I dagarna har biståndsminister Gunilla Carlsson lanserat programmet som ska bekämpa korruptionen inom biståndet. Som tidigare kommenterat här på bloggen uppskattar jag verkligen att debatten om korruption lyfts upp. Jag blir emellertid inte så upplyft av att läsa resultatet av allt tänkande som regeringen och externa konsulter har gjort.

Carlsson presenterar sin vision om hur hon ska förverkliga ett modernt, effektivt och öppet bistånd ”Bistånd 2.0”: Tala om korruption, Tänka på korruption, Agera mot korruption, Rapportera om korruption, Bedöma risken för korruption, Samarbeta kring korruption samt Insatser mot korruption.

Utöver detta ska det satsas på Regionalt antikorruptionspaket, Mod att säga ifrån, Fler ekonomer, ICT4D samt Fler aktörer och ökad konkurens.

Jag skulle vilja gå tillbaka till grunderna för det svenska biståndet. I alla styrande dokument fastslås att biståndet ska utgå från fattiga män och kvinnors perspektiv, att ett rättighetstänkande ska genomsyra allt arbete och att det ska finnas ett lokalt ägarskap – det vill säga att det mottagande landet ska äga processerna och vara drivande.

 Jag undrar om dessa tre enkla påståenden överhuvudtaget går att sammanföra med ”Bistånd 2.0”? Var finns egentligen de fattiga kvinnorna och männen och deras rättigheter i detta moderna bistånd – har de månne moderniserats bort!? Och var finns mottagarländerna i detta – förutom i en roll fylld av skuld och befriad från kompetens och egen vilja?

Ett modernt antikorruptionsarbete skulle kunna sätta den lilla människan i fokus och stärka hennes möjligheter att påverka sin egen situation – utifrån sina egna intressen. Vi skulle kunna satsa på att utbilda vanliga människor i utvecklingsländer i enkel lagstiftning och andra verktyg som gör att de kan delta, tillsammans med lokal regeringen och offentlig sektor i planering, uppföljning och utvärdering av utvecklingen på lokal nivå.

Man skulle kunna utbilda människor i skatt- och momslagstiftning och ge dem grundläggande kunskaper i hur man redovisar och bokför så att de kan bygga demokratiska organisationer som sedan kan stärka den lilla människans röst i debatten som ställer krav på öppen redovisning av offentliga finanser. Man skulle kunna bygga på de positiva exempel som finns i antikorruptionsarbetet i de värst drabbade länderna och använda detta som en utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Man skulle också i ett modernt antikorruptionsarbete kunna sätta korruptionen i ett större sammanhang och se hur exempelvis den generella utbildningsnivån och tillgång till utbildning för kvinnor och män i fattiga länder är en nyckel för att skapa en rörelse underifrån som bekämpar korruptionen. Man skulle kunna se kampen mot korruption som något som människor i länderna där korruptionen finns ska driva och äga.

Ett sådant modernt arbete skulle leda till att politikerna hålls ansvariga av och inför sin befolkning i första hand, och inte av och inför externa givare. Givare med egna omfattande antikorruptionsprogram som bortser från såväl lokal kompetens som vilja. Antikorruptionsprogram som blundar för några av de viktigaste principerna för det svenska biståndet.

För den som inte redan har märkt det är jag tämligen upprörd och besviken över det föreslagna programmet och ifrågasätter vilken förändring (och för vem) som detta kommer att leda till (och hur mycket resurser det kommer att ta).