det fanns en känsla av ”ajuda mutua” samtidigt som var och en var sin egen kontrollant hur mycket man hade bidragit med i produktionen. Vår lön var allas, slår Paulino fast och fortsätter:

-Det är mycket som bidrar till att familjejordbruket har så svårt att lyfta människor ur extrem fattigdom, utöver de interna faktorerna så som människornas tankesätt. Kunskap och frågan om jordbruksrådgivning är en av faktorerna, en annan handlar om att marknaden är så osäker. Om marknaden hade varit mer pålitlig hade detta varit ett incitament för att öka produktionen men nu finns inga uppköpare och inga försäljare, säger Paulino. –Nu tycker jag att du ska lägga ifrån dig pennan och bara lyssna, säger han sedan och funderar vidare kring landet landlagstiftning. -När den nya landlagen gjordes var detta ett stort steg för att försäkra sig om att jorden tillhör den som arbetar med den. Tanken var att vi skulle äga jorden men vi klarar inte av det. Bara för att vi har tillgång till den betyder inte att vi kommer ur situationen där vi bara kan producera ett-två hektar per familj. Istället ser vi hur storskaliga investerare är de som klarar av att bruka stora områden och jorden blir deras.

Statens bidrag till mikrokrediter, de så kallade 7 miljonerna, skulle kunna vara ett svar på detta men så som det implementeras idag har de inte den effekten. Men är det kanske ändå det som regeringen behöver satsa på för att familjerna ska klara av att lyfta sig ur situationer, säger Paulino och fortsätter: -Kooperativen redovisade dels för sina egna medlemmar och dels för regeringen. Alla hade information om produktionen. Problemet nu är att pengarna inte kommer till bönderna, till folket, de kommer inte till de allra fattigaste men till de som redan har lite mer. De 7 miljonerna kommer inte till den som i princip inte har någonting utan till den som redan har något. Det hjälper inte att lyfta de allra fattigaste. De skulle kunna hjälpa till att öka produktionen för dem men det ger mer incitament till den som redan har.

Åter till tomater och vikten av majs
Paulino blir tyst och tittar på mig och säger: -Din fråga om tomaterna ger mig ont i magen. Det är klart att vi borde kunna producera tomater för hela Lichinga även idag… -Vi måste ha tillgång till maskiner, vi kommer aldrig att klara det med en kortskaftig hacka. Distrikten har fått traktorer men de håller mest till på administrationshusets veranda. På det sättet kommer det aldrig att bli någon förändring. Jordbruket måste få vara subventionerat och det måste finnas tillgång till fördelaktiga lån. Vi måste klara av att förvara och förädla utsäde. Katastrofåren förstör fortfarande så mycket, i huvudet på människor. Det måste till reflektion och att attityden förändras, menar Paulino.

-Det är svårt att diskutera statens roll i detta. Förut fanns så mycket; lån, rådgivning och uppköp. Men staten måste även nu vara den som sätter priser och strukturer. Vi förstår att det måste vara den privata sektorn som köper men de har ju inget intresse mer än att köpa och sedan sälja till bästa pris och så fort som möjligt. Men vi får inte glömma att den majs som säljs på en plats kan rädda liv på samma plats på en annan tid på året. Men det är ju inget som företagen bryr sig om. Det som gör att saker fungerar är att det finns system och struktur och det måste finnas känsla av ansvar – det är så människor utvecklas.