Jag läser på SR idag att “EU hotar att skära ned biståndet till Afghanistan om den afghanska regeringen inte samarbetar och går med på att ta tillbaka egna medborgare som fått avslag på sina asylansökningar i EU.” Detta eftersom Afghanistan inte vill ta emot de afghaner som tvångsutvisas från EU efter avslag i asylprövning.

Enligt SR har EU-kommissionen skrivit i ett dokument att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” Dokumentet bedömer att Afghanistans regering inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU.

I SR-artikeln finns ett par korta kommentarer från Sveriges biståndsminister Isabella Lövin. ”Det är inte i enlighet med internationella principer som vi arbetar efter och som världen har enats om sedan mycket lång tid tillbaka.” säger hon. På frågan om Sverige allts inte i något sammanhang går med på att villkora bistånd blir svaret: ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera, det är ju interna diskussioner som pågår, men vi har utgångspunkten att bistånd ska bedrivas på ett effektivt sätt, och det gör man efter ländernas egna behov, säger Isabella Lövin.”

Det finns ett antal saker, åtminstone tre, i detta som gör mig vansinnig och samtidigt ger en känsla av total maktlöshet. (Och då förutom hela idén med avtalet mellan EU och Turkiet och rapporter om hur syrier tvingas tillbaka från Syrien in i Turkiet och om behandling av flyktingar i de turkiska lägren.)

För det första. Det är så djupt cyniskt och helt befriat från minsta glimt av tillbakablick på de senaste femton åren i Afghanistan: Vad har EU-länder, så som Sverige, och NATO bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet men även vad gäller den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande i Afghanistan är helt oacceptabelt. Men så är det ju också så att EU kan välja vad man ser, vad som tas med i orsakssambanden och det är väl ingen överraskning för någon att EU-ländernas eget agerande i och bidrag till sammanbrott i länder utanför unionen, inte är EUs favoritämne.

För det andra. Jag gillar politik och en politisk diskussion om exempelvis utrikes- och biståndspolitik. Men jag känner en allt djupare saknad efter att kunskap om någonting ska spela någon roll. Jag förstår att EU väljer att inte ha kunskap om sin egen roll i att situationen i Afghanistan ser ut som den gör. Men de går ett steg längre och väljer att inte heller se hur situationen faktiskt ser ut. Den finns något kunskapsmässigt djupt problematiskt med antagandena bakom EUs förslag. Organisationen ”The Asia Foundation” genomför omfattande opinionsundersökningar med enkäter i Afghanistan med runt 7000 enkätsvar. Den senaste rapporten (mycket läsarvänlig och med stora grafer så den är inte särskilt betungande, läs här), visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet.

Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit. När de ombads beskriva situationen idag jämfört med för ett år sedan framkommer följande resultat.

(Samma undersökning visar (med viss relevans för den första punkten om vad vi har bidragit till) att 79 procent av den afghanska befolkningen upplever rädsla när de möter en internationell militär.)

Jag tillbringade de senaste två veckorna med att prata med bland andra afghanska lärare, sjuksköterskor, skolbarn, föräldragrupper, läkare och barnmorskor. En av de frågorna som kommer upp är hur ingen i det internationella samfundet kunde borste från att tänka på den negativa effekt som de drastiskt minskade arbetstillfällena innebar i och med trupptillbakadragande och minskat bistånd de senaste åren. Med det nya EU-förslaget finns ju goda möjligheter att lägga ytterligare en dimension till denna fråga. Och strö ytterligare salt i såren, för att använda ett odramatiskt uttryck för en livsavgörande fråga. Men att ta hänsyn till kunskap om den faktiska situationen i landet i fråga verkar vara helt utanför kartan i EUs diskussioner. Människor flyr för att de är fattiga och inte har arbete. Så vi hotar med att bidra till att göra dem ännu fattigare för att fler av dem ska återvända. Det är ju inte direkt en åsikt att den ekonomiska situationen ser ut som den gör i Afghanistan och att detta har en kraftig inverkan på antalet människor som av nöden flyr.

För det tredje. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? Den svenska biståndsministerns svar är svävande; ”Nu är det här ett förslag, och ingenting som jag egentligen ska kommentera”. Men vad är det egentligen som ska behöva föreslås för att en politiker idag ska kunna kommentera, het rakt upp och ner, att detta går vi inte med på? Finns det över huvud taget något? Tanken skrämmer mig. Jag längtar efter att en gång få höra en svensk politiker svara på en fråga som den ovan: Nej, detta är helt odiskutabelt, det kommer vi inte att gå med på. (Och då inte för att sedan göra en Löfvén och några månader senare säga att vi visst går med på något). Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart, och då blir det diskutabelt vilket verkar ha en tendens att medföra att det också blir genomfört…