Konferens om skogsinvesteringar

Igår inleddes en konferens om skogsinvesteringar i Niassa som avslutas i eftermiddag. Har fått lära mig att Niassa är ungefär lika stort som Uruguay. Och att visionen är att Niassa ska producera 5 miljoner kubik timmer per år om 25 år. Om man lastar detta på timmerbilar och ställer dem på kö motsvarar det sträckan Lichinga-Maputo. Känns ju som en utmaning på denna plats där det inte ens finns någorlunda vägar och en järnvägsförbindelse som kommer en gång i månaden…

Företag, regering, traditionella ledare, organisationer från det civila samhället samt universiteten som finns närvarande i Niassa diskuterar framför allt frågor som rör relationen mellan företagen och lokalsamhällena samt företagen och regeringen/offentliga sektorn. Ett antal hödarpolitiker från Maputo finns på plats, bland annat vice jordbruksministern.

I sitt inledningsanförande gick viceministern hårt ut och kritiserade de utländska företag som finns i landet och som inte följer mocambikisk lagstifting. Hon underströk också att befolkningen i Niassa inte hyser någon önskan om att bli nomader varför investerarna måste respektera lokalbefolkningen och även miljön så att plantagerna inte tvingar folk att flytta.

Det är ju väldigt viktigt när frågan om relationen mellan företag och samhälle kommer upp. Samtidigt finns det också en fara i att lokalsamhället blir just en fråga. Hela befolkningen är ju rimligen inte ”en fråga”, varken för företag eller för regerging – befolkningen är FRÅGAN. Det som inte gynnar befolkningen kan rimligen inte få fortgå.

Något som diskuteras flitigt är med vem och hur företagen ska förhandla om marken när det kommer till lokalbefolkningen. Under gårdagen lyfte ett antal personer, från företag såväl som regering, argumentet att ett av de största hotet mot investeringarna är att människor är analfabeter, att det gör att de inte kan förhandla med samhällena där investeringarna verkar.

Denna diskussion liknar den vi hade på decentraliseringsseminariet för två veckor sedan. Då slogs det dock fast, från ett någorlunda enigt möte, att i en provins där över hälften av befolkningen inte kan läsa eller skriva (och över 70 procent av kvinnorna) – kan detta faktum inte vara ett argument från att hindra människor att delta eller frånta dem rätten att bestämma över sina liv. Människor har sin erfarenhet och sin kunskap utifrån sitt liv och sin verklighet – något som ofta nedvärderas i förhållande till formell utbildning. Det är uppenbarligen helt galet om människor fråntas (ännu) en rättighet utifrån att de inte kan läsa eller skriva…

Nedan ett par foton från konferensen.

Rad1: Guvernören, Vice jordbruksministern, Jordbruksdirektören i Niassaprovinsen
Rad 2: En traditionell ledare ger sin historia (skild från flera andra) och blir översatt av Sr Juma, Guvernören och Vice jordbruksministern, Rektorn från universitetet Unilúrio
Rad 3: Direktören för GED

Deltagande i foto…

I inlägget nedan kommenterade jag vårt partnermöte som hölls i Cuamba förra veckan. Här kommer fler fotografier från mötet, bland annat från en utvärderingsövning med konsulterna från Austral Cowi som arbetar med vår halvtidsgenomgång.

Första raden: Deltagande utvärderingsövningar
Andra raden: Fortsättning övningar, den stående bilden i mitten visar en t-shirt med en instruktion om hur man ska tvätta händerna. Kan vara bra att veta så här i koleratider (det har redan brutit ut i Cuamba)…
Tredje raden: Kollegorna Ângelo och Aida, rapport från bondeunionen i Massangulo, bondekvinna presenterar på lokalspråket jaua och blir översatt till portugisiska

Marmeladtillverkning som jämställdhet

Idag inleddes vårt möte med samtliga samerbetsorganisationer och en handfull strategiska partners från offentlig sektor, regeringen och privata sektorn. Samarbetsorganisationernas berättelser bjöd som vanligt på många höjdpunkter. En organisation från Mecanhelas berättade att jämställdhetsarbetet hade gått så bra och kvinnorna blivit så stärkta att de börjat producera marmelad (en inte helt väntad indikator på ett lyckat jämställdhetsarbete).

En annan organisation från samma distrikt berättade att deras påverkansarbete med regeringen inte hade gett det väntade resultatet (en plats dit misshandlade kvinnor och barn kan vända sig till polisen), det hade istället blivit en vattenpump. Organisationerna berättade att en av de mer lyckade platserna för att bedriva jämställdhetsarbete var att spela teater och sjunga i moskén. Dags att vända uppochner på vissa vanföreställningar om islam och jämställdhet kanske? Moskén är enligt organisationerna en utmärkt plats för att påverka män som inte låter sina fruar organisera sig i föreningslivet. En av kvinnorna på mötet vittnade om att det varit fallet för henne men att det nu var löst.


(Text på tshirts ”Jämställdhet är min agenda” ”För en korrekt implementering av landlagen”, hade rättighetstänkande varit lika närvarande som tshirts med rättighetsbudskap hade vi varit långt fram…)

En av de hetaste diskussionerna var om frågan huruvida det var rätt att här i Cuamba bygga två banker på vad som tidigare varit ett litet parkområde här i Cuamba (emellertid utan tillstymmelse till gräs och med ett mycket litet antal träd). Debatten skenade iväg och kom att handla om huruvida banker kan anses vara till objektivt större nytta för människor än träd och huruvida dessa träd var nödvändiga för en god ”stadsmiljö” (på denna plats där det finns ett litet antal bilar och inte en meter asfalterad väg i hela kommunen…).

Små och stora maskiner för tillverkning av jordnötssmör och sesamolja diskuterades liksom utveckling av komposter, utdelning av ananasplantor, studiecirklar om mänskliga rättigheter, mocambikiska grundlagen, tomatodlingar, hiv och deltagande demokrati. Ingen risk för uttråkning på grund av enformiga diskussioner med andra ord…

Att göra transparenta redovisningar av sina pengar är något som fått stort genomslag inom samarbetsorganisationerna. Flera av dem läste upp hela ekonomiska redovisningen och hade med sig kopior på kontoutdrag för att för hela publiken (på runt 75 personer) bekräfta sina berättelser.

 (Fundersam kvinna med huvudbonad från Frelimos nionde partikongress…)

Om fem timmar är det dags att gå upp – klockan fyra imorgon bitti ska jag ta mig upp för ett litet berg för att kolla på utsikten över agroforestry training centre…

Decentralisering i bilder

I onsdags-torsdags arrangerade Kooperation Utan Gränser, tillsammans med provinsregeringen och Fundacão Malonda, ett seminarium om deltagande demokrati och decentralisering. På seminariet fanns representanter från administrationerna samt civilsamhället från samtliga distrikt i provinsen. Ett antal provinsdirektörer, provinsens permanenta sekreterare och guvernören fanns också med bland arrangemangets drygt 100 deltagare.

Seminariet visade att mycket händer i provinsen vad gäller decentralisering och ökat deltagande för medborgarna. I ett antal distrikt visar regeringarna en stor öppenhet och är tydliga med de positiva sidorna med ökad inblandning och påverkan från det civila samhället. Samtidigt blir det uppenbart att utvecklingen i de olika distrikten är väldigt ojämn – vissa ligger långt framme, andra verkar nästan ta ett par steg bakåt.

En av de allra hetaste frågorna är den om skogsinvesteringarna och landtillgången för bönderna. Slutsatsen från seminariet blev att vi så fort som möjligt måste ordna ännu ett tillfälle att diskutera endast detta. Bönderna menar att företagen fortfarande inte respekterar landlagen, företagen presenterar en annan syn på saken. Samtidigt kan ingen ungå att skogsplanteringarna brinner i provinsen inte bara på grund av okontrollerade bränder men även för att bönderna faktiskt tröttnar på att inte bli lyssnade på och därför tänder eld på plantagen.

En annan fråga som diskuterades flitigt är den om hur människor som inte kan läsa eller skriva kan delta i beslutsfattande och planering på lokal nivå. Att inte kunna läsa eller skriva används ibland av makthavare som ett argument för att kunna begränsa den makt som delegeras – hur ska människor kunna informera sig? Många röster höjdes emellertid emot detta och menade att varje människa bär på sin erfarenhet och kunskap om livet – det har inte de läs- och skrivkunniga ensamrätt till.

Trots att allt är långt ifrån bra så är det ändå en imponerande känsla när en samling på 100 människor, däribland högt uppsatta politiker och småbönder, är överens om att det som vi alla rimligen måste sträva emot är en mer inklusiv utveckling som skapar mindre klyftor mellan rika och fattiga och mellan de som har mycket och lite makt.

Fisknät och partiet

Idag har jag varit i Meponda, en samhälle vid sjön, tillsammans med bondeunionen UCA för överlämning av fisknät och andra fiskeredskap. Materialet är en del i ett stort projekt som UCA implementerar med stöd från Kooperation Utan Gränser. Det hela var en fin liten ceremoni med många medlemmar från den lokala bondeunionen närvarande (de flesta kvinnor), den lokala regeringen i samhället, traditionella ledare, distriktsregeringen från Lichinga och en representant från fiskerimyndigheten. Vi var där tillsammans med två personer från svenska ambassaden i Maputo.

Det är lite av ett riskprojekt att dela ut material i valkampanjstider, det används ofta av partierna för att säga att det kommer från dem. Idag gick det dock bra, endast regulon (den traditionella ledaren) klämde in ett litet ”Frelimo är stort”  (och det är ju faktiskt ganska stort…) när han höll låda inför medlemmarna i bondeorganisationen.

Blev väldigt glad över att höra att distriktsadministratören hade sagt till UCA att de skulle vara försiktiga. Att han som politiker och regering naturligtvis gärna såg att de delade ut näten nu innan valet, att det skulle få honom att se bra ut, men att han tyckte att det var viktigt att hålla isär saker så att ingen skulle tro att utrustningen kom från partiet. Det är inte så ofta man hör sådana historier, blev väldigt glad!