Vad gör vi på jobbet, egentligen?

Ibland får jag frågan vad jag gör på jobbet, egentligen? Bortom fina ord om landsbygdsutveckling, stärkande av civilsamhällesorganisationer, jämställdhetsarbete, rättighetsbaserade program och påverkansarbete och ansvarsutkrävande.

Eftersom jag själv också undrar vad jag gör på jobbet och hur mycket tid jag lägger på olika saker har jag bestämt mig för att göra en tidsstudie med start idag. Har registrerat allt jag gjort och hur många minuter det har tagit mig (inklusive att skriva dessa blogginlägg). Tänkte göra detta en arbetsvecka för att sedan se, först och främst vad det är jag gör, men även hur jag kan förbättra tidsanvändningen. Inte minst viktigt då cost effectiveness blir ett allt viktigare begrepp inom biståndet – kanske är jag inte särskilt cost effective. Nästa vecka sammanfattar jag resultatet här på bloggen.

Nedan ett par foton från något som upptog cirka 20 minuter idag; firande av kollegan Jenices födelsedag. (Förra veckan firade vi Ana Paula, det fotot får också komma med.)

Kan inte jämställdheten vänta?

Inom det nya naturresursprogrammet (AGIR, som jag nämnde i inlägget nedan och som jag har bestämt ska få en egen kategori), träffar vi just nu ett antal möjliga samarbetsorganisationer. Häromdagen träffade vi en forskare som representerar en organisation som jobbar med påverkansarbete gentemot politiker och allmänhet om jordbruk- och landsbygdspolitik. Deras programförklaring är på många sätt stark men under diskussionen tog vi även upp några av de aspekter där vi tyckte att dokumentet skulle kunna förstärkas. En av dem är den totala frånvaron av jämställdhetsperspektiv.

Representanten började skruva på sig när vi ställde frågan och började sedan på ett tämligen omständigt vis, förklara varför ett jämställdhetsperspektiv, just i deras fall, inte var relevant och att det inte har någon lust att skriva ordet ”jämställdhet” i dokumentet bara för syns skull. Vi förklarade hur vi ser på det, att exempelvis en diskussion om  implementering av regeringens jordbruksprogram och eller möjligheter till arbetstillfällen på landsbygden i allra högsta grad kräver ett fokus på kvinnors och mäns skilda uppgifter och möjligheter på landsbygden.

Men nej, representanten tyckte fortfarande inte att detta var relevant och undrade om vi inte kunde låta detta vara till nästa program. Kan inte jämställdheten vänta?

Diskussionen med organisationen fortsätter men en sak är jag övertygad om och det är att jämställdheten absolut inte kan vänta (snarare har den väntan alldeles för länge redan)…

Rött kort Guebuza!

Rött kort till president Guebuza, skriver tidningen Savana med anledning av att fem givare har bestämt att minska sina bidrag till Moçambiques statsbudget. Bland dessa givare återfinns Sverige tillsammans med Österrike, Danmark, Irland och Schweiz. Tre länder har ännu inte uttalat sig om budgetstödet: Tyskland, Holland och Norge. Totalt ämnar givarna bidra med USD 378 miljoner 2012 (jämför med USD 448 miljoner 2011) till Moçambiques statsbudget.

Ekonomen Carlos Nuno Castel-Branco kritiserar givarna såväl som regeringen eftersom budgetstödet hittills inte bidragit till att minska Moçambique ”multidimensionella beroende” av externa medel och att man trots detta väljer att kalla biståndet till Moçambique för en framgångssaga.

Givarna påpekar att även om de överlag är nöjda med Moçambiques utveckling är det viktigt att en lagstiftning mot korruption kommer till stånd så fort som möjligt.

Nedan en bild på givarna från Savana. Ser ju inte så kul ut, och inte verkar det som någon särskilt bra balans mellan män och kvinnor i givargruppen… 😉

Hur ligger det till med fredligheten…

Global Peace Index 2011 listar fredligheten i 153 länder i världen. Sammanfattningsvis har världen generellt blivit mindre fredlig det senaste året (för tredje året i rad). Island är det mest fredliga landet i världen och Somalia och Irak de minst fredliga. USA ligger på 82 plats och Sverige på 13 plats (efter bland andra Tjeckien, Qatar, Japan, Slovenien, Norge och Island). Sveriges relativt ”låga” placering beror på bland annat vapenexport, antalet vapen per invånare i landet och vår generella militärkapacitet. Moçambique befinner sig på 48 plats.

Mer information på http://www.visionofhumanity.org/.

Tålamod för långsiktig förändring…

Har skrivit några gånger här på bloggen om att vi förhandlat ett nytt program med ambassaden i Maputo. Det tog två år från den första diskussionen till avtalet var underskrivet men nu har vi äntligen satt igång (patience is the key to happiness som min pappa brukar säga).

Programmet har en tjusig titel ”Ansvarsutkrävande i hantering av naturresurser och landrättigheter” (den ser bättre ut på engelska) och är en del i ett större civilsamhällesprogram som Sveriges ambassad finansierar, kallat AGIR. Fokus ligger på hur organisationer kan ställa krav på företag och regering i förhållande till Moçambiques naturresurser. Det kan handla om att företagen som utvinner resurser bör betala skatt och inte åtnjuta skattelättnader eller om lokalsamhällenas förmåga att försvara sina rättigheter och intressen i förhållande till en investerare.

Det är inte Kooperation Utan Gränser som ska genomföra aktiviteterna utan vår roll är att ge stöd till moçambikiska organisationer som arbetar med dessa frågor. Inom biståndet har det hittills varit väldigt vanligt att finansiera projekt, det vill säga att vi i vårt samarbete med en moçambikisk organisation finansierar en liten del av deras verksamhet, ofta inriktat på aktiviteter och inte på att själva organisationen ska stärkas. Detta kan ge till synes fina resultat på kort sikt men det är svårt att skapa starka självständiga organisationer om det endast handlar om att finansiera aktiviteter.

I det nya programmet är greppet ett annat. Vi ska stödja organisationerna att genomföra sin strategiska plan, det vill säga det långsiktiga program som organisationerna själva har satt upp. Idag hade vi möte med bondeorganisationen UNAC om hur denna förändring ska komma till stånd. UNAC har i flera år arbetat för denna typ av finansiering men nu när den finns, kommer många frågetecken.

Under dagens diskussion blev det tydligt att det är lätt att i teorin säga att vi inte vill ha projekt utan verksamhetsstöd. Men hur blir det i praktiken – och hur känns det att behöva säga nej till finansiering av projekt och kommer budgetstödsgivarna verkligen att täcka upp projekten – och hur ställer man om en projektbaserad organisation till att bli driven av en övergripande långsiktig plan – och hur ställer man en givare mot en annan för att pressa dem att ge budgetstöd och ge upp sina projekt – och hur ökar vi den administrativa kapaciteten ute i distrikten för att säkra en mer välfungerande enhetlig redovisning?

Bondeorganisationen UNAC har ungefär 100 000 medlemmar i samtliga distrikt i landet. Det är ingen liten apparat… Å anda desto större vinst om ägarskapet för programmet blir större och organisationen kan ägna sig åt att utveckla sina egna program och inte jonglera med givare.

Nedan kollegan Diamantino som förbereder organisationsbedömning av en blivande samarbetsorgansation.

Mycket som ska förkortas

Jag arbetar på ett diskussionsunderlag för vårt framtida arbete i Niassa och konstaterar att detta är fortkortningarnas värld… (Underligt att alla dessa förkortningar till trots, blir dokumenten nästan alltid för långa…)

Inom PASC ska CCS som INGO facilitera MoUs mellan UPCN och DPA och DPIC vilkas effekterna ska ner till SDAEs och UDs, CE bör användas. UPCNs UDs deltagande i CCL och i OD bör stärkas och de bör följa upp PAPA och PROAGRI. UDs och UZs bör delta aktivt i monitorering av FID, FDD och PES samt PARP. SCC ska bidra till etablering av ett CTA i samarbete med UNAC/UCA möjligen även med SUNAFOP. IIAM är intresserade av att bistå med mark. SCC ska samarbeta med IESE och stärka kopplingen till DPPF. Inom landfrågan samarbetar vi med iTC för att stärka NRMC och CSOs och deras samarbete med SPFFB, DPA, DPCA och SPGC men även koppling till EITI och CFJJ. De bör kunna bedöma EIA, kanske assistans från CTV eller JA!? Och självklart utgår dokumentet från RBM och RBA!

Klart som korvspad!

Chefer på besök

I början av veckan besökte Kooperation Utan Gränsers nya VD, Anneli Rogeman, Moçambique tillsammans med regionchefen Anna Tibblin. Besöket inleddes hos bondeunionen i Lipuzia där vi även besökte byns skola och vårdcentral. Efter Lipuzia begav vi oss till Lichinga och sedan till Maputo. Nedan några bilder från första besöket.

Hjo – från 44 till 7

Blev lite patriotiskt glad när jag läste följande på DN.se:

”Göteborg har för fjärde året i rad korats till Sverige hetaste sommarstad. Mest oväntade uppstickaren på topp tio är Hjo som klättrat från 44:e till sjunde plats.”

(Det är dock lite oklart vad som har orsakat detta jättekliv…)

Alltså det här med konsulter…

Inte så sällan, kanske några gånger i månaden, kommer konsulter på besök hos oss i Lichinga. Förutom att ”konsult” är ett ganska underligt yrke är det alltid intressant att se hur dessa konsulter beskriver sig på sina visitkort. Inte alltid men nästan finns antingen ordet ”specialist” eller ”senior” med i titeln. De är ”Senior organistional development consultant” eller ”Organisational development specialist”. Det är inte det faktum att de eventuellt (dock inte alltid) är kanske både seniora och specialister, utan behovet av att skriva detta på sitt visitkort.

Dessa konsulter, i princip alltid kopplade till någon typ av biståndsverksamhet, säger nästan alltid (om inte alltid) att de har sökt upp oss för att höra om hur vi jobbar, för att få veta mer om vårt arbete. De arbetar ofta (nästan alltid) med en utvärdering eller med att ta fram en strategi eller liknande. Trots detta (påstådda) intresse av att veta mer och lyssna, slutar det ganska ofta (dock inte alltid) med att de pratar mest och inte lyssnar särskilt mycket.

De pratar om sin studie, om sitt jobb, om hur de ser på utvecklingen i Niassa, hur de ser på Moçambique och sedan börjar de inte sällan (dock lyckligtvis inte alltid) tala om saker om det som vi jobbar med. Alltså de talar om för oss vad vi gör, med vem vi gör det och varför vi gör det. Och efter att de gjort det, kommer ofta (nästan alltid) ett par snabba frågor till oss som får ganska lösryckta svar för vid det laget har all tid som var avsatt (från konsultens sida) redan gått och hon/han (oftast en hon) måste springa vidare till nästa möte. Det så kallade samtalet avslutas nästan alltid med att personen säger att ”Det var JÄTTEINTRESSANT att prata med er och lära mig om er verksamhet”. Fast lyssnat har de inte gjort, och samtalat har vi definitivt inte gjort. Men intressant var det.

Ett annat konsultfenomen som tycks uppkomma särskilt med konsulter som tillbringar väldigt lite tid i området som står i fokus för studien, exempelvis Niassa i vårt fall (så kallade korttidskonsulter), är att de nästan alltid kommer med lösningEN på problemET. Under den tid, enligt beskriven ovan, som de lägger på att prata själva presenteras ofta (dock inte alltid) lösningEN på hela det område som diskuteras. Exempelvis: Lösningen på småböndernas situation är detta – och så kommer nästan alltid ett väldigt specifikt förslag, nästan alltid (men inte alla gånger) av teknisk natur, på DET som skulle lösa hela småböndernas multidimensionella fattigdom.

Eftersom konsulterna, enligt ovan, många gånger för något som mest liknar en monolog (som de själva beskriver som ett samtal), finns inte särskilt mycket utrymme för oss att flika in att ja – komposter (exempelvis) är en del av en lösning på småböndernas mycket omfattande utmaningar, men samtidigt bör vi ha i åtanke andra faktorer av social, ekonomisk, kulturell, klimat eller annan karaktär. Och trots att de således alltid själva har svarET på de som de själva redan innan hade definierat som det stora problemET, så tycker de som sagt nästan alltid att det var JÄTTEINTRESSANT att prata med oss och lära sig mer.

(Ikväll träffade jag passande nog några konsulter som inte alls stämde in på beskrivningen ovan, tur det och liten kur mot begynnande cynism…?)