Idag har jag kommit till Sverige från Mocambique. Planet från Frankfurt till Göteborg var försenat, först på grund snöovädret. Sedan uppstod emellertid ännu en förseningsanledning.

När alla har satt sig kommer kaptenen och pratar med en kille som sitter på raden bakom mig. Han säger ”I am sorry but we cannot get your pole into the plane, it is 10 centimeters too long”. En livlig diskussion uppstår mellan killen och kaptenen där killen menar att han har kollat att staven ska kunna åka med, men tyvärr ingen plats finns. Kaptenen erbjuder att staven kan gå som gods med nästa plan (som är lite längre) men killen vägrar åka utan stav. Han går ilsket av. Eftersom han hade incheckat bagage (utöver staven) måste allt bagage tas av planet för att hitta hans väska.

Det visade sig att det var en stavhopparstav och killen skulle vara med på tävlingarna i Göteborg som börjar imorgon. Detta skulle kunna få till och med mig att bänka mig framför friidrott, för att kolla om staven kom fram…

Läs Anna Tibblins blogginlägg om försäkringsbolag (det är de som har med kalsongerna att göra), brittiska och zambiska flygplatser: http://www.utangranser-annasblogg.se/ !

På Frankfurts flygplats, i Sverige inom två timmar. Fruktar kyla och mörker!

Det här är något av det sjukaste på ett tag: Prinsessornas (de svenska) väskduell! Foton på de två prinsessorna med diverse olika handväskor, värda upp till 125 000 kronor.

http://www.aftonbladet.se/sofismode/article6386125.ab?service=galleryFlash

Plötsligt framstår många saker som jag tycker är galna här i Mocambique som fullt normala.

Det är skönt att veta att svenska skattepengar går till handväskor som kostar 50 gånger så mycket som FN räknar som fattigdomslinjen för en männsika på ett år! Och i detta land lever över hälften under denna linje.

Över hälften av Mocambiques befolkning lever ett år på 1/50 av EN AV prinsessans handväskor.

Och ja, jag vet att man inte kan flytta på pengar på det sättet, eller göra sådana jämförelser. Men jag tycker att det är bra att göra det ändå ibland.

Idag kom jag tillbaka till Mocambique efter en förfärlig flygresa Köpenhamn-Frankfurt-Johannesburg-Maputo (snö, is, kaos och serie i förseningar, nästan missa planet och sedan som slutkläm missa det sista planet). Imorgon bär det av till Lichinga och sedan vidare till Nkwichi.

På den långa flygsträckan Frankfurt-Johannesburg satt jag vid en av nödutgångarna. En flygvärdinna gav inlevelsefulla beskrivningar av hur det hela skulle skötas i händelse av olycka: -Du kastar dig ut, och om du inte har brutit något eller är medvetslös, eller är tillsammans med någon som skadat sig, springer du så fort och långt du kan från det exploderande flygplanet!

Det är inte riktigt så nödutgångshantering brukar beskrivas men det här kändes på något sätt mer realistiskt. (Fick lite av en Fight Club-känsla av det hela…)

När jag jobbade på bygge i Sverige var släpen en av de grejer som var riktigt åtråvärda att ha (nycklar gömdes för att inte låta de andra få tillgång etcetera). I Mocambique tror jag dock inte att detta är fallet – släp verkar helt inkelt ha någon funktion att fylla i ett land där ALLT får plats – I ETT LASS…

Nedanstående bild publicerades här på bloggen för ett par veckor sedan…

Den 6 december 2006 lämnade en god vän till mig i Nampula in ansökan om bygglov för att bygga ett hus. Idag kom bygglovet. Tre år och en dag efter att det lämnats in. Jag har ritat huset och ser med spänning fram emot en byggprocess i rasande fart!