På besök i Ökna, Näshulta, Eskilstuna – fin natur, skönt bad och bra diskussioner.

Igår lyckades jag för första gången få en okänd människa i Stockholm att säga hej till mig när vi möttes på trottoaren. Jag har försökt ganska idogt de senaste fem månaderna men utan framgång, fram till gårdagens genombrott.

Idag kom jag hem till Hjo och läste tisdagens Hjo Tidning som berättar att Hjo har tappat i kommunrankingen och att det är särskilt dåligt för unga människor. Hjo ligger på 240 plats av 290 kommuner i hur bra det är att vara ung här (är inte särskilt överraskad). Är man däremot en familj ser det mycket ljusare ut; plats 46 (inte heller här så överraskande)! Att vara gammal hamnar däremellan på plats 163. Bäst i test (alla kategorier tillsammans) är Habo som ligger några mil söder om Hjo (och som har ungefär lika många invånare). Hjo har tappat 21 platser sedan förra året.

Och på lördag invigs det nya torget, för tredje gången. En av höjdpunkterna denna gång är lokalpolitiker som ska ställa sig på kompassen som har uppförts under Hjos egen Stureplanssvamp (som egentligen är locket till fontänen som har satts på ett skaft). Ståendes på kompassen ska politikerna finnas tillgängliga för samtal, skriver Hjo Tidning (fast man verkar nästan bli mindre tillgänglig om man står ovanpå en kompass…).

Jag har haft en svår Moçambiquelängtan de senaste dagarna. Och inte blev det bättre av att ett antal vänner och kollegor där bestämde sig för att höra av sig just nu. Avståndet krymper samtidigt som det känns förfärligt långt. Det känns helt halvt att vara så långt ifrån människorna jag träffade varje dag under så lång tid. Och från ett land där det inte tar fem månader att få en okänd person att säga hej.

Efter skattjakten begav sig familjen för första gången till Hornborgarsjön för att titta på den berömda trandansen. Det är nog ingen av oss som när en ornitolog inom sig men roligt att ha sett det…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Påskafton inleddes med skattjakt med systerdottern i fantastisk aprilsol!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Är ju inte sådär överdrivet huslig av mig men ibland slår jag till. Igår bakade jag en tårta i form av Kooperation Utan Gränsers logga – en prinsesstårta (så klart med tanke på färgen) med påskinslag (var ju tvungen att ha någon anledning att baka tårta så det fick bli gula kycklingar). Tårtan bidrog till energin i avdelningens diskussioner om vår strategi idag.

I fredags var jag på Refused på Debaser i Stockholm. Lite av en nostalgitripp måste jag säga. Första gången jag såg dem var mitten av 90-talet i Hjo, senaste gången i en källarlokal  Tibro 1998. Samma år upplöstes bandet efter sju års spelande. I år kommer de dock att göra några spelningar (de kallar det inte en återförening) och en av dem var i fredags på vad som sades vara ett ”hemligt” genrep (av publiktrycket att döma så var det nog inte så väldigt hemligt…).

Precis som sångaren Dennis Lyxzén sa från scenen igår är det en stark kontrast mellan spelningarna på 90-talet, då bandet (åtminstone i Sverige) var ett alternativt mindre band som inte var särskilt känt, och fredagens konsert där hundratals människor köade på Medborgarplatsen och inte kom in för att det blev fullt…

Refused var en del av ”straight edge-rörelsen”; punk men utan droger och alkohol och med en radikal politik, inte minst för djurrätt. I sin recension (som får betyget 5) skriver Po Tidholm i DN idag att ”90-talet var ett politiskt förlorat decennium, det märks inte annat i dessa dagar då skulden för västvärldens mest extensiva utförsäljning av statlig egendom  ska fördelas och det visar sig att alla var med på tåget. Sverige monterade ned välfärden, Balkan slets i bitar av ett krig ingen brydde sig om medan Stockholm speglades sig i tidningen Wallpaper. Men uppe i Umeå pratade Refused kött, makt och feminism.”

Fyra gånger var Refused och spelade hos vår musikförening Slaskrock i Hjo – sjukt bra spelningar allihop – i källarlokaler, gympasalar och på folkets park. Slaskrock var ingen stor förening och finanserna var därefter (kommunens dåvarande bristande ungdomsengagemang gjorde inte saken bättre). Refused accepterade att spela för en symbolisk summa långt ifrån ett vanligt gage. Sovplatser ordnades hemma för att dra ner på kostnaderna (vid ett tillfälle inte bara hemma-i-huset utan även i min gamla lekstuga, på grund av kattallergi…). Minnen av utdragna nattliga Ulf Lundelldiskussioner i köket hemma hos en av medlemmarna i Slaskrock, synen av samtliga bandmedlemmar klättrandes nakna i lianer en gympasal…

För egen del var det en tid då jag allt mer började engagera mig politiskt och musiken var en viktig del i detta. Vi organiserade konserter mot rasism och för mänskliga rättigheter och gjorde vinylsingel till stöd för Zapatistaindianerna i Mexiko (med titeln Viva la revolucion…).

Konserten i fredags kändes lite som att slängas 14 år tillbaka i tiden – samma låtar och samma stämning men ännu högre förväntningar – som Refused lyckades möta. Det är politiskt, argt men svänger grymt bra – lite som Emma Goldman citatet ”If I can’t dance, it’s not my revolution!” (som återfinns på baksidan av skivomslaget till EPn Rather be dead).

Visst är återföreningen (som inte är någon återförening) lite av ett svek mot bandets tidigare löften om att aldrig spela tillsammans igen – men det gör det inte mindre bra (om man är lite pragmatiskt lagd). Dennis berättade från scenen att han ställt sig lite tveksam  även till att gå tillbaka till de gamla texterna – skulle 90-talets politiska ursinne fortfarande funka? Han konstaterar (tyvärr får man väl säga) att det känns mer relevanta än någonsin – många av texternas dystra dystopier har slagit in…

Fick tips från en läsare om YouTube-klipp från spelningen – klicka här för att kolla!

Nedan några foton från ett par av spelningarna på 90-talet; Slaskrock i Hjo 1996, Vänerrocken 1997 och Slaskrock i Tibro 1998.