Bra packningar

Dessa finfina packningar och släpvagnar såg vi på vägen från Maputo mot Sydafrika idag. En logistisk (mar-)dröm…

Näst sista bilden föreställer en cykel med en avancerad musikanläggning, själva anläggningen i fram på styret (syns tyvärr inte) och högtalarna fastsurrade i bakdäcket.

Hissar

Maputo är ingen stad för en person med hisskräck. Som skrivet tidigare på bloggen, är hissen i huset där jag bor något defekt. Små lappar finns uppsatta på hissdörrarna där det står att man ska bekräfta att hissen är på denna våning innan man går in i den.

Igår fick jag två nya hissupplevelser i andra hus. Ett hus hade hiss med öppettider. Den var öppen ett par timmar på morgonen, sedan stängd, öppen runt lunch, stängd tidig eftermiddag och öppen på kvällen fram till 22.00. Tydligen gick det, om man förhandlade väl, att övertyga vakten om att man skulle få åka hiss, eventuellt, även på andra tider.

I nödfall.I ett annat höghus, i en av de finare delarna i Maputo, hade majoriteten av hissdörrarna fastnat och hissens knappar var ur funktion. Därför fanns hissvakt – en man som inte gör annat än att åka upp och ner och försöka få hissen att stanna på rätt våning genom att manuellt vrida på/av strömbrytaren. Eftersom knapparna inte fungerade fick den som ville ha upp hissen till en våning, knacka i väggen så att hissvakten hörde att han var behövd.

Alla lösningar är bra utom de dåliga…

Inbrott

Inatt var det inbrott i min lägenhet i Maputo. Jag åkte till Niassa igår morse efter tre veckor i Maputo och inbrottet känns därmed väldigt uträknat. Dörren uppbruten, hänglåsen sönderbrända och varenda lite pinal från skåp, lådor, hyllor och garderober slängd huller om buller på golvet. Inte så roligt… 😦 Ännu jobbigare att behöva ta hand om det härifrån men har som tur är goda vänner i Maputo som hjälper till med det praktiska, mycket glad för det!  🙂

Tvivel om hissen och fläkten

Som jag skrivit tidigare här på bloggen råder viss tveksamhet kring hissen i huset där jag bor i Maputo. På våningen under har någon nu satt upp en ny lapp om att man VERKLIGEN ska kontrollera att hissen är på rätt våning innan man går in i den. För ett par dagar sedan höll en vän på att ramla ner i skaktet när hon backade in i hissen fast den inte var där…

En matlagnings- och bakglädje har infunnit sig. Över spisen finns en köksfläkt (vilket inte är så vanligt här). Häromdagen var det full fart på spsien men tyckte inte att fläkten verkade göra någon skillnad (trots brummande). Öppnade överskåpet och upptäckte att fläkten bara leder luften rätt upp igenom själva apparaten och sedan ut igen 20 centimeter ovanför. Förklarar varför oset inte verkade ta sig ut… Men det ser fint ut.

Husmor med fläkten…

Omelett i mackgrill

Som berättat tidigare här på bloggen är jag stor i flyttar även om det är bland det värsta jag vet. I Lichinga har jag nu bosatt mig i ett rum i ett litet uthus som ligger i trädgården tillhörande ett större hus där det bor en zimbabwisk skogsdirektör. Rummet lämnar lite att önska vad gäller standard men det funkar.

Här i Maputo skulle jag inviga min spis idag. Köpte massor med mat och släpade hem men så när matlagningen skulle ske visade det sig att de ställt den nya spisen snyggt och prydligt på sin plats. Men någon sladd finns inte. Det fick bli omelett i mackgrillen – funkar bättre än vad man kan tro! Biståndsglamour!

Nedan ett foto från Lichinga. Man blir som man umgås eller så är det så att lika barn leka bäst…

Lobolo

Idag har jag deltagit i en loboloförhandling. En svensk vän ska gifta sig med en tjej från södra Mocambique där det är tradition med lobolo (att man betalar för bruden). Det var en fin och glad ceremoni som avslutades med en dansant kväll. Nedan några bilder från själva förhandlingen mellan de båda familjerna.

Att titta folk i ögonen – och hitta en filmlegend

Att titta folk i ögonen är ofta ett bra sätt att få kontakt, att börja skratta åt ett samtal man tjyvlyssnar på är ett annat. Den sistnämnda metoden tillämpade jag häromdagen på ett café nere i gamla delen av Maputo. Fyra unga män, uppdelade på två bord, diskuterade varandras fruar. Jag började skratta åt något de sa och de bjöd direkt in mig att sitta hos dem och vara med i diskussionen.

Idag satt jag på ett annat café och jobbade (det är för lugnt på kontoret i Maputo, kan inte koncentrera mig). En lite äldre mocambikisk herre satte sig vid bordet bredvid mig, jag tittade upp på honom och han sa hej. Vi började prata, lite oväntat kom samtalet snart att handla om Vilhelm Moberg och Ingmar Bergman.

Mannen vid bordet intill visade sig vara Camilo de Sousa, en av Mocambiques första och främsta filmproducenter. Han berättade att hans son heter Karl-Oskar – eftersom han själv, likt figurerna i Mobergs historia, också varit flykting. Han berättade att han flytt undan kolonialt förtryckt, till Belgien, i början av 70-talet men anslutit sig till Frelimos trupper i Tanzania något år senare för att kämpa för Mocambiques självständighet.

Vi konstaterade att vi bor grannar, bytte kontakter och bestämde oss för att fortsätta samtalet en annan dag. Ser verkligen fram emot det!

Och tänk vad man kan vinna på att titta folk i ögonen.