Någon gång när jag får massor med tid över (när det nu ska hända) skulle jag vilja ägna mig åt att bara åka runt och lyssna på människor här i Moçambique, helst människor som levt i flera generationer. Häromdagen bad jag bondeorganisationen UCA att berätta lite om vad de ser som de största utmaningarna för jordbrukets utveckling och statens roll i detta. Koordinatören Paulino ler stort och börjar berätta.

-För familjejordbrukarna är jordbruket en aktivitet med många risker, det ger låg avkastning, vi är sårbara i förhållande till klimat och har inte tillgång till teknik eller kunskap. För att göra en vinst behövs stora arealer men småbönderna med endast en kortskaftig hacka klarar inte av mer än ett, max två hektar per familj, berättar Paulino.

-Rådgivningen når inte ut, det skapas inga modellbönder som andra kan följa. På kooperativens tid var det annorlunda – självaste jordbruksdirektören kom till kooperativen varje morgon för att följa upp hur arbetet gick med fälten. Utöver det fanns tillgång till maskiner som kooperativen gick samman och hyrde från ett statligt företag. Summan vi betalade var symbolisk och vi kunde låna pengar från en statlig bank. Det fanns också tillgång till gödningsmedel. Då kunde vi producera så att tåget från Lichinga tog med sig tomater och andra jordbruksprodukter här ifrån, förklarar Paulino engagerat och tar av sig kavajen.

Statens och kooperativens roll i jordbruket
Jag frågar hur de ser på statens och regeringens roll i jordbruket idag? -Regeringen måste stimulera produktiviteten – det lyckades man med genom kooperativen. I vårt kooperativ var vi 350 medlemmar varav över 200 var kvinnor. Det var tydligt för bönderna vilka fördelarna var med att vara medlem i kooperativet. Nu jobbar vi många tillsammans men utan samma resultat och utan samma assistans, säger Paulino och fortsätter med att berätta att jordbruket förr i tiden var subventionerat men att den politiken inte finns längre. -Vi kunde få fördelaktiga lån på banken och regeringen satte upp mål för produktionen, hur mycket respektive kooperativ skulle producera och följde sedan upp detta. När det var skördetid mobiliserades militärerna för att hjälpa till ute på fälten. Detta var på Samoras tid, säger Paulino lite drömmande.

Han berättar vidare om hur det var i kooperativen, att alla tjänade efter sitt arbete på fälten – att ordföranden inte fick mer än någon annan. -Jorden var vår ägare kan man säga. Det är politiken och systemen som är hemligheten – det är de som måste till för att saker ska förändras. Inom kooperativen producerade vi bara för försäljning och vi hade separata fält för grönsaker, majs, bönor etcetera. Alla medlemmar hade tillräckligt med tid för att samtidigt odla på sitt eget individuella fält för egen konsumtion. Allt var noggrant bokfört inom kooperativet; hur mycket som var producerat, sålt etcetera. Vid dåliga år diskuterade kooperativmedlemmarna om allt skulle säljas eller om en del skulle sparas för egen konsumtion, berättar Paulino och fortsätter:

-Priserna var fastställda av staten och största delen av uppköpen gjordes av det statliga bolaget Agricom. Jordbruksmyndigheten publicerade priserna  vilket innebar att vi kunde räkna på vad som var lönsamt att odla och hur mycket avkastning olika grödor skulle ge. Sakerna var mycket bättre då, säger han och dröjer sig kvar litegrann. -Vi hade en pump och lyckades förse hela Lichinga med tomater. Vi hade inga pengar men massor av tomater.

Vad fattas för tomatproduktion?
Men vad är det som gör att alla dessa tomater inte kan produceras på liknande sätt idag? Paulino funderar och börjar sedan berätta: -Katastrofåren förstörde mycket, de förstörde människornas tankesätt.  I tider av liberalisering och när staten inte längre vill ta ansvar för kooperativen sa bondeorganisationen att om inte staten vill ta ansvar, vill vi vara autonoma. Samtidigt kom katastrofåren med kriget. Innan dem hade det funnits en anda av tillhörighet, motivation och deltagande. Det fanns incentiv för att delta och man blev erkänd som medlem i kooperativet, och vi såg att kooperativet löste våra problem. Medlemmarna träffades kontinuerligt varje dag på fältet, det fanns en känsla av ”ajuda mutua” samtidigt som var och en var sin egen kontrollant hur mycket man hade bidragit med i produktionen. Vår lön var allas, slår Paulino fast och fortsätter:

-Det är mycket som bidrar till att familjejordbruket har så svårt att lyfta människor ur extrem fattigdom, utöver de interna faktorerna så som människornas tankesätt. Kunskap och frågan om jordbruksrådgivning är en av faktorerna, en annan handlar om att marknaden är så osäker. Om marknaden hade varit mer pålitlig hade detta varit ett incitament för att öka produktionen men nu finns inga uppköpare och inga försäljare, säger Paulino. –Nu tycker jag att du ska lägga ifrån dig pennan och bara lyssna, säger han sedan och funderar vidare kring landet landlagstiftning. -När den nya landlagen gjordes var detta ett stort steg för att försäkra sig om att jorden tillhör den som arbetar med den. Tanken var att vi skulle äga jorden men vi klarar inte av det. Bara för att vi har tillgång till den betyder inte att vi kommer ur situationen där vi bara kan producera ett-två hektar per familj. Istället ser vi hur storskaliga investerare är de som klarar av att bruka stora områden och jorden blir deras.

Statens bidrag till mikrokrediter, de så kallade 7 miljonerna, skulle kunna vara ett svar på detta men så som det implementeras idag har de inte den effekten. Men är det kanske ändå det som regeringen behöver satsa på för att familjerna ska klara av att lyfta sig ur situationer, säger Paulino och fortsätter: -Kooperativen redovisade dels för sina egna medlemmar och dels för regeringen. Alla hade information om produktionen. Problemet nu är att pengarna inte kommer till bönderna, till folket, de kommer inte till de allra fattigaste men till de som redan har lite mer. De 7 miljonerna kommer inte till den som i princip inte har någonting utan till den som redan har något. Det hjälper inte att lyfta de allra fattigaste. De skulle kunna hjälpa till att öka produktionen för dem men det ger mer incitament till den som redan har.

Åter till tomater och vikten av majs
Paulino blir tyst och tittar på mig och säger: -Din fråga om tomaterna ger mig ont i magen. Det är klart att vi borde kunna producera tomater för hela Lichinga även idag… -Vi måste ha tillgång till maskiner, vi kommer aldrig att klara det med en kortskaftig hacka. Distrikten har fått traktorer men de håller mest till på administrationshusets veranda. På det sättet kommer det aldrig att bli någon förändring. Jordbruket måste få vara subventionerat och det måste finnas tillgång till fördelaktiga lån. Vi måste klara av att förvara och förädla utsäde. Katastrofåren förstör fortfarande så mycket, i huvudet på människor. Det måste till reflektion och att attityden förändras, menar Paulino.

-Det är svårt att diskutera statens roll i detta. Förut fanns så mycket; lån, rådgivning och uppköp. Men staten måste även nu vara den som sätter priser och strukturer. Vi förstår att det måste vara den privata sektorn som köper men de har ju inget intresse mer än att köpa och sedan sälja till bästa pris och så fort som möjligt. Men vi får inte glömma att den majs som säljs på en plats kan rädda liv på samma plats på en annan tid på året. Men det är ju inget som företagen bryr sig om. Det som gör att saker fungerar är att det finns system och struktur och det måste finnas känsla av ansvar – det är så människor utvecklas.