Under veckans utbildning i Härnösand om bland annat humanitärt arbete i krig- och katastrofsituationer funderade jag mycket på vad som egentligen skiljer dessa tillstånd från ett samhälle i extrem fattigdom.

Vi diskuterade insatser i områden där människor inte har tillgång till det allra mest grundläggande i livet, till ett slags grundtrygghet, till rimlig sjukvård och utbildning. Situationer där människor dör av sjukdomar som det finns enkla botmedel mot, där de inte har tillgång till vattnet och där grundläggande materiella rättigheter bryts för att det inte finns resurser att tillgodose dem. Där säkerheten på många sätt är bristande och där det största bekymret är att överleva dagar eller veckor men inte år. Där många dör av andra anledningar än ålder. Detta kännetecknar ett område drabbat av krig och katastrof. Men också ett område som ”bara” är extremt fattigt.

Det är på vissa sätt ”lättare” att uppmärksamma de mer påtagliga situationerna som krig och naturkatastrof, det är mer dramatiskt hur människor har det och lättare att ”ta på” allt det dåliga än i en situation där människor konstant lever i detta. Där det har blivit inte normalt men väl vanligt. Det som är vardag.

Tänkte på en känd text av den norske fredsforskaren Johan Galtung där han analyserar begreppet fred och olika former av våld, bland annat det strukturella våld som kan ses som de anledningar till att människor berövas livet just av andra anledningar än att de blivit gamla. Galtung menar att det strukturella våldet baseras på ojämlikhet som inte nödvändigtvis har något att göra med det som vi vanligtvis ser som våld.

Det som sker i det tysta är kanske många gånger de allra värsta våldet, och det som drabbar flest. Det våld eller den skada som inte uppkommer av en ”särskild” situation som krig eller katastrof utan det som vi lever med varje dag som det vardagliga, ett slags beständig ojämlikhet.

Läs Galtungs text Violence, Peace and Peace Research här!

Se Hans Rosling, svensk hälsoprofessor, hålla låda på US State Department angeånde utvecklingen i världen, den rika och den fattiga med hjälp av sitt statistikprogram gapminder. Se videon här! Använd programmet gapminder här!

Videon ifrågasätter vissa myter om snabb utveckling i de rikare länderna, så som Sverige, och en långsam utveckling i de fattiga länderna. Se bland annat hur både Bangladesh och Brasilien slår Sverige…

Har tidigare nämnt Hans Rosling här på bloggen i samband med att jag skrev om sjukdomen Konzo i februari i år. Läs inlägget här!

Ett land fullt av människor som är glada att se varandra.

Lördageftermiddag på gården med Joana, Basílio, Hasse och Tage.

Här kommer en (egenhändigt gjord) översättning av en text av den mocambikiska författaren Mia Couto, om de sociala och ekonomiska orättvisorna i Mocambique.

Våra rikas fattiga

Den största katastrofen för en fattig nation är att producera rika människor istället för att producera rikedom.
Men rika utan rikedom
Egentligen skulle det vara bättre att kalla dem inte för rika men för pengafierade.
Rik är den som äger produktionsmedel.
Rik är den som tjänar pengar och skapar arbetstillfällen.
Pengafierad är den som helt enkelt har pengar. Eller som tror att den har det. För, i verkligheten är det pengarna som har honom.
Verkligheten är denna: De är alldeles för fattiga våra ”rika”.
Det som de har håller de inte tillbaka.
Än värre: Det som de framhåller som sitt, tillhör någon annan.
Det är en stulen produkt eller från tvivelaktiva affärer.
Men de, våra pengafierade, får emellertid inte nyttja i lugn och ro allt som de har stulit.
De lever besatta av tanken att de kan bli rånade.
De behövde polismakten.
Men polismakten skickade dem till fängelset.
De behövde en social ordning där det inte fanns anledning till kriminalitet.
Men om de har berikat sig, är det tack vare frånvaron av just denna sociala ordning.

Skulle ha velat skriva ett inlägg om socialdemokraten Stefan A. Johanssons artikel med titeln ”Avskaffa enprocentsmålet i biståndet, biståndet, Sida och biståndsindustrin” (klicka för att läsa). Men jag orkar faktiskt inte det. Blir bara ledsen och trött, och jag är redan ganska trött efter en innehållsrik, kaotisk men bra måndag på jobbet. Så Stefan får vänta till imorgon, eller är det kanske någon som vill hjälpa till?

Åker till Maputo imorgon för att träffa ambassaden och för att göra intervjuer till ett reportage som jag jobbar på om valet här. Har idag fått bekräftat att jag ska träffa Edson Macacua som är Frelimos propagandaansvarig och en riktig höjdare inom partiet. Spännande!

Idag fick vi brev från utrikesministeriet om att de tänkte komma hit för att besöka oss nästa vecka, för att ta reda på vad utländska organisationer som vi egentligen håller på med. Det ska bli spännande det med!

Helenas och Andreas senaste skapelse, Frelimobarn som kampanjar: Grannbarnen hyllar Frelimo.