Om en timma åker jag till flygplatsen för att flytta från Mocambique till Sverige så detta blir det absolut sista inlägget från Mocambique. Det känns väldigt sorgligt att lämna Mocambique och jag är helt trött av alla avsked. Hoppas på nya krafter väl på plats på nya jobbet. Jag kommer att fortsätta skriva i Sverige men lämnar dator och annat här så det kommer att dröja lite innan de första inläggen dyker upp.
Tack alla läsare och på återseende nästa år! Önskar en god jul och ett gott nytt år!
Idag publicerades ett svar från mig till Fredrik Segerfeldt (Timbro) på Newsmill:
Segerfeldt väljer biståndsforskning som passar hans syften
”Att avfärda biståndets bidrag till utvecklingen, förutsätter att vi bortser från alla andra faktorer, skriver Kajsa Johansson, Kooperation utan gränser, i en replik till Fredrik Segerfeldt.”
Igår var det val i tre kommuner i Moçambique. Anledningen var att tre kommunordföranden blev avsatta mitt i mandatperioden för ett par månader sedan. I Cuamba, Quelimane och Pemba var det således valdag igår.
Mest uppmärksamhet riktades mot Quelimane som är provinshuvudstad i Zambeziprovinsen i centrala Moçambique. Anledningen var att där hade ett av oppositionsparterna – MDM (Movimento Democrático de Moçambique) en kandidat tillräckligt stark för att utmana regeringspartiet Frelimos kandidat. När de preliminära resultaten kom i förmiddags visade det sig mycket riktigt att MDMs kandidat Manuel de Araújo står som vinnare i Quelimane, medan Frelimos kandidater vann i Pemba och Cuamba.
Många positiva reaktioner hörs kring detta – från representater från civila samhället, från akademiker och andra. Och onekligen är det positivt, inte minst ur en demokratiaspekt, för ett på flera sätt ungt land som Moçambique (de första flerpartivalen hölls 1992) att oppositionen vinner. Det visar att de grundläggande demokratiska strukturerna fungerar.
Samtidigt måste det kritiska förhållningssättet, som många har i förhållande till sittande regering, behållas. Annars blir det bara vad som i Sverige skulle ses som missnöjesröster – att rösta på MDM för att inte rösta på Frelimo. Det är exempelvis svårt att se var MDM står ideologiskt och värderingsmässigt utöver yviga och storslagna löften om hur kommunen nu ska utvecklas.
Avvaktar med således med spänning resultaten av den förda politiken…
Pratade med kollegorna i Lichinga som igår hade lanserat ett nytt projekt i Muembedistriktet tillsammans med finansiären iTC (Iniciativas de Terras Comunitárias). Projektet handlar om att säkerställa formella ländrättigheter till byarna så att de sedan kan förhandla med framtida investerare, bland annat inom skogsindustrin.
iTCs logo består bland annat av ett träd vilket orsakade totalt kaos i lansering av projektet. Byborna förklarade att några fler skogsinvesteringar vill de inte ha och om vi planterar så mycket som en tall i deras by kommer de att sätta eld på den direkt. Förklaringar gavs att vi inte skulle plantera några träd. Polismästaren i distriktet sa att om det ändå skulle vara så att vi planterar träd, ger han byn rätt att bränna ner dem. Mötet i byn avslutades med en ”oracão” om att den som planterar exotiska träd i deras by kommer att bli biten av giftiga ormar.
Det råder inga tivel om att byarnas medvetenhet om att det är de som äger jorden blir allt starkare och att de också utforskar sätt att visa detta på. Ganska imponerande måste jag säga…
Häromdagen publicerade biståndskritikern Fredrik Segerfeldt (Timbro) en artikel på Newsmill med titeln ”Ersätt bistånd med migration och handel”. En titel som har lika mycket sans i sig som att exempelvis säga ”Ersätt svensk grundskola med migration och handel”.
Varför är det så frestande för biståndskritiker att föreslå att grundläggande rättigheter och samhällsservice i fattiga länder (helst de allra fattigaste) kan bytas ut mot något helt annat? I Sverige föreslår vi väl aldrig att vi skulle kunna ersätta skola eller sjukvård med investeringar i en helt annan sektor?
Segerfeldt menar att det nuvarande biståndet är en skandal utan några som helst bevis på positiva resultat. I en färsk rapport från Timbro föreslår han att vi ska sätta till en utredning av det svenska biståndet (jag har tidigare frågat mig här på bloggen om det finns någon verksamhet som är så utvärderad som just biståndet?). Segerfeldt och Timbro hjälper till och med till att ta fram direktiven för vilka områden som rapporten ska komma fram till att vi ska arbeta inom.
Det verkar lite underligt att redan innan utredningen är gjord fastslå att den i princip ska föreslå att vi ska ersätta bistånd med och migration och handel? Kanske är det då inte så nödvändigt med en utredning utan vi kan med Timbros hjälp och specialkunskaper (inte minst praktiska erfarenheter från utvecklingsländer och konkret biståndsverksamhet) gå direkt på rekommendationerna att satsa på marknadsekonomi, enkom. Segerfeldt är ju dessutom väldigt bekymrad över summorna som läggs på bistånd och utredningar är ju som bekant dyra historier – så skippa den helt!
Ett par funderingar kring denna tro på handel och privata sektorn som den mest effektiva sektorn att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor, kopplade till det som Segerfeldt pratar sig varm om: evidensbaserade metoder (som också nämns i hans artikel på Newsmill).
Varifrån hämtar han dessa evidens att handel per automatik leder till fattigdomsminskning i länder där utbildningsnivån är extremt låg (i många biståndsländer kan inte hälften av befolkningarna läsa eller skriva, ännu mindre andel kvinnor), där skattesystem (för företag och individer) är svaga eller i vissa fall obefintliga vilket minimerar handelns bidrag till en skattefinansierad välfärd, där minimilönerna hålls så låga (till stor del på grund av internationella påtryckningar) så att en minimilön inte lyfter en familj ur absolut fattigdom, där statens kapacitet att följa upp lagar är så svag att överträdelser mot lagar som är centrala i investering och handel (så som de om skatter, miljö, arbete och mark) är mer en regel än ett undantag, för att nämna några strukturella faktorer?
Moçambique är ett exempel på ett land som uppvisar en imponerande ekonomisk tillväxt och har så gjort under ett antal år. Fattigdomsminskningen är emellertid inte lika imponerande utan har snarare helt stagnerat de senaste åren. Skillnaden mellan rika och fattiga ökar och de allra fattigaste kommer allt längre ifrån fattigdomslinjen, det vill säga att fattigdomen blir allt djupare. Detta ekonomisk tillväxt, marknadsekonomi och storskaliga investeringar till trots.
Det är inte bara på makronivå som vi kan konstatera att utvecklingen inte går åt samma håll som den ekonomiska tillväxten. I vårt praktiska arbete i Moçambique ser vi varje dag de negativa konsekvenserna av storskaliga investeringar, bland annat inom skogsbruk, och hur lokalbefolkningen på de platser där investeringarna genomförs tydligt säger att de hellre skulle slänga ut företagen än att ha det som det är nu (detta arbetstillfällen till trots). Det är tydligt för befolkningen vad de förlorar (exempelvis mark och investerad tid i det egna jordbruket vilket bidrar till risk för matosäkerhet) men mycket otydligt vad de vinner.
Det skulle därför vara spännande att se de bevis som Timbro har för att handel, utan stärkande av grundläggande samhällsstrukturer och –service, med en magisk hand kommer förbättra fattiga människors levnadsvillkor.
Igår fortsatte vårt möte med våra samarbetsorganisationer i Niassa. Dagen var kreativ (och bitvis lite lätt kaotisk) med bland annat ett tåg genom programmets historia där olika årtal och händelser utgjorde hållplatser för reflektion.
Vi diskuterade hållbarhet för organisationerna och bondeunionen i Ngauma berättade engagerat hur ett rotativt system med getter har lett till att organisationen nu har både fiskdammar, en bar och fler getter som bidrar till såväl organisationens som de enskilda medlemmarnas ekonomi.
En del av eftermiddagen tillbringades under träden utanför möteslokalen på ”informationsmarknad” där organisationerna visade olika produkter, så som jordbruksproduktion, medicinalplantor och publikationer.
Vi pratade om värderingar vilket visade sig vara en stor utmaning – vilka är de grundläggande värderingarna för de olika organisationerna och hur reflekteras dessa i organisationernas vision och mission?
Dagen avslutades med en cocktail för att säga hej då till programmet med en fantastiskt fin tårta (se sista fotot) för att fira!
Jag fick en teater, ett tv-program (!) och sång och dans tillägnat mig av våra samarbetsorganisationer, där de bland annat framförde att de uppskattade att en direktörska kan både dansa, fotografera och gå barfota på kontoret. Väldigt fin avslutning!
Igår inledde vi vårt sista partnermöte för programmet i Niassa. Kooperation utan Gränser inledde arbetet här i slutet av 2003. Det har varit en lång och ganska krokig resa med många utmaningar och problem men detta till trots avslutar vi nu programmet med goda och långsiktiga resultat och många viktiga lärdomar.
Vårt sista möte ägnas åt att reflektera över programmet sedan dess start, över relationer som har byggts upp och utvecklats och vad vi har lärt oss tillsammans. Dagen inleddes ute i gräset med musik och dans och hälsningar (foto 1-3 nedan).
Igår var det 1 december – internationella dagen för kampen mot aids. Gruppen Acolhida, som består av hivpositiva, spelade upp en teater där de använde en metod baserad på Paulo Freires filosofi om pedagogik för förtryckta. Publiken har en aktiv roll i att tycka till om hur handlingen ska utvecklas. Teatern handlade om hur vi kan balansera traditioner och modern kunskap om hiv och ett starkt budskap mot diskriminering av hivpositiva. Foto 5-9 nedan illustrerar delar av teatern, som även belyste muslimska organisationers roll i att sprida budskap om kondomer.
Kollegan Ângelo berättade en saga om en kung (som hade turen att bli av med ett finger) och ledde därifrån in diskussionen på mötets huvudbudskap som handlar om organisationernas värderingar och hur vi praktiserar dessa inom våra organisationer och hur de manifesteras i våra utåtriktade aktiviteter.
En frågesport om programmets historia genomfördes med stort engagemang och kämparglöd. Foto 10-14
Vi fick besök av organisationen Acabe som arbetar med barns rättigheter. Acabe fick stöd av programmet 2005 och berättade vad som hänt sedan dess och vi fick även ett smakprov på traditionell musik och dans som varit ett av Acabes huvudsakliga sätt att sprida kunskap om barns rättigheter. Se foto 15-16.
Dagen avslutades med en brasiliansk skördedans. Se foto 17-18.
Förra veckan släpptes FN:s utvecklingsorgan UNDP sin årliga rapport om utvecklingen i världen. Rapporten orsakade tämligen vilda diskussioner i Mocambique. Det tyder ju på ett ganska stort engagemang att en stor debatt blossar upp kring en statistikbilaga.
Anledningen till de arga rösterna var att Mocambique hamnade på 184 plats av 187 länder vilket var en sämre plats än förra året, då man befann sig på 165 plats. Då var dock antalet länder som ingick i undersökningen endast 169. Å andra sidan har Mocambique kraftigt ökat sitt Human Development Index (HDI) sedan förra året från 0,317 till 0,322. HDI mäter, förutom ekonomisk tillväxt, utbildningsnivå och förväntad livslängd.
Folk är förbannad för de tycker att det borde ha ökat mer, att andra studier visar att HDI är 0,325 och det råder en viss frustration kring att länder som under en lång tid legat under Mocambique nu har gått om, exempelvis Sierra Leone (plats 180). Ekonomen Carlos Castel-Branco kommenterade i en artikel i förra veckans Savana att han å ena sidan tycker att det är positivt att det finns en debatt men att vi samtidigt behöver lite perspektiv på saker: Om man drunknar i havet, spelar det ju inte så stor roll om man drunknar på 10 eller 15 meters djup. Vilket man ju kan hålla med om.
Mocambique ligger i absoluta tal sämre till än samtliga grannländer men har haft en procentuell ökning av HDI som är mycket större än de flesta, och långt högre än det regionala genomsnittet.
Sverige ligger ligger på tionde plats i listan (HDI 0,904) efter bland andra Nya Zeeland, Australien, USA och Irland.
I eftermiddags besökte Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson byn Licole där hon åt lunch tillsammans med en grupp från byns bondeorganisation. Lite av ett fantastiskt möte måste jag säga!
Sittandes på trappen till en av böndernas hus (mocambikiska säkerhetspolisen protesterade och menade att det måste finnas stolar till ”grandes chefes” men vi förklarade att så var det inte tänkt denna gång), ätandes böngryta och xima (majsgröt) fick ministern och hennes kollegor höra berättelser om de utmaningar och konflikter som bönderna har med det i huvudsak svenskägda företaget Chikweti. Att de inte håller vad de lovar, att de planterar tall i böndernas fält och att de satt byinvånare i fängelse under konflikten. Bönderna berättade att företaget gärna får vara där, men då får de följa lagar och respektera byinvånarnas viljor och intressen. Annars är de inte välkomna. Med konkreta, självupplevda exempel, gav bönderna en tydlig bild av problematiken med storskaliga utländska investeringar och att de på intet sätt är självklart positiva för lokalsamhällena.
Detta sägs, med självförtroende och självklarhet rakt ut inte bara inför ministern, UD-personal från Sverige och representanter från regeringen utan även inför representanter för Chikwetis, inklusive den nye VD Chris Bekker, som även de närvarade vid mötet.
Efter att bönderna pratat klart höll Chris en presentation om hur företaget ser på konflikterna och att de framöver kommer att ändra sina strategier för hur de förhåller sig till lokalsamhällena, att det ska allokeras pengar och upprättas mekanismer för hur avtal ska ingås med samhällena. Detta är som natt och dag i jämförelse hur det lät i början av året.
Besöket avslutades med att biståndsministern fick en bananstock och en cassavaplanta.
I bilen från Licole till Lichinga kommenterade koordinatören för provinsens bondeunion: ”Jo visst, Chikweti pratar på ett annat sätt, men vi kommer inte att nöja oss innan vi kan se konkreta förändringar i praktiken.”
Ord och inga visor – precis som det ska vara!
Som jag skrev i inlägget nedan befinner sig biståndsminister Gunilla Carlsson på besök i Niassa. Om ett par timmar ska hon äta lunch tillsammans med en grupp bönder i Licole. På menyn står bland annat böngryta, kokt cassava, ris, xima och fiskgryta. Allt utom fisken kommer från böndernas egna fält. Imorse var vi och hälsade på köket där det var full rulle! Några foton nedan från morgonens övningar där sju kvinnor och fem män har lagat mat hela morgonen…
In- och utvecklingar 