Med anledning av 8 mars – internationella kvinnodagen – gjorde jag en intervju med en kvinna som är aktiv såväl i den lokala och nationella bonderörelsen, som i kvinnorörelsen. Artikeln publicerades den 7 mars i GFT/SFT, besök gärnda deras hemsida www.goteborgsfria.nu. Versionen nedan är något längre än den publicerade versionen.

Rita Rezuane är småbonde i Niassaprovinsen i norra Moçambique. Hon är en av grundarna till ett lokalt kvinnonätverk och aktiv i den nationella och lokala bonderörelsen. Under samtalet med Rita vävs hela tiden de två engagemangen samma och den röda tråden är just vikten av att basen för allt arbetet är att vara bonde. I Moçambique är ungefär 70 procent av befolkningen småbönder och således är bonderörelsen den grupp som omfattar majoriteten av befolkningen.

Berätta om dig själv och hur du är arbetar för jämställdhet?
-Vi bildade kvinnonätverket för att vi ville ha en organisation bara för kvinnor där vi kunde diskutera problem och lösningar tillsammans.  Vi konstaterade att vi inte hade någon röst, att männen lyssnade på oss i våra organisationer, säger Rita och fortsätter: Männen fattade alla beslut och var de som kontrollerade resurserna inom organisationen. De sa att eftersom männen deltar mer har de rätt till mer. Genom att bilda att nätverk bara för kvinnor menar Rita att de kommit en bra bit på vägen till att lösa problemen. -Kvinnorna får kraft och tar nu plats i bondeorganisationerna, ställer sig upp och männen börjar förstå att de måste ge efter, annars kommer vi inte vara kvar, vi har tröttnat på att sitta bredvid och lyssna, säger Rita bestämt. Förutom att stärka kvinnorna inom nätverket arbetar de även med att informera allmänheten om jämställdhetsfrågor, om HIV och om vikten av att vara organiserad.

Hur kommer 8 mars att firas i Lichinga?
8 mars kommer att firas här hos en bondeorganisation en bit utanför staden. Nätverket har organiserat tillsammans med den statliga myndigheten som ansvarar för jämställdhetsfrågor. Det blir demonstration från centrum ut till organisationen och därefter föreläsningar om bland annat varför vi firar 8 mars, HIV och genus. -Vi vill försöka förklara att genus inte bara handlar om kvinnor. Det är väldigt vanligt här att det blir så – att männen tror att det inte handlar om dem, menar Rita och fortsätter: -Vi har bjudit in en kvinna från polisen som ska prata om våld mot kvinnor och vad polisen gör för att bekämpa detta, vad lagen säger. Efter det blir det teater om jämställdhet och våld mot kvinnor, berättar Rita. Till tillställningar som denna är det vanligt att deltagarna uppmanas att ta med sig mat så att man kan äta tillsammans men Rita säger att de undvikit det denna gång. -Med den livsmedelskris vi befinner oss i skulle det innebära att många inte kom för att de inte kan ta med sig mat.

Vad är de viktigaste framstegen enligt dig vad gäller jämställdhetsarbete under 2008?
Under 2008 lyckades den nationella bonderörelsen Unac genomföra stora förändringar för förbättrad jämställdhet inom rörelsen. -Unac har haft stort fokus på arbete med genusfrågor och vi ser ett mycket större deltagande och beslutsfattande från kvinnor. Vi kvoterar in kvinnor och på alla större möten hålls separata möten för kvinnor där vi diskuterar tillsammans för att sedan presentera för hela mötet, berättar Rita. -Men det gångna året har också varit ett svårt år för bönderna. På grund av klimatförändringarna kommer inte regnen som vi är vana vid och det är fortfarande svårt att få tillgång till utsäde. Därför är vi livsmedelskris just nu.

Vilka är de största utmaningarna för jämställdhetsarbetet i Moçambique idag?
-Vi har kvinnor i riksdagen och kvinnor som arbetar på ministerier här i provinsen men vi måste göra så att kvinnorna blir starkare även inom de sociala rörelserna – vi måste vara med och bestämma om det som angår oss. För bönderna handlar det om att saker måste förändras i det konkreta, kvinnor måste få tillgång till medel; till traktorer, till mark till utsäde, berättar Rita engagerat och fortsätter: -Många gånger är det bara idel utbildningar, dag och natt. Det är bra med utbildning, genom att lära sig mer förändras människor men det räcker inte – för en förändring behövs resurser också. Därför är en del av utmaningen också att påverka regeringen så att mer resurser kommer de kvinnliga bönderna till gagn. Den som har lite mer klarar av att få lite mer men den som inte har något blir kvar i den situationen, avslutar Rita bestämt.

I fredags hölls utvecklingsobservatorium här i Niassaprovinsen. Obserarvatoriet är ett tillfälle när politiker, myndigheter, privata sektorn och det civila samhället tillsammans utvärderar utvecklingen de senaste sex månaderna. Åtminstone är det så i teorin.

Det har varit porblematiskt med deltagandet från civilsamhällets sida i observatorierna. Tillgången till information har varit näst intill obefintlig, civila samhället har inte blivit inbjudna och när de väl varit där har man inte fått något utrymme att prata. Men det får framåt. Under fredagens observatorium höll civila samhällets provinsforum en presentation där de riktade skarpt kritik mot provinsregeringen och distriktsadministrationerna angående hur de sköter de berömda 7 miljonerna. (Fond med pengar som ges till varje distrikt för att stimulera arbetstillfällen och förbättra matsäkerhet. Pengar i form av lån kan sökas av demokratiska, legaliserade organisationer, inte enskilda personer eller företag.)

Enligt civilsamhället är processen kring fonden inte transparent, präglas av svåger- (och parti-) politik, går till projekt som inte ligger inom ramarna och det är oklart såväl om någon betalar tillbaka pengarna som vad som händer med pengarna som faktiskt betalas tillbaka. Även internationella organsationer, dit Kooperation utan gränser hör, fick en plats på dagordningen och riktade till stor del samma kritik mot provinsregeringen som det lokala civilsamhället.

Guvernören i Niassa är inte känd för att vara någon särskilt stor vän av kritik från civila samhället men denna gång blev det en mycket bra diskussion. Guvernören tog på sig delar av ansvaret för problemen och menade att regeringen är väl medveten om problemen. Han inbjöd lokala och internationella organisationer att hjälpa till att förbättra situationen. Andra bollar som guvernören kastade tillbaka till civilsamhället var när polisens bristande kunskaper om mänskliga rättigheter kom upp. Han svarade då att regeringen är öppen för ett samarbete kring utbildning i dessa frågor.

Utvecklingsobservatoriet var en positiv upplevelse, inte minst på grund av den öppna och till synes ärliga stämning som rådde. Det är dock inte helt upplyftande att lyssna på alla resultat (även om många är positiva). Barnadödligheten i snitt i provinsen ligger på 2,6 % och i provinsen finns 1 läkare per 43.387 invånare. Regeringen rapport visar en god måluppfyllelse men innehåller ingen information om de faktiska förhållandena. Exempelvis redovisas att man lyckats uppnå målen om antal barn i skolan men det finns ingen kommentar kring hur många av alla barn i skolåldern som faktiskt går i skolan.

Fick just ett samtal från en kollega, Mais Tempo (som ironiskt nog, i detta sammanhang, betyder ”Mer Tid”). Klockan 9 i morse lämnade han och chauffören João Cuamba för att åka till Lichinga. När de ringde för en liten stund sedan hade det kommit halvvägs. Det betyder att de kört 15 mil på sju timmar.  Hastighetsrekord… Mais Tempo berättade om bilar som var ”jordfästa” på vägen.

Tror jag har kommenterat här någon gång tidigare angående service. Ofta är det inte så bra service här i den bemärkelse som man brukar prata om det i Sverige, att det ska vara snabbt, proffsigt och typ opersonligt. Här tar det ofta ganska lång tid, är inte så proffsigt men väl personligt.

Häromdagen var jag i affären, kvinnan i kassan var otroligt långsam, satt och åt kaka samtidigt som hon slog in varorna så tittar hon upp med ett stort leende och bjuder mig på kaka. Vi äter kaka, hon uppmuntrar mig att ta mer för hon har problem med vikten och bör egentligen inte äta så mycket. Det visar sig att den nybakade kakan kommer från ett par nunnor som bor intill affären och som dagligen förser kvinnan med kakor.

Idag skulle jag köpa el (här är det kontantkort/förköp på el), stod i luckan på elbolaget och väntade, inget hände med hörde ljud från ett annat rum. En man kommer skrattande till luckan hållandes en ljusblå spetsgardin och en gardinstång och undrar om jag kan vänta lite, det är gardinuppsättning på gång. Sekreteraren på jobbet, Aida, hade varit på banken i morse men var tvungen att gå tillbaka för banken hade ingen växel så de hade gett Aida för mycket pengar för att sedan komma tillbaka med växeln.

Igår flyttade jag äntligen in i huset, eller ja, grejerna flyttade in i söndags, jag flyttade runt grejerna inne i huset igår kväll, i natt blir första natten. Nedan ett par bilder från nyckelöverlämningsfesten i lördags.

På fotona: 1. Ägarparet till huset och jag 2. Ägarens broder och broderns fru tillika mina nya grannar 3. Andreas, finanschef i programmet, får en lektion i lokalspråket av en vän tillhusägarens mamma, mamman till vänster, vännen till höger 4. Jag och bakom mig ”platschefen” för bygget

Vid ett antal tillfällen här på bloggen har jag skrivit om koleraepidemien som pågår i Moçambique. Det kommer hela tiden rapporter om sjukvårdspersonal och aktivister som blivit angripna av befolkningen, ett antal dödsfall, misshandlar och förstörda hus finns på listan över effekterna av attackerna.

På många håll är det oppositionen Renamo som finns med bland de som mobiliserar mot hälsomyndigheterna, som sprider falsk information om kolera och attackerar koleraanläggningarna. Det verkar också som att de traditionella ledarna i många fall allierat sig med oppositionen i angreppen.

Många bekymrade röstre höjs över detta, många spekulationer om vad detta innebär för den politiska stabiliteten, funderingar kring varför samtliga mer allvarliga sammandrabbningarna ägt rum i områden där den etniska gruppen macua är dominerande.

Fler inlägg om kolera i Moçambique på bloggen:
Uppdatering om koleraläget: https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/01/25/uppdatering-om-koleralaget-2/
Kolera och internationell solidaritet: https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/01/14/189/
Kolera och outtröttlig sjukvårdspersonal: https://kajsajohansson.wordpress.com/2008/12/21/104/

Som kommenterat nedan på bloggen hade Mugabe ett födelsedagskalas i förra veckan. Tidningen The ZimDaily gratulerade presidenten med en karikatyr som knyter ihop kalaset med den pågående kolerakastrofen i Zimbabwe.

Tidigare inlägg om kalaset här på bloggen:(https://kajsajohansson.wordpress.com/2009/02/27/bantat-fodelsedagskalas/)

Hittade en intressant kommentar om USAs rapport om mänskliga rättigheter som jag nämner i inlägget ”Juridiken” nedan. Journalisten Paul Fauvet avslöjar ett antal fel i den mocambikiska delen och konstaterar bland annat:

Perhaps the worst comes in the section on the Mozambican judicial system. The report notes, correctly, that the President appoints the Supreme Court President and Deputy President, and that the regulatory body for judges, the Supreme Council for the Judicial Magistrature (CSMJ), submits a list of qualified potential nominees to the President. But it then adds ”Members of the CSMJ tended to be either Frelimo members or Frelimo-affiliated. The President also makes all other judicial appointments”.

So the US State Department apparently believes that President Armando Guebuza himself appoints every judge to every district and provincial court in the country. And how does the US embassy (the real author of this chapter) know the political affiliations of CSMJ members? Has it spoken to them all?

Diplomats claim they compile these reports from government sources, other politicians, NGOs, and the media. But the source for this particular paragraph is none of these. The source is the 2007 report, from which the paragraph was copied verbatim. And the 2007 report copied it from the 2006 report, which copied it from the 2005 report.

A good deal of the 2008 report is in fact copied and pasted from the 2007 report. Is this human laziness, or a function of the fact that US diplomats in Maputo have too many other tasks to produce a decent report on human rights?

Fauvet radar upp exempel på felaktigheter om Mocambique som tydligen förekommit år efter år i USAs rapport:

Almost a decade and a half ago, reacting to the annual attacks on the judiciary in these reports, the President of the Supreme Court, Mario Mangaze, threw down the gauntlet. He claimed that the Mozambican court system contains better guarantee of independence than the American one, and declared his willingness to debate the matter in public. That was in 1995, and to date no American diplomat has accepted the challenge.

Fauvet går även till hårt angrepp mot USA och dess rätt att anklaga andra länder för bristande mänskliga rättigheter:

The report also notes that land mines continue to kill and main Mozambican citizens. It does not note that Mozambique, unlike the United States, is a signatory to the Ottawa Convention that bans the production, use, sale and transport of anti-personnel land mines. While counties such as Mozambique painstakingly remove land mines from their soil, the United States reserves the right to use them. The US was also conspicuously absent from the Oslo meeting in December 2008, where 95 countries (including Mozambique) signed a convention to outlaw cluster bombs.

Why is none of this in a report on global human rights? Because ”we don’t do self-assessments”, according to the charge d’affaires at the US embassy in Maputo, Todd Chapman. In that case, why should the rest of the world take the report seriously?

The diplomats employed by the government of a nation with enormous human rights abuses of its own are taking it upon themselves to lecture the rest of the world about human rights.

 

Artikeln av Paul Fauvet finns publicerad i sin helhet på http://www6.lexisnexis.com/publisher/EndUser?Action=UserDisplayFullDocument&orgId=574&topicId=100010243&docId=l:933236717&start=2

I morse var jag på en ceremoni för öppning av det juridiska året här i provinsen. Nya domare rekryterade att jobba i provinsen avlade sina löften, högsta domaren i provinsen berättade kort om året som gott och guvernören pratade om vikten av att medborgarna har tillgång till de juridiska systemet. En registrator, avtackades för lång och trogen tjänst och fick en tv med en jättestor röd rosett och omnämndes som ett gott exempel för alla som arbetar inom den offentliga sektorn. Mannen blev så rörd att han började gråta och inte kunde fullfölja sitt tal. På raden bakom mig hördes viskningar ”Homem não chora” – ”Män gråter inte”…

Förra veckan släppte USA en rapport om mänskliga rättigheter i världen 2008 och där finns även del om Mocambique (rapporten finns på http://www.state.gov/g/drl/rls/hrrpt/2008/af/119015.htm). Jag har ännu inte läst rapporten men i dagens Notícias svarar justitieminstern på dela av den kritik som presenteras däri. Rapporten kritiserar bland annat situationen i landets fängelser, summariska rättegångar och att det regeringsbärande partiet Frelimo kontrollerar rättsväsendet.

Justitieministern, Benvinda Levy kommenterar bland annat att hon under sitt tidigare arbete inom rättsväsendet aldrig erfarit politiska påtryckningar men att regeringen tar kritiken allvarligt och ska undersöka saken. Ministern menar att hon inte blivit kontaktad av dem som gjort studien medan USAs ambassads ansvarige menar att de konsulterat alla relevanta institutioner under framtagandet av rapporten.

Vill inte kommentera mer innan jag har läst rapporten men på diverse mailinglistor hörs kritiska röster om huruvida USA är det rätta landet att kritisera andra länders brist på mänskliga rättigheter.

Under förra veckans regeringsmöte i Namaacha, där Mocambiques utveckling de senaste 4 åren utvärderades, konstaterades att bruttonationalprodukten per capita ökat med mer än 50 procent, från 301 US dollar 2004 till 473 dollar 2008.  Som skrivet tidigare här på bloggen har Mocambique haft en årlig ekonomisk tillväxt på runt 7-8 procent de senaste åren.

Hur tillväxten och den ökade BNP:n uppstår är dock värt mycket reflektion. Jordbruket som är den sektor som sysselsätter majoriteten har i princip ingen tillväxt. Den är koncentrerad till ett mindre antal megaprojekt, samtliga koncentrerade i de större städerna, fram för allt Maputo. På grund av finanskrisen befaras att den ekonomiska tillväxten bromsas genom inställda större investeringar som exempelvis oljeraffinaderiet i Nacala i Nampulaprovinsen.

BNP per capita är på många sätt ett otillräckligt mått på utveckling och välstånd i ett land om man inte samtidigt tar med i beräkningen hur välståndet sprids inom befolkningen. I ett land som Mocambique, där redistributiva funktioner saknas, koncentreras lätt rikedomen till en liten grupp människor, särskilt som de områden som sysselsätter majoriteten inte växer till.

I natt har jag uppdaterat min hemsida med foton från januari och februari – besök den gärna www.kajsajohansson.se!

På fotona ovan: 1. Bonde som på lokalspråket macua (som pratas lika mycket med kroppen och olika ljud som med ord) med stor inlevelse förklarar erosionsproblematik 2. Mitt favorithus i Cuamba: nationella valkommissionen 3. Arbetskamraterna Amisse och Zefanias hand i hand 4. Kollegan Mapoko lyssnar uppmärksamt när ATC-koordinatören Antonio förklarar 5. Unacs (nationella bondeunionen) koordinatör 6. Gräsklippning