Som jag skrivit tidigare här på bloggen råder viss tveksamhet kring hissen i huset där jag bor i Maputo. På våningen under har någon nu satt upp en ny lapp om att man VERKLIGEN ska kontrollera att hissen är på rätt våning innan man går in i den. För ett par dagar sedan höll en vän på att ramla ner i skaktet när hon backade in i hissen fast den inte var där…

En matlagnings- och bakglädje har infunnit sig. Över spisen finns en köksfläkt (vilket inte är så vanligt här). Häromdagen var det full fart på spsien men tyckte inte att fläkten verkade göra någon skillnad (trots brummande). Öppnade överskåpet och upptäckte att fläkten bara leder luften rätt upp igenom själva apparaten och sedan ut igen 20 centimeter ovanför. Förklarar varför oset inte verkade ta sig ut… Men det ser fint ut.

Husmor med fläkten…

Som berättat tidigare här på bloggen är jag stor i flyttar även om det är bland det värsta jag vet. I Lichinga har jag nu bosatt mig i ett rum i ett litet uthus som ligger i trädgården tillhörande ett större hus där det bor en zimbabwisk skogsdirektör. Rummet lämnar lite att önska vad gäller standard men det funkar.

Här i Maputo skulle jag inviga min spis idag. Köpte massor med mat och släpade hem men så när matlagningen skulle ske visade det sig att de ställt den nya spisen snyggt och prydligt på sin plats. Men någon sladd finns inte. Det fick bli omelett i mackgrillen – funkar bättre än vad man kan tro! Biståndsglamour!

Nedan ett foto från Lichinga. Man blir som man umgås eller så är det så att lika barn leka bäst…

Att titta folk i ögonen är ofta ett bra sätt att få kontakt, att börja skratta åt ett samtal man tjyvlyssnar på är ett annat. Den sistnämnda metoden tillämpade jag häromdagen på ett café nere i gamla delen av Maputo. Fyra unga män, uppdelade på två bord, diskuterade varandras fruar. Jag började skratta åt något de sa och de bjöd direkt in mig att sitta hos dem och vara med i diskussionen.

Idag satt jag på ett annat café och jobbade (det är för lugnt på kontoret i Maputo, kan inte koncentrera mig). En lite äldre mocambikisk herre satte sig vid bordet bredvid mig, jag tittade upp på honom och han sa hej. Vi började prata, lite oväntat kom samtalet snart att handla om Vilhelm Moberg och Ingmar Bergman.

Mannen vid bordet intill visade sig vara Camilo de Sousa, en av Mocambiques första och främsta filmproducenter. Han berättade att hans son heter Karl-Oskar – eftersom han själv, likt figurerna i Mobergs historia, också varit flykting. Han berättade att han flytt undan kolonialt förtryckt, till Belgien, i början av 70-talet men anslutit sig till Frelimos trupper i Tanzania något år senare för att kämpa för Mocambiques självständighet.

Vi konstaterade att vi bor grannar, bytte kontakter och bestämde oss för att fortsätta samtalet en annan dag. Ser verkligen fram emot det!

Och tänk vad man kan vinna på att titta folk i ögonen.

Hissen i huset där jag bor i Maputo är inte särskilt förtroendeingivande och jag har därför bestämt mig för att gå de sex trapporna upp och ned, alltid, för att inte riskera att bli fast. Ungefär varannan dag funkar hissen, varannan dag inte. Vakten informerar glatt de dagar den fungerar och undrar varför jag väljer att inte åka då.

På femte våningen sitter en papperslapp fastklistrad på hissdörren som ytterligare stärker min misstro (se foto nedan). Det står: ”Försäkra dig om att hissen är på denna våning innan du går in i den.” Känns tryggt att veta hissdörrarna går att öppna oavsett om hissen är där eller ej och att man således kan hamna i schaktet.

En annan sak som hängde i luften häromdagen var min lekstuga, se bild nedan.

Just hemkommen efter att ha sett Afrikas sista hopp i fotbolls-VM bli utslaget. Stämningen försvann, så även de flesta av alla människor som samlats ute på gatorna för att kolla på matchen på uteserveringarnas skärmar.

En väl förfriskad man drämde två vinflaskor i trottoaren efter sista straffen vilket utlöste en folkmobb, mannen hamnade på marken med ett antal personer som med tillhyggen slog och sparkade. Ett antal personer ingrep lyckligtvis och lyckades få stopp på dem. Hade de inte gjort det hade mannen varit död på några minuter. Väldigt otäckt.

Som skrivit tidigare här så är det inte alltid så lugnt och fredligt som det kan verka och det vänder snabbt.