Vid ett antal tillfällen under de senaste dagarna har jag hört personer säga saker i stil med att vi inte behöver oroa oss för att företag skulle bedriva socialt eller miljömässigt ohållbar verksamhet, för att de skulle missbruka sin makt eller brista i sin respekt för mänskliga rättigheter i de länder där de verkar. Anledningen till att vi inte behöver oroa oss för detta är att företagen, vare sig de säljer en produkt eller en tjänst, är så hårt kontrollerade av sina kunder som ”röstar med plånboken” och endast accepterar hållbara och rättvisa produkter och tjänster. Detta sägs inte minst på seminarier om företagens sociala ansvar (CSR).

Jag skulle emellertid vilja förbehålla mig rätten att fortsätta vara oroad. Häromdagen såg jag filmen Big boys gone bananas om när Doles enorma PR-apparat slog till mot ett litet svenskt dokumentärfilmsbolag som gjort en film om bananarbetarnas villkor i Nicaragua. Denna process fick mycket uppmärksamhet i Sverige för ett par år sedan. Kanske har Dole förbättrat villkoren för arbetarna men hur många av oss försäkrar sig om det innan vi köper en Dolebanan?

Många seminarier under Almedalsveckan handlar just om företag som inte respekterar mänskliga rättigheter eller bedriver ohållbar produktion. Men trots detta verkar deras business gå alldeles strålande.

Nätverket FIAN lanserar kampanj mot AP-fonderna som investerar i ett stort antal företag som kränker mänskliga rättigheter och bidrar till klimatförändringar och miljöförstörelse. Bland annat investerar fonderna i det kanadensiska gruvföretaget Goldcorp som äger Marlingruvan i Guatemala. Fonderna förvaltar 1000 miljarder. (Källa: FIANs hemsida) Se det finfina vykortet till vänster som ingår i FIANs kampanj.

AP-fonderna fick för ett par veckor sedan  svidande kritik (i DN) inte bara för låg (alternativt negativ) avkastning utan även för dyra konferensresor för 100 000-tals kronor, alkohol på skattebetalarnas bekostnad och interna fester i strid mot skattereglerna. Nu undrar jag då i mitt stilla sinne om jag är den enda som knappt förstår det som står i det orange kuvertet och som inte tycker att det är alldeles enkelt att hitta rätt i den taggiga snårskog som pensionssparandet utgör? Och som blir lite lätt uppgiven när man nås av information att inte ens de etiska fonderna som man valt, är särskilt etiska? Och som allt till trots har kvar mina pengar i fonder som jag vet investerar i oetisk verksamhet?

Listan över produkter och tjänster som vi köper trots allt kan göras lång: tomater (från Västsahara/Marocko), vin (från Sydafrika), pensionsfonder (från jag vet inte var), sodastream (från Palestina/Israel) och så vidare. Och med utgångspunkt i mig själv (och i antagandet att jag inte är en mer än genomsnittligt oetisk konsument) ifrågasätter jag dem som menar att företagen inte ”kan” agera oetiskt eller mot mänskliga rättigheter. Det kan de så som jag ser det utan några större problem.

Enligt Rättvisemärkt finns i huvudsak nio produkter som rättvisemärkta alternativ i Sverige: bananer, choklad, kaffe, kakao, rosor, socker, honung, te och vin (av hur många tusentals produkter i en vanlig Coop- eller Ica-butik?). Fairtrade-märkta bananer och kaffe är de produktgrupper där Rättvisemärkt har högst marknadsandelar; 6,9 respektive 4,8 procent. Det verkar således gå alldeles utmärkt att sälja även ”orättvisa” produkter även i de fall där rättvisa alternativ finns…

Så vad vill jag säga med detta inte så upplyftande resonemang? Att jag tror att det är fel att säga att det inte skulle finnas några alternativ för företagen annat än att respektera rättigheter, att företagen skulle förbättra sig ”av sig själva”  och utan påtryckningar. Respekt för mänskliga rättigheter och människors rätt till utveckling kan inte förväntas säkerställas av att de som har råd och möjlighet att ”rösta med plånboken”. Här gäller det snarare att vi tillsammans med organisationer och fackföreningar i de länder där produktionen och investeringarna sker ligger i som bara den…

Har varit på ganska många seminarier de senaste dagarna och slås bland annat av att människor i panelerna verkar prata om helt olika saker (fast de står precis bredvid varandra). Ett exempel på detta var ett seminarium igår där Birgitta Ohlsson (fp) pratade om bomber, krig, granater, hot och dåd, bredvid henne stod Peter Lööv Roos (ordförande i Kristna Freds) och pratade om barnfattigdom, orättvisor och utanförskap. Vad de båda två egentligen pratade om var politisk extremism.

En annan sak som jag funderat över (som ju naturligtvis förekommer hela tiden i det offentliga samtalet men som blir väldigt tydlig här) är hur människor hej vilt väljer russinen i de ideologiska och teoretiska kakorna och även själva verkar kunna bestämma vilken forskning som är forskning och vilken forskning som inte är det. Ett exempel på det senare (vilken forskning som är forskning) är Stefan Fölsters (chefsekonom Svenskt Näringsliv) val respektive diskvalificering av källor när han menar att biståndet inte baserar sig på vetenskapliga fakta men det gör han (för att i nästa andetag helt summariskt slå fast att om det är så att vissa Millenniemål uppnås, så är det för att förutsättningarna för näringslivet har förbättrats i vissa länder).

Ett exempel på ett godtyckligt plockande av russin från den ideologiska kakan är när Birgitta Ohlsson (fp) i morgonens biståndsdebatt väljer att rama in sin presentation (som alltså står för hela alliansen) med två citat från Nelson Mandela och däremellan understryker att hon som liberal är övertygad om att det som kan avskaffa världsfattigdomen är frihandel. Jag menar inte att man behöver vara ideologiskt dogmatisk men att hoppa från Mandela till att frihandel kommer att lösa världsfattigdomen är lite väl magstarkt (och ja – kalla mig gärna gammalmodig för detta).

Fångad på bild av Rättvisemärkt!