Kategoriarkiv: Markrättigheter

Dagens presentation avklarad!

Publicerad den av
Svara

Nu har jag hållit min presentation och det gick mycket bra, även om det är svårt att veta riktigt vad man egentligen har sagt, eller vad som har gått fram, men reaktionerna var i alla fall väldigt positiva.

Jag vet att det inte är så pedagogiskt att lägga långa texter här på bloggen (särskilt inte på engelska) men lägger ändå ut min presentation, som den är. Alldeles strax kommer foton och reflektioner från paneldebatten.

Both practice and research tell that there is no single land issue to be solved but it is a question regarding almost all aspects of rural life and development. Thus, there is no recipe or quick fix to solve the challenges faced in ensuring land rights for the rural women living in poverty. The actual land laws seem to be one relatively small step in guaranteeing the right to land. And even taking a legalistic approach – it is not only about land laws but about a set of laws that are interlinked, such as land, inheritance and family law and even the constitution.

Many land laws that have been successful in promoting a more equal land distribution take into account and respect customary law but challenge among other aspects of it, those that are discriminatory to, for example women. One reason for the importance of customary law is that women might have more power in an informal decision making structure than in a formal, another is that the formal process is costly and may benefit groups that can influence the formalisation process. Looking at land rights from a gender and poverty perspective is not only about ownership but about guaranteeing the security of tenure for a cause. This includes lease of public land or user right to communal land, and also the question on individual versus collective land rights.

A study done by IIED in eleven countries in Southern Africa shows that ten out of eleven have or are in process of getting a land law that has a clause recognizing the independent rights of women. However, the law enforcement is weak and the rather radical laws are not accompanied by reforms changing the point of departure that is unequal not only in gender terms but in terms of economic classes etc. This highlights the need for political courage and will to challenge existing power and economic structures, strengthen local and national authorities as well as the need for strong grass-root movements that holds the government into account and demand the people’s right to land. Thus, women’s actual participation and influence over such movements are crucial.

Mozambique, where all land belongs to the state, is one example where all major legislation relating to land, including the constitution and the family law, are explicitly supportive of women’s land rights but where the implementation faces many problems related to the absolute poverty and weak institutional environment. Another main challenge is the weak investment in the agriculture sector. The peasant’s union was highly involved in the elaboration of the land law and has been key actor in promoting awareness of land rights and also mobilising small-scale farmers for a collective voice. With the establishment of an increasing number of large-scale land-based investments, the union is assuming the important role of watch-dog and defender of the peasantry’s interest towards the investors.

Land is not only they key to long-term increased and more diversified agriculture production and food-sovereignty, but also provides women and men living in poverty with means to negotiate the diversification of their livelihoods, build up off-farm activities, secure housing, get access to cooperatives and other forums where land ownership might be a condition. The cultural aspect of land shouldn’t be overlooked and in many countries it would be wrong to look at land as an asset that can be negotiated, which brings us back to the necessity of taking into account the customary law. The way we relate to land also explains why not everybody would agree that one of the benefits with owning land is the possibility to use it as collateral for loans. You cannot use a part of your culture as collateral and you cannot risk that the bank takes the maybe only and most important resource that you have.

The argument of the smart economics of women’s empowerment has been repeated many times during the last days. But we must not forget that rights are rights even though they are bad economics, thus the smart economics argument is a good tool to convince decision makers and global institutions to support gender equality, but it must never be our main reason. What would then happen if, when or where we find out that it is not smart economics?

Another argument brought up during the last days is that women’s access to productive resources, such as land, would provide food for 100-150 million persons and thus solve part of the global food crisis, which is also one of the questions for this seminar. But also here I would like raise a critical question regarding our reasoning: women’s right to land and other resources should not be conditioned to yet another domestic task and responsibility. Women should have the same right as men to produce whatever they want, including crops from which they can gain a monetary income. Or what will happen if, when or where rural women in the poor countries don’t accept to be the solvers of the global food crises?

Finally, some words on development cooperation in regards to this topic. To generalise and provoke, it seems that donor countries chose not to see the the broader picture, in which they themselves are actors. Donors say yes in promoting gender equal land laws but they do not take a stand in the critical issue of land-grabbing, many times done by companies from donor countries. Donors say no to increased support to the agriculture sector (support from Sweden fell by 25 per cent between 2008 and 2010), which is the main sector for rural women living in poverty, while they say yes to the supporting access to markets, risking to put women in poverty even further behind. But then they say no to reforms in global markets including regulation of financial speculation on food.

I wonder if we can expect rural women living in poverty to assume the responsibility of solving the global food-crisis in this political landscape?

Bönder i samtal med svenska biståndsministern

Publicerad den av
2

I eftermiddags besökte Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson byn Licole där hon åt lunch tillsammans med en grupp från byns bondeorganisation. Lite av ett fantastiskt möte måste jag säga!

Sittandes på trappen till en av böndernas hus (mocambikiska säkerhetspolisen protesterade och menade att det måste finnas stolar till ”grandes chefes” men vi förklarade att så var det inte tänkt denna gång), ätandes böngryta och xima (majsgröt) fick ministern och hennes kollegor höra berättelser om de utmaningar och konflikter som bönderna har med det i huvudsak svenskägda företaget Chikweti. Att de inte håller vad de lovar, att de planterar tall i böndernas fält och att de satt byinvånare i fängelse under konflikten. Bönderna berättade att företaget gärna får vara där, men då får de följa lagar och respektera byinvånarnas viljor och intressen. Annars är de inte välkomna. Med konkreta, självupplevda exempel, gav bönderna en tydlig bild av problematiken med storskaliga utländska investeringar och att de på intet sätt är självklart positiva för lokalsamhällena.

Detta sägs, med självförtroende och självklarhet rakt ut inte bara inför ministern, UD-personal från Sverige och representanter från regeringen utan även inför representanter för Chikwetis, inklusive den nye VD Chris Bekker, som även de närvarade vid mötet.

Efter att bönderna pratat klart höll Chris en presentation om hur företaget ser på konflikterna och att de framöver kommer att ändra sina strategier för hur de förhåller sig till lokalsamhällena, att det ska allokeras pengar och upprättas mekanismer för hur avtal ska ingås med samhällena. Detta är som natt och dag i jämförelse hur det lät i början av året.

Besöket avslutades med att biståndsministern fick en bananstock och en cassavaplanta.

I bilen från Licole till Lichinga kommenterade koordinatören för provinsens bondeunion: ”Jo visst, Chikweti pratar på ett annat sätt, men vi kommer inte att nöja oss innan vi kan se konkreta förändringar i praktiken.”

Ord och inga visor – precis som det ska vara!

Gunillas lunch i Licole

Publicerad den av
Svara

Som jag skrev i inlägget nedan befinner sig biståndsminister Gunilla Carlsson på besök i Niassa. Om ett par timmar ska hon äta lunch tillsammans med en grupp bönder i Licole. På menyn står bland annat böngryta, kokt cassava, ris, xima och fiskgryta. Allt utom fisken kommer från böndernas egna fält. Imorse var vi och hälsade på köket där det var full rulle! Några foton nedan från morgonens övningar där sju kvinnor och fem män har lagat mat hela morgonen…

Gunilla Carlsson i Niassa

Publicerad den av
1

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har just landat på Lichingas internationella flygplats. Biståndsministern ska tillbringa 22 timmar och 50 minuter här i Niassa innan hon åker vidare till Maputo. Ett av besöken hon ska göra är hos bondeorganisationen i Licole där ministern ska äta lunch hemma hos en bondefamilj och lyssna på böndernas erfarenheter av det svenska skogsbolaget som har tallplanteringar i deras by. Efter samtalet med bönderna kommer ministern att träffa representanter från skogsbolaget.

Läs gärna blogginlägget ”… och då kan ledarna och bolaget sitta där!”om konflikten i Licole.

Ett antal förberedelsebesök har gjorts till Licole, inte minst för att säkra att det finns mat för 25 personer till klockan 13.15 imorgon. Nedan ett par bilder från planering i Licole i förrgår…

Skicka utlänningarna på utbildning…

Publicerad den av
Svara

Förra vecka organiserade Kooperation Utan Gränser, tillsammans med Malondastiftelsen, ett seminarium om hur markkonflikter i Niassaprovinsen kan lösas och förebyggas. På seminariet presenterades två studier; en som bondeorganisationen UNAC har gjort tillsammans med Justiça Ambiental (Moçambiques Jordens vänner) och en som vi beställt tillsammans med Malonda.

På seminariet blev det tydligt att det fortfarande finns en stor frustration och ett missnöje i många av distrikten där skogsbolagen är verksamma. Detta missnöje återspeglas emellertid inte i provinsregeringens sätt att diskutera frågan, som ligger närmre centralregeringen i Maputo.

En av distriktadministratörerna sa: Vi är trötta på utländska investerare som kommer hit och tror att bönderna inte kan någonting, som tror att de ska lära oss allt. Men det är inte så att bönderna är dumma – de är bara fattiga! Jag tycker att utrikesministeriet i Maputo borde organisera kurser för utlänningarna innan de får komma till distrikten, för att de ska lära sig om Moçambique, vår historia, vårt samhälle och vår kultur.

Det blir lite lätt surrealistiskt när en vit zimbabwier, som är chef på ett av bolagen, direkt efter detta uttalande, ställer sig upp och pratar till folk som om de vore idioter (han pratar på engelska och behöver översättning) om att om vi bara organiserade jordbruket som i Zimbabwe, då skulle allt vara löst. Han tipsade också om en organisation som kunde allt om jordbruk och som gjorde det på Guds sätt. (Det blir många dimensioner av galenskap: Han pratar inte portugisiska och har därmed inte förstått vad som har sagts, han pratar till deltagarna som om de vore idioter. Zimbabwisk politik kring mark och jordbruk är dessutom knappast det mest solklara exemplet på hur bra det kan bli för småbönder. Det hela blir ännu lite värre av att majoriteten av befolkningen här är muslimer och nog inte särskilt intresserade av den vita zimbabwiska kristna guden…)

Seminariet blev dock mycket lyckat och fokus kom för en gångs skull på lösningar och förebyggande. För Kooperation Utan Gränser gav seminariet ett viktigt bidrag till det program för vårt framtida arbete i Niassa, som vi just nu håller på att ta fram.

Nedan några foton från seminariet, snällt utlånade av fotografen Malene Wiinblad.

Skogar, planteringar och Sveriges Riksdag (Resan 4)

Publicerad den av
Svara

Här kommer en uppdatering från gårdagens besök för våra moçambikiska besökare. Hälften av gänget tog tåget till Uppsala för att besöka Sveriges Lantbruksuniversitet för att prata om  jordbruk i Sverige och Moçambique. Vi andra tillbringade dagen på två seminarier om skogsplanteringar med bland andra FAO, Sida, Skogsinitiativet och Naturskyddsföreningen. Under eftermiddagens seminarium, arrangerat av Naturskyddsföreningen, höll kollegan Diamantino Nhampossa ett en presentation om skogsinvesteringarna i Moçambique generellt och i Niassa i synnerhet (se foto nedan).

Framåt kvällen besökte hela gruppen riksdagen där vi hade ett mycket givande samtal med riksdagsledamöter och personal från Miljöpartiet (se foto nedan). Samtalet handlade om små och stora utvecklingsfrågor i Moçambique men även vad våra samarbetsorganisationer tycker att Miljöpartiet kan göra i Sverige för att driva frågor som är viktiga för organisationerna i Moçambique. Vi fick även en visning av Riksdagshuset (återigen – foto nedan).

Mocambiques ambassad, Sida och studiecirklar (Resan 3)

Publicerad den av
Svara

Idag har våra moçambikiska besökare haft ett fullspäckat schema. Morgonen inleddes med ett besök på Moçambiques ambassad i Stockholm där ambassadören och de två rådgivarna gav sin syn på Sverige – allt ifrån disciplin- och regelsamhälle hur man använder en gräsklippare till att information är lättillgänglig – du kan läsa på internet vad kungen åt till middag igår. Även den svenska skattefinansierade välfärden och olika regeringsbildningar diskuterades.

Moçambikierna presenterade några av de viktiga utvecklingsfrågor som de arbetar med, bland annat jordbruk, landsbygdsutveckling och problematiken kring storskaliga investeringar. Vi diskuterade även Kooperation Utan Gränsers roll som utländsk organisation i Moçambique.

Efter mötet på ambassaden åkte två av deltagarna och besökte en svensk bonde medan vi andra begav oss till Sida för ett lunchseminarium om landbaserad privatsektorinvesteringar i utvecklingsländer där vi presenterade Moçambique som ett fall. Även här blev det en intressant och engagerande diskussion. 

Dagen avslutades med kaffe, kanelbulle och ett samtal om studiecirklar och vuxenutbildning med ABF och CMS. Vi pratade om studiecirklarnas roll i framväxten av olika sociala rörelser i Sverige och vilken roll de spelar nu. Ângelo och Virgílio berättade om hur Kooperation Utan Gränser tillsammans med våra samarbetsorganisationer arbetar med studiecirklar i Moçambique, såväl inom jordbruk som inom kunskap om lagar och påverkansarbete.

Kollegorna har gjort ett fantastiskt jobb med att förklara, diskutera och ställa frågor!

Se bilder nedan från de olika besöken (förutom bondebesöket där jag inte var med)!

…då kan ledarna och bolaget sitta där!

Publicerad den av
1

Idag träffade vi en grupp bönder från byn Licole. I deras by har ett skogsbolag etablerat sig och relationen mellan invånarna och skogsbolaget har varit allt annat än problemfri. Förra veckan brändes en av skogsbolagets lagerlokaler ner och för ett par månader sedan blev bönderna så förbannade att de gick och drog upp en väldig massa tallplantor från bolagets plantage. Vid båda tillfällena hamnade en grupp bönder i fängelse men de är alla fria nu.

Samtalet idag var för att försöka förstå vad som hänt i Licole sedan skogsbolaget kom dig och vad som ligger bakom. Det blir tydligt under samtalet att situationen är komplicerad. Bolaget har förlitat sig till kontakten med byns traditionella ledare. Trots att byinvånarna sagt att de inte ville ha skogsbolaget där, skrev ledaren under och företaget kom. Bönderna säger: ”Ledaren och hans tre hustrur har fått arbete i bolaget, han har ett eget intresse i att bolaget ska finnas i byn.” Enligt bönderna vi träffade idag har bolaget inte hållit sig till den mark de fått tilldelat (i processen som bönderna även från början var emot). Konflikter uppstår således också kring vilken mark som är vems.

Dialogen med företaget är svår och bönderna upplever att det som lovas inte hålls. ”När vi hotade att förstöra deras maskiner slutade de. Vi hade ett samtal och kom överens om att de ska sluta plantera på vår mark och vi ska sluta bråka med dem. Men sedan fortsatte de ändå. Det var då vi drog upp plantorna.” Bönderna upplever att företaget har dragit nytta av att staten och byarna är oorganiserade.

 

Men det är också en konflikt med grund i olika generationers tänkande. Bönderna idag förklarar: -”Unga och gamla ser på saken på olika sätt. De gamla vill inte ha plantage – de vill ha land och säkra tillgång till mat. De vill inte riskera att de framtida generationerna inte har tillgång till mark på grund av ett beslut som fattas idag. De vet vad de har även om det är lite. De unga vill har arbete och pengar, fort! De ser vad föräldrarna har åstadkommit och tycker att det är lite för så mycket jobb.”

Skogsinvesteringarna i Niassa är ett ganska brutalt möte mellan en värld av lönearbete och vinstdrivande företag å ena sidan, och ett småskaligt jordbruk för egen konsumtion långt ifrån mycket av det som vi förknippar med ett modernt samhälle, å andra sidan. Sätt att prata om avstånd, tid och arbete skiljer sig något oerhört. ”Det verkar bara som att de vill ha mark mark mark, men vi förstår inte. Hur mycket har de planterat och hur mycket ska de ha egentligen!?” Skogsbolagen erbjuder säsongsarbete vilket har orsakat många konflikter. Först och främst för att människor upplever att de blir oschyst uppsagda när ”säsongen” är slut och det blir värre av att säsongen då människor är anställda är då de skulle ha planterat sina egna fält.

Bönderna menar att om det ska fortsätta så här, flyttar hela samhället. ”Då kan ledarna och bolaget sitta där, men vi tänker inte bo kvar.”

Och vad har Kooperation Utan Gränser med detta att göra? I Niassaprovinsen arbetar vi tillsammans med bondeorganisationer och ett miljönätverk för att stärka byarnas kapacitet att förhandla med företag och myndigheter och försvara sina intressen. Detta görs bland annat genom stöd till stärkande av demokratiska och representativa gräsrotsorganisationer, utbildningar i påverkansarbete samt genom att verka som en katalysator för kontakter mellan organisationer, myndigheter och skogsbolag.

Vi kommer att dokumentera samtalet som bland annat kommer att ligga till grund för en presentation på en konferens i juli. Samtalet kommer är också en del i en studie som Kooperation Utan Gränser genomför tillsammans med stiftelsen Malonda, som fokuserar på exempel på hur landkonflikter kan förebyggas och lösas och vilken roll samarbetsorganisationerna kan spela i detta. Studien kommer (förhoppningsvis) att användas av myndigheter, företag och organisationer.

De rika går framåt på de fattigas bekostnad

Publicerad den av
Svara

Igår ordnade vi ett rundabordssamtal för att diskutera fattigdomsstatistik och vad som bidrar till ökad fattigdom och ökad rikedom med inbjudna deltagare från provinsregeringen, organisationer, skogsbolag, Malonda och forskningsinstitut.

Två forskare från Maputo, Rogério Ossemane och Thomas Selemane, från IESE respektive CIP var inbjudna att hålla en presentation om den nya statistiken som säger att Niassa numer är den minst fattigaste provinsen i landet och att fattigdomen sjönk med 30 procentenheter under den senaste femårsperioden. Om man tittar närmre på siffrorna ser man dock att skillnaderna mellan de fattigaste och de som har de lite bättre har ökat och att de som är fattiga har blivit ännu fattigare.

Diskussionerna kretsade kring om den minskade fattigdomen är något so vi ser och känner i provinsen. Representanterna från bondeorganistionerna menade att minskningen inte är kännbar så fort man lämnar städerna eller områdena längs vägarna. På lite mer avlägsna platser är bönderna precis lika fattiga som tidigare, om inte fattigare.

Provinsregeringen menade att stora framsteg har gjorts inom exempelvis infrastruktur; det finns fler skolor, sjukhus etcetera. Samtidigt höll de med om att många av de befintliga utvecklingsinsatserna inte kommer de allra fattigaste till gagn. Detta är ett problem för såväl regering som organisationer. Denna fråga diskuterades även i förhållande till de större privatinvesteringarna i provinsen – vad bidrar de till? En representant från ett av bolagen berättade att de själva konstaterat att den lön de betalar inte räcker till att täcka kostnaderna som en familj har om de inte har egen produktion. Detta berör den viktiga diskussionen om matsäkerhet v/s monetär inkomst.

Kopplat till investeringarna diskuterades även mer generellt vad som är vinsten för provinsen och exempel från andra provinser, så som Tete togs upp. Vad får Moçambique ut av investeringarna i förhållande till vad man förlorar. Halva Moçambiques statsbudget kommer från internationellt bistånd – samtidigt ger vi skattebefrielser till multinationella företag.

Pêssego från provinsen bondeorganisation menade att det är tydligt att de de rika går framåt på de fattigas bekostnad och att utvecklingen gynnar den som redan har. Thomas och Rogério höll med om att fattigdomsbekämpningsstrategierna inte verkar göra de fattiga mindre fattiga utan de redan rika ännu rikare.

Skriv under mot landgrabbing

Publicerad den av
Svara

Den norska ungdomsorganisationen Spire driver kampanj mot landgrabbing:

”Dear Minister of the Environment and International Development Erik Solheim,
Together with Spire, I demand that Norway stops import of commodities from grabbed land, takes initiativ to international cooperation to control investment deals in the agricultural sector, and make sure that Norwegian investments never happens at the expence of peoples food security or participation.”

Läs mer och skriv under på Spires hemsida!

Minister Solheim besökte Niassa i mars – läs blogginlägget om hans samtal med Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisation UPCN här!