Marmeladtillverkning som jämställdhet

Idag inleddes vårt möte med samtliga samerbetsorganisationer och en handfull strategiska partners från offentlig sektor, regeringen och privata sektorn. Samarbetsorganisationernas berättelser bjöd som vanligt på många höjdpunkter. En organisation från Mecanhelas berättade att jämställdhetsarbetet hade gått så bra och kvinnorna blivit så stärkta att de börjat producera marmelad (en inte helt väntad indikator på ett lyckat jämställdhetsarbete).

En annan organisation från samma distrikt berättade att deras påverkansarbete med regeringen inte hade gett det väntade resultatet (en plats dit misshandlade kvinnor och barn kan vända sig till polisen), det hade istället blivit en vattenpump. Organisationerna berättade att en av de mer lyckade platserna för att bedriva jämställdhetsarbete var att spela teater och sjunga i moskén. Dags att vända uppochner på vissa vanföreställningar om islam och jämställdhet kanske? Moskén är enligt organisationerna en utmärkt plats för att påverka män som inte låter sina fruar organisera sig i föreningslivet. En av kvinnorna på mötet vittnade om att det varit fallet för henne men att det nu var löst.


(Text på tshirts ”Jämställdhet är min agenda” ”För en korrekt implementering av landlagen”, hade rättighetstänkande varit lika närvarande som tshirts med rättighetsbudskap hade vi varit långt fram…)

En av de hetaste diskussionerna var om frågan huruvida det var rätt att här i Cuamba bygga två banker på vad som tidigare varit ett litet parkområde här i Cuamba (emellertid utan tillstymmelse till gräs och med ett mycket litet antal träd). Debatten skenade iväg och kom att handla om huruvida banker kan anses vara till objektivt större nytta för människor än träd och huruvida dessa träd var nödvändiga för en god ”stadsmiljö” (på denna plats där det finns ett litet antal bilar och inte en meter asfalterad väg i hela kommunen…).

Små och stora maskiner för tillverkning av jordnötssmör och sesamolja diskuterades liksom utveckling av komposter, utdelning av ananasplantor, studiecirklar om mänskliga rättigheter, mocambikiska grundlagen, tomatodlingar, hiv och deltagande demokrati. Ingen risk för uttråkning på grund av enformiga diskussioner med andra ord…

Att göra transparenta redovisningar av sina pengar är något som fått stort genomslag inom samarbetsorganisationerna. Flera av dem läste upp hela ekonomiska redovisningen och hade med sig kopior på kontoutdrag för att för hela publiken (på runt 75 personer) bekräfta sina berättelser.

 (Fundersam kvinna med huvudbonad från Frelimos nionde partikongress…)

Om fem timmar är det dags att gå upp – klockan fyra imorgon bitti ska jag ta mig upp för ett litet berg för att kolla på utsikten över agroforestry training centre…

På väg igen…

Idag stänger vi kontoret och åker till Cuamba allihop. Där ska vi ha möte med alla våra samarbetsorganisationer, ett antal myndigheter, representanter från privata sektorn och från regeringen. Tre dagar, i 35-40 graders värme, 70 personer i ett klassrum utan fläkt eller luftkonditionering. Bäst att ladda. Ska försöka uppdatera även under tiden i Cuamba, Oxala om internet fungerar.

Detta är vägen som väntar…

Fioldonation och kulturfientlighet?

I dagens Notícias finns en notis (med rubriken ”Italienare skänker fioler”) om att italienska ambassaden i Maputo har donerat ett antal fioler till  elever som går nybörjarkurs i fiolspelande.

Jag är inte på något sätt emot kultur men min första tanke när jag läste notisen var ändå: Är detta verkligen en rimlig prioritering när majoriteten av landets befolkning lever i absolut fattigdom!? Den andra tanken handlade om att allt är bistånd här – till och med musikinstrument…

Från bilen på väg in i Blantyre (bilden har absolut ingenting med texten att göra…).

Graca och Mandela får pris och Dhlakama ska inte sätta eld på Mocambique

Graca Machel (änka till Mocambiques förste president efter självständigheten Samora Machel) och hennes man Nelson Mandela har fått ett svenskt pris för sitt arbete för barns rättigheter skriver dagstidningen Notícias idag. Finns dock ingen information om vad det är för ett pris men 500 000 svenska kronor har det historiska paret hur som helst fått. Uppkopplingen här gör det svårt att öppna svenska dagstidningar men någon kanske har någon information?

Notícias skriver även att Renamos ledare, Afonso Dhlakama, har tagit tillbaka sina hot om att partiet ska inleda någon slags våldsam konflikt på grund av valresultatet. Känns ju bra…

I Angola meddelar presidenten Eduardo dos Santos att det nu är nolltolerans mot korruption som gäller inom staten såväl som inom hans parti MPLA. Detta uttalande kom efter MPLAs sjätte kongress där dos Santos konstaterat en ”timid kontroll av korruption”. Det är kanske veckans understatement med tanke på Angolas situation och hur dos Santos hittills hanterat (alternativt utnyttjat) korruptionen i landet och inom partiet.

Fick idag första räkningen på internet hemma. Genom denna fick jag reda på att min hemadress är ”Huset vid sidan av försäkringskassan efter försäkringskassan”. Bra att veta om ni tänkte skicka brev till mig 🙂

Glöm inte panten!

Ett tag sedan jag påminde om pantningen – antalet burkar pantade på denna blogg är nu uppe i strax under 10 000 burkar! Det kostar ingenting att panta på nätet – Riksbyggen och LRF står för kostnaden för dina pantade brukar. Klicka på pantapparaten nedan och panta sedan så många burkar du orkar! Genom pantandet bidrar du till insamling för global klimaträttvisa – läs mer om kampanjen på http://www.klimatrattvisa.se!

Decentralisering i bilder

I onsdags-torsdags arrangerade Kooperation Utan Gränser, tillsammans med provinsregeringen och Fundacão Malonda, ett seminarium om deltagande demokrati och decentralisering. På seminariet fanns representanter från administrationerna samt civilsamhället från samtliga distrikt i provinsen. Ett antal provinsdirektörer, provinsens permanenta sekreterare och guvernören fanns också med bland arrangemangets drygt 100 deltagare.

Seminariet visade att mycket händer i provinsen vad gäller decentralisering och ökat deltagande för medborgarna. I ett antal distrikt visar regeringarna en stor öppenhet och är tydliga med de positiva sidorna med ökad inblandning och påverkan från det civila samhället. Samtidigt blir det uppenbart att utvecklingen i de olika distrikten är väldigt ojämn – vissa ligger långt framme, andra verkar nästan ta ett par steg bakåt.

En av de allra hetaste frågorna är den om skogsinvesteringarna och landtillgången för bönderna. Slutsatsen från seminariet blev att vi så fort som möjligt måste ordna ännu ett tillfälle att diskutera endast detta. Bönderna menar att företagen fortfarande inte respekterar landlagen, företagen presenterar en annan syn på saken. Samtidigt kan ingen ungå att skogsplanteringarna brinner i provinsen inte bara på grund av okontrollerade bränder men även för att bönderna faktiskt tröttnar på att inte bli lyssnade på och därför tänder eld på plantagen.

En annan fråga som diskuterades flitigt är den om hur människor som inte kan läsa eller skriva kan delta i beslutsfattande och planering på lokal nivå. Att inte kunna läsa eller skriva används ibland av makthavare som ett argument för att kunna begränsa den makt som delegeras – hur ska människor kunna informera sig? Många röster höjdes emellertid emot detta och menade att varje människa bär på sin erfarenhet och kunskap om livet – det har inte de läs- och skrivkunniga ensamrätt till.

Trots att allt är långt ifrån bra så är det ändå en imponerande känsla när en samling på 100 människor, däribland högt uppsatta politiker och småbönder, är överens om att det som vi alla rimligen måste sträva emot är en mer inklusiv utveckling som skapar mindre klyftor mellan rika och fattiga och mellan de som har mycket och lite makt.

Tullförhandlingar och magiska pengaförsvinnanden

Kom som tidigare skrivet tillbaka till Niassa från Harare i veckan. I Zimbabwe försökte vi tanka men det var svårt. På den första macken fanns diesel och elektricitet men ingen personal. På den andra macken fanns elektricitet och personal men ingen diesel. På den tredje macken fans diesel och personal men ingen elektricitet. På mocambikiska sidan om gränsen Mocambique-Zimbabwe befann sig hundratals lastbilar väntandes (se foto här intill) – ett exempel på varför jag aldrig skulle kunna vara lastbilschaffis – skulle bli tokig av väntan.

Vid gränsstationen i Tete ville tulltjänstemannen inte ge oss våra bilpapper för att jag inte ville ge honom mitt telefonnummer. Efter viss övertalning fick vi våra papper (men inget telefonnummer överlämnades). Väl i staden Tete fick vi vackert vänta vid bron som binder samman staden som ligger på båda sidor om Zambezifloden. Inte så kul med 30 minutersintervall i trafiken när det är drygt 40 grader varmt… (Bilden här intill på bron, bilden nedan visar torkan strax utanför Tete.)

I Malawi fick vi lära oss av vår chaufför att precis innan Blantyre finns ett ställe där folk med magiska krafter kan ta pengar ur människors fickor. Det hade varit ett populärt lastbilschaffisställe tidigare men på grund av försvinnande är det inte det längre. (Man hade först misstänkt unga kvinnor för försvinnandena tills det visade sig att även män utan sällskap råkade ut för detta.)

I Malawi, likt i Mocambique, passerade vi ett antal bilar med ett knippe fisk hängande i backspeglarna eller i grillen framför. Lite märkligt men antagligen att föredra mot att ha dem inne i bilen… Här intill en av många minibussar med fantasifulla budskap skrivna bak på bilen… Se kartan nedan för vägbeskrivning!