Författararkiv: Kajsa Johansson
Gunilla Carlsson i Niassa
Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson har just landat på Lichingas internationella flygplats. Biståndsministern ska tillbringa 22 timmar och 50 minuter här i Niassa innan hon åker vidare till Maputo. Ett av besöken hon ska göra är hos bondeorganisationen i Licole där ministern ska äta lunch hemma hos en bondefamilj och lyssna på böndernas erfarenheter av det svenska skogsbolaget som har tallplanteringar i deras by. Efter samtalet med bönderna kommer ministern att träffa representanter från skogsbolaget.
Läs gärna blogginlägget ”… och då kan ledarna och bolaget sitta där!”om konflikten i Licole.
Ett antal förberedelsebesök har gjorts till Licole, inte minst för att säkra att det finns mat för 25 personer till klockan 13.15 imorgon. Nedan ett par bilder från planering i Licole i förrgår…
Våffla på en halmbal?
Biståndsglamour
Tillbaka i Lichinga där det är värmebölja. Har blivit sjuk för första gången sedan jag flyttade till Mocambique för över fem år sedan. En kollega sa till mig att det är en bestraffning för att jag ska flytta härifrån. Det är strömavbrott i Lichinga hela dagen och jag har pallrat mig iväg till kontoret för att ladda dator och telefon och för att åtminston tillfälligt lämna sängen (väldigt tråkigt att inte vara frisk). Jag har varit på cafét för att dricka en pulvercapuccino och varmt vatten samt köpa en en smällt chokladkaka att festa till på. Nu blir det tillbaka hem för att kolla på film i datorn tills laddningen tar slut. Det är lite biståndsglamour kan man säga…
Ingen nöd utan kort…
I helgen var jag i Johannesburg – projektet var att för första gången ta mig ut från flygplatsen (som jag har passerat väldigt många gånger eftersom det är lite av en knytpunkt för flyg inom och ut från regionen). Det första som hände (innan jag ens kommit ut från flygplatsen) var att jag under lite oklara omständigheter blev bestulen på mitt Visakort. Inte bra.
Hade som tur var lite dollar som jag växlade in och räknade ut att de skulle räcka till taxi till och från flygplatsen, kostnaden för det bokade pensionatet och typ en lunch. Strålande! Tog mig till pensionatet som jag blivit tipsad om av en vän och fann en fantastisk plats full av politik och historia. Pensionatets ägare, Heidi Holland, är journalist och författare och har bland annat skrivit den uppmärksammade boken Dinner with Mugabe. (Klicka här för att läsa mer! )
Förutom mycket intressant diskussioner om politik i Zimbabwe, Sydafrika och Moçambique bjöd ägarinnan på middag och bio och det blev trots de ekonomiska tillkortakommandena en mycket lyckad helg i Johannesburg. Nedan några foton från pensionatet som jag mycket varmt kan rekommendera (särskilt för den som är intresserad av Mandela och Mugabe…)! (Klicka här för att komma till hemsidan!)
DiCaprio och Jolie på klimatbarrikaderna?
Om några vekor anländer Leonardo DiCaprio, Angelina Jolie, Arnold Schwarzenegger, Bono och Angelique Kidjo till den sydafrikanska staden Durban. Det är varken film- eller musikfestival – det är klimatkrisen som ska lösas med dessa celebriteter under COP17. I Durban är alla hotell fullbokade – inklusive de där rummen kostar 7500 rand per natt. Det är det största eventet som någonsin ordnats i Durban – större än VM i fotboll 2010. Serviceindustrin förväntas tjäna 500 miljoner rand, samtidigt som eventet kostar Durbans stad över 50 miljoner rand. Ungefär 15 000 officiella delegater väntar (inklusive 190 jetinflugna ministrar från hela världen) och upp till 20 000 aktivister förväntas komma till COP17 för att delta i demonstrationer och andra aktiviteter runt omkring.
Utan att på något sätt ifrågasätta vikten av globala samtal som detta undrar jag över ”carbon foot print” för ett arrangemang som detta? Och från en moçambikisk horisont verkar det också så underligt att det är Schwarzenegger, DiCaprio och Jolie som ska lösa klimatkrisen…
Under de kommande veckorna kommer jag publicera ett antal inlägg med anknytning till COP17 och klimaträttvisa, med bidrag från kollegor och samarbetsorganisationer.
Skicka utlänningarna på utbildning…
Förra vecka organiserade Kooperation Utan Gränser, tillsammans med Malondastiftelsen, ett seminarium om hur markkonflikter i Niassaprovinsen kan lösas och förebyggas. På seminariet presenterades två studier; en som bondeorganisationen UNAC har gjort tillsammans med Justiça Ambiental (Moçambiques Jordens vänner) och en som vi beställt tillsammans med Malonda.
På seminariet blev det tydligt att det fortfarande finns en stor frustration och ett missnöje i många av distrikten där skogsbolagen är verksamma. Detta missnöje återspeglas emellertid inte i provinsregeringens sätt att diskutera frågan, som ligger närmre centralregeringen i Maputo.
En av distriktadministratörerna sa: Vi är trötta på utländska investerare som kommer hit och tror att bönderna inte kan någonting, som tror att de ska lära oss allt. Men det är inte så att bönderna är dumma – de är bara fattiga! Jag tycker att utrikesministeriet i Maputo borde organisera kurser för utlänningarna innan de får komma till distrikten, för att de ska lära sig om Moçambique, vår historia, vårt samhälle och vår kultur.
Det blir lite lätt surrealistiskt när en vit zimbabwier, som är chef på ett av bolagen, direkt efter detta uttalande, ställer sig upp och pratar till folk som om de vore idioter (han pratar på engelska och behöver översättning) om att om vi bara organiserade jordbruket som i Zimbabwe, då skulle allt vara löst. Han tipsade också om en organisation som kunde allt om jordbruk och som gjorde det på Guds sätt. (Det blir många dimensioner av galenskap: Han pratar inte portugisiska och har därmed inte förstått vad som har sagts, han pratar till deltagarna som om de vore idioter. Zimbabwisk politik kring mark och jordbruk är dessutom knappast det mest solklara exemplet på hur bra det kan bli för småbönder. Det hela blir ännu lite värre av att majoriteten av befolkningen här är muslimer och nog inte särskilt intresserade av den vita zimbabwiska kristna guden…)
Seminariet blev dock mycket lyckat och fokus kom för en gångs skull på lösningar och förebyggande. För Kooperation Utan Gränser gav seminariet ett viktigt bidrag till det program för vårt framtida arbete i Niassa, som vi just nu håller på att ta fram.
Nedan några foton från seminariet, snällt utlånade av fotografen Malene Wiinblad.
Grumligt i korvspadet…
Har just haft ett samtal med en Niassabaserad organisation som heter ACABE. ACABE arbetar med barns rättigheter och är en del av ett nationellt nätverk för barns rättigheter, Rede da Criança. Här i Niassa har ACABE finansiering från den danska organisationen Ibis och i Maputo har Rede da Criança finansiering från den svenska organisationen Diakonia. Ibis och Diakonia ingår båda i det övergripande civilsamhällesprogrammet AGIR som finansieras av svenska och danska ambassaderna i Maputo. Kooperation Utan Gränser ingår också i AGIR och idag kom ACABE till oss för att fråga om vi kunde finansiera dem. Ibis finansiering till ACABE i Niassa kommer emellertid inte från AGIR utan från ett annat civilsamhällesstödprogram som heter MASC och är finansierat av Irland och England. Allt klart som korvspad?
De förklarade att de ändrat strategi tre gånger under de senaste tre åren. De började med att sprida kunskap om barns rättigheter genom teater, dans och sång (i ett antal distrikt i provinsen) men bytte sedan till att arbeta med påverkansarbete i regeringens planeringsarbete på distriktsnivå för att säkra att barns rättigheter finns med (i ett antal andra distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första) för att sedan börja arbeta med att följa upp regeringens arbete med fokus på barn (i ett distrikt i provinsen, varvid de lämnade de första och de andra). Klart som korvspad?
Vi frågade vad alla dessa ändringar kom ifrån? Första meningarna i svaret baserade sig helt och hållet på att givaren hade ändrat sig ett antal gånger, avbrutit kontrakt och sagt att om de ville fortsätta med finansiering fick de byta strategi. Allt som de berättar om sin organisation utgår ifrån finansiärens åsikter och inriktningar – när den byter strategi – då följer organisationen efter. Klart som korvspad?
Dagens bistånd präglas av tjusiga dokument och vackra ord om ägarskap och partnerskap paketerade i olika internationella Agendor så som Paris, Busan och Accra, men ju längre ner/ut/upp man kommer, desto svårare blir det att se dessa principer i praktiken. Däremot inte sagt att det inte ser bra ut i resultatmatrisen eftersom utländska organisationer genom finansiering kan styra så att de moçambikiska organisationerna gör precis vad vi vill. Att de inte uppnår sina egna mål och visioner förefaller mindre viktigt. Även den geografiska dimensionen är viktig då många avtal mellan internationella och nationella organisationer skrivs i Maputo – men med vackra löften om hur detta ska skapa resultat i hela landet och hur de nationella programmen baseras på lokalt identifierade behov och intressen. Men ute i hela landet finns inte ens information om de underskrivna avtalen. Biståndsgivare och internationella organisationer understryker och finansierar organisationernas arbete med att kräva ansvar och transparens från regeringen men när det gäller att skapa samma mekanismer för transparens och medbestämmande inom de lokala organisationerna såväl som mellan dem och internationella organisationerna, är intresset inte alltid lika stort.
Ett ganska grumligt korvspad måste jag säga.
Avslut och nystart
Tillbaka i Lichinga efter ett antal veckor på resande fot. På denna fot har det blivit bestämt att jag ska flytta till Sverige där jag kommer att arbeta för Kooperation Utan Gränser i Stockholm med utvecklings- och policyfrågor. Det är ett stort steg att lämna Moçambique efter drygt fem år här – större än beslutet att flytta hit 2006. Många känslor och tankar; avsked och avslut samtidigt som nya processer ska inledas – alltifrån lösning på bostadslöshetsproblem (inklusive att helt plötsligt bli Stockholmsbo) till hur det nya arbetet ska organiseras.
I slutet av december lämnar jag sommaren och värmen i Moçambique för vinter och kyla i Sverige. Har inte bestämt hur jag ska göra med bloggen – kanske blir den kvar men med annat fokus…
På flyget upp till Lichinga satt jag bredvid en moçambikisk militär som hade ett armbandsur med röd stjärna. Han berättat att han köpt den när han var i Kina tidigare i år på en mycket bra utbildning. Sin militära grundutbildning hade han fått i Östtyskland på åttiotalet och efter att han berättat om hur bra det var förklarade han att västvärlden måste ha glömt vad Gaddafi gjort för sitt land med tanke på Natos deltagande i konflikten i Libyen. Intressant med perspektiv (även om man inte nödvändigtvis måste hålla med).
Samora Machel
Den 19 oktober var det 25 år sedan Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten, dog i en flygkrasch på väg hem från Zambia. Detta högtidlighölls under diverse ceremonier med moçambikiska och internationella celebriteter närvarande, bland andra Brasiliens president Dilma, Robert Mugabe och Kenneth Kaunda. Dagen bjöd också på invigning av vad som sägs vara Afrikas största presidentstaty i form av Samora gestikulerande. Hela året 2011 har förklarats Samora Machels år.
I media och bland vanligt folk pågår en ännu mer intensiv debatt än andra år om Samora och de stora gap som finns mellan Frelimo idag och Samoras ideal – samtidigt som Samora fortfarande hyllas även inom partiet. Det är ett komplext förhållande där idealen å ena sidan finns närvarande men resultatet av den förda politiken pekar åt en annan riktning. Samtidigt som många önskar sig Samora tillbaka ser många med kritiska ögon på den socialistiska politik som Samora drev, till punkt och pricka…





















