Jag är tillbaka i Moçambique sedan i tisdags och idag kom jag till Lichinga. Flygresorna är inte sällan ett av många tillfällen i detta land att få ta del av historier och öden. Kanske är det bara inbillning men jag upplever att detta är mer intensivt här än i Sverige – det är många människor som man inte känner som bjuder på en liten del av sig själva, av sitt liv. Det blir lite av ett myller i huvudet av historier som läggs på och i varandra.
På flyget upp idag satt jag första sträckan bredvid en sydafrikan som varit sjöman större delen av sitt liv, första båten gick han på för över fyrtio år sedan. Han berättade om hur det var att vara sydafrikan i världen för fyrtio år sedan, hur olika länder såg på Sydafrika och därmed sydafrikanska båtar. Han pratade om hur tatuerinar (som han hade många) uppfattades i Sydafrika för ett par decennier sedan. Han arbetade nu med sjöfart men från land. Han berättade om de produkter som Moçambique exporter med båt över världen. Skrot till exempel.
Efter två timmar mellanlandade vi Nampula där sjömannen gick av för att åka till Nacalas hamn. Fick en 83-årig man bredvid mig. Han berättade att hans pappa varit sjuksköterska och kommit till Moçambique från Portugal och att han stridit, för Portugals rätt att behålla Moçambique, mot andra europeiska länder som gjorde anspråk på landet. Han berättade att han nu höll på med gruvdrift och vaskade guld och om hur det går till med guldkoncessioner i Moçambique.
Och så fylls tillvaron av historier som bråkar i huvudet på mig.
In- och utvecklingar 