Att få säga sitt – rimligt eller orimligt?

Att få säga sitt eller inte – det är en väldigt viktig fråga.

Våra samarbetsorganisationer UNAC (Moçambiques bondeorganisation) och Jordens Vänner (Justiça Ambiental på portugisiska) har gjort en studie om landgrabbing i Moçambique. I studien riktas allvarliga anklagelser mot ett antal företag, vissa av dem svenska/med svenska intressen. Jag blev idag kontaktad av ett av företagen. De är mycket upprörda över att de inte fått läsa studien innan den publicerades, så att de skulle kunna kommentera det som sägs om den. Helt rimligt. Det är dock inte vårt ansvar utan våra samarbetsorganisationer eftersom det i detta fall är de som har gjort studien.

För några månader sedan handlade vi upp (tillsammans med Stiftelsen Malonda) en studie om konflikter med anknytning till de storskaliga skogsinvesteringarna i Niassa. Vissa av företagen delade med sig av mycket information med löftet att de skulle få kommentera utkastet till rapporten innan den publicerades. Helt rimligt. Det är bara det att utkastet nu har varit klart i sex veckor och vi har på olika sätt försökt få företagen att läsa och kommentera så att vi kan publicera rapporten, men det är helt omöjligt. Inte ett enda av de fyra har bemödat sig att läsa och vi kan således inte gå vidare. Inte helt rimligt.

Vi arbetar just nu med att ta fram ett nytt program för Niassa de kommande fyra åren. Vi har hjälp av två ”facilitatörer” som intervjuar regeringsrepresentanter, samarbetsorganisationer och andra aktörer i provinsen om hur de ser på arbetet vi gjort hittills, vad som kan förbättras och vilka områden och metoder som ska prioriteras. En grundläggande kritik som regeringen ofta riktar mot organisationer är att regeringen inte ges chans att delta i dessa processer. Två veckor innan detta arbete påbörjades bokade vi möten som vi sedan har bekräftat två gånger. Men nu när mötena väl ska äga rum är mer än hälften av alla myndigheter helt otillgängliga, av en rad olika anledningar. Det innebär sannolikt att vi kommer att få en massa kritik för att de inte har givits tillfälle att säga sitt, trots att det var de som utan förklaring och förvarning i sista stund gjorde sig otillgängliga. Inte helt rimligt det heller. Och lite tröttsamt.

Det är som att det inte blir bra hur man än gör…

Att få ett nytt uppehållstillstånd, eller Kafkas process version 2011

Så var det dags igen – att förnya uppehållstillståndet, tillika hålla på att explodera av frustration över maktmissbruk och obeskrivbart dålig service. Vill understryka att migrationsmyndigheten är DEN myndighet i detta land som får mig att känna så – det är inte en generell uppfattning om landets institutioner. Intressant dock att samma myndighet (eller funktion – pass och identitetshandlingar) i Sverige höll på att driva mig fullkomligt till vansinne förra året. (Läs Att få ett nytt pass eller Kafkas process version 2010, klicka här!)

Idag skulle jag alltså förnya uppehållstillståndet, vilket görs årligen (och ja, det är lika jobbigt varje gång). Det handlar om ett kort typ som ett id-kort. De har redan alla uppgifter sedan tidigare år men ändå ska allt lämnas in med nya notarius publicus-kopior.

Förra året skulle processen innehålla ett brev från oss där vi intygade att jag jobbar här och med vad. Förra året var den obligatoriska, odiskutabla titeln på detta brev ”Declaração”. Vi hade i år skrivit ett liknande brev. HELT FEL! Det gick absolut inte an att lämna in ett brev med den titeln i år – i år heter det ”Pedido”. Samma innehåll, men utan denna titeländring kan de inte ta emot processen.

Vi köper blanketten (50 meticais) där mina uppgifter ska fyllas i (trots att de redan finns i datorn sedan förra året). Vi ber om en penna men det finns inte på hela myndigheten, kollegan Aida går ut på gatan och hittar en man som lånar oss en penna. Vi får instruktioner hur det ska fyllas i (för det är inte längre samma logik som förra året, även om rubrikerna är desamma). Vi fyller i enligt instruktionerna från en av tjänstekvinnorna. Så kommer en annan tjänsteman och säger att men -HALLÅ! så här kan ni inte fylla i – detta måste ändras. Kan vi använda tip-ex frågar min kollega Aida? Nej det går inte, ni får köpa ett nytt papper för 50 meticais (som vi betalar för att de gett fel instruktioner).

Samtidigt som detta pågår står en av tjänstekvinnorna och går igenom alla ringsignaler på sin mobiltelefon, med väldigt hög volym. Det kommer in en man för att hämta sitt pass som enligt kvittot skulle ha varit klart för en månad sedan – men passet finns inte där. Tjänstemannen säger att vanligtvis tar de en kopia på kvittot i dessa fall – för att se om de kan leta reda på passet. Men kopiatorn är sönder så det kan de inte göra. Det kommer in två personer från polisen som vill lämna över ett brev till migrationsmyndigheten men migrationstjänstemännen kan inte ta emot det för de har ingen färg i stämpeln så de kan inte stämpla ”Mottaget”.

Enligt reglerna ska passkopia lämnas in med ansökan, vilket vi hade, men nu behövdes passet också. De kan inte förklara varför men det behövs. Jag säger att passet är i Maputo. Då börjar de sarja om att jag alltid måste ha passet och jag säger att, eftersom jag har uppehållstillstånd behöver jag inte passet. De fortsätter att understryka att utan passet kan jag inte ansöka om förlängning. Jag säger att ok, då går jag nu för passet är i Maputo, att jag kommer tillbaka en annan dag. Då börjar tjänstemannen prata bebisspråk med mig och förklara att detta är Miiigratiooooonsmynidgheeeeeeeten varvid jag tappar tålamodet och säger att jag inte är tre år gammal, att jag vet att detta är migrationsmyndigheten och försöker samla ihop mina papper för att gå. Då blir karln ännu argare. Lyckligtvis kommer Aida tillbaka precis då (efter att ha hämtat en check på den ringa summan 19 200 meticais (nästan 5000 kronor) som detta kalas årligen kostar).

Vi är nästan igenom när tjänstemannen frågar mig hur länge jag har varit i Moçambique. Jag svarar fem år. Han säger att nej, det har du inte varit. Du kom för fem år sedan men har sedan varit ute ur landet under minst ett år. Jag upprepar att nej, sedan 6 augusti 2006 har jag inte varit resident i något annat land. Jag kan inte bevisa detta eftersom jag lämnade in gamla uppehållstillståndet för att få det nya förra året. I det gamla står samtliga datum som jag har förnyat sedan 2006. På något mirakulöst sätt hittar han mitt gamla uppehållstillstånd och utbrister: -NEJ, det är sant! Det visar sig att jag fick fel typ av uppehållstillstånd förra året vilket gör det problematiskt att få rätt detta år. (Förstår inte riktigt detta, men det är ju inte så mycket jag förstår i denna process så jag låter det passera.)

Vi är snart igenom, vi tar kort (igen), trycker tummar och pekfinger (igen) och skriver under (igen). De skriver ut ett kvitto där det står att jag kan komma och hämta passet den 3 september. Jag frågar om det kommer att vara klart då? -Aldrig, säger tjänstemannen. Jag frågar när det kan tänkas vara klart? –Det kommer att dröja.

Vi avslutar denna fantastiska morgonövning med att tjänstemannen spänner ögonen i mig och säger: -Du ska veta att det är bara för att det är fredag som vi har varit så här tillmötesgående.

Och nej, det är inte ironi.

Besök på böndernas kontorsbygge

Igår besökte vi Niassaprovinsens bondeunion UPCN, eller närmare bestämt deras framtida kontor som just nu håller på att byggas.

Kontoret ligger i utkanten av Lichinga, mycket vackert på en kulle med fin utsikt. Tomten har plats för inte bara själva kontorsbyggnaden men även en möteslokal och enklare boende för besökande medlemmar. Dessa projekt hör emellertid till framtiden (och framtida budgetar…).

Abdul som är administratör på UPCN (och inte bonde) underströk under besöket vikten av just möteslokaler medan koordinatören Pêssego (som bonde) påpekade att det viktigaste inte är möten utan att få plats med ett ordentlig experimentfält. Olika perspektiv…

Vi träffade även det ansvariga byggföretaget som påpekade att anbudets budget är väldigt låg för storleken på bygget, vilket man nog kan hålla med om… Den totala budgeten för nyckelfärdigt kontor är 680 000 meticais, motsvarande ungefär 170 000 svenska kronor.

Att ha ett eget kontor, och slippa betala hyra, är ett viktigt bidrag till våra samarbetsorganisationers hållbarhet på lång sikt.

Korta fakta om UPCN

  • UPCN har 20 000 registrerade medlemmar i Niassa, varav drygt hälften är kvinnor.
  • UPCN arbetar tillsammans med jordbruksministeriet för att öka småböndernas tillgång till jordbruksrådgivning, marknader med mera.
  • UPCN bedriver även påverkans arbete för att påverka regeringens jordbruksprogram för att bättre svara mot småböndernas intresse.
  • UPCN är nationella bondeunionen UNACs representation i Niassaprovinsen.

Historia på 2+1

Tillbaka i Lichinga efter några veckors frånvaro. Igår kväll var jag på stammisrestaurangen 2+1. En av servitörerna frågade var jag hade tagit vägen och jag berättade om resorna till Maputo, Zambia och Kenya.

Han berättade att i Zambia hade han också varit, och i Harare, Sovjetunionen, på Cuba och lite andra ställen. Jag frågade vad han hade gjort där och han svarade (väldigt stolt) att han varit livvakt åt Samora Machel, Moçambiques förste president efter självständigheten. Det började genast klia i min nyfikennerv…

Återigen en påminnelse om alla historier som finns runtomkring mig i detta land. En dag (eller rättare sagt, många dagar) ska jag inte göra någonting annat än att lyssna på alla dessa historier…

Och uppföljningsfrågor…

Som skrivet i inlägget nedan har vi utbildning i resultatuppföljning denna vecka. Idag blev det en väldigt aktivitet i gruppen i arbetet med att identifiera uppföljningsfrågor som olika aktörer kan tänka sig att ställa. Det handlar om att vi ska ta fram ett ramverk för vilken information vi ska ta reda på för att tillgodose olika behov; alltifrån småbönder i Moçambique, Kooperation Utan Gränser i Moçambique, Södra Afrika och Sverige, ambassaden och Sida i Sverige med mera. Många lappar blir det… (Och en och annan dubbelvikt Kajsa…)

Resultatuppföljning…

Denna vecka har vi utbildning på kontoret i Maputo, med all personal på Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Utbildningen handlar om resultatuppföljning och –redovisning. Det kanske inte låter så ”hett” men det är riktigt spännande när det kommer till kritan.

Ofta är det lättare att skriva rapporter om vilka aktiviteter vi eller våra samarbetsorganisationer har genomfört – att vi har hållit en utbildning, organiserat ett seminarium eller så. Men detta är ju egentligen inte vad som är intressant – det vi vill veta är ju vad som händer efter utbildningarna och seminarierna – vilken förändring som aktiviteterna bidrar till. Och hur kan vi veta att denna förändring helt eller delvis är ett resultat av en viss aktivitet?

Nedan några foton från gårdagens övningar (inklusive de som inte har så mycket med resultat att göra utan mer med vår egen fysiska energi att mäkta med diskussionerna…)

Fem år här… / Cinco anos aqui…

Versão Moçambicana abaixo.

Idag har jag bott i Moçambique i fem år – den 7 augusti 2006 flyttade jag hit. Jag hade redan någon slags aning om vad jag gav mig in på – jag besökte Moçambique för första gången för drygt tio år sedan och hade hunnit med ett antal resor hit mellan 2001 och 2006.

Det är en ganska stor del av mitt liv som jag har tillbringat här. Om räknar arbetsår (lönearbete) så har jag jobbat fler år i Moçambique än i Sverige. Jag har också flyttat fler gånger i Moçambique än i Sverige, sett mycket mer av Moçambique än Sverige (trots att Moçambique nästan är dubbelt så stort) och jag har mer koll på moçambikisk historia än på svensk (inte så underligt – revolutioner är roligare än kungar).

Jag har inte hemlängtan till Sverige (men väl längtan till vänner och familj) men när jag reser utanför Moçambique längtar jag väldigt mycket hem hit. Både Sverige och Moçambique är hemma, fast de har kanske olika hemmafunktioner. Som ett slags bonus, att ha två hem…

Aqui!
Hoje faço cinco anos em Moçambique – vim cá no dia 7 de Agosto de 2006. Já antes tinha algumas ideias dos desafios por onde estava a entrar como visitei Moçambique pela primeira há mais do que dez anos e tinha tido a oportunidade de vir várias vezes entre 2001 e 2006.

Passei uma boa parte da minha vida aqui. Contando anos de trabalho, trabalhei mais em Moçambique do que na Suécia. Também mudei de casa mais vezes em Moçambqieu do que na Suécia, conheço muito melhor a geografia de Moçambique (embora Moçambique ser quase duas vezes maior do que a Suécia) e conheço melhor a história moçambicana (o que não é tão estranho – revoluções são mais interessantes do que reis…).

Não sinto saudades de casa da Suécia (mas de amigos e familiáres) mas quando viajo para fora de Moçambique tenho muitas saudades de casa de Moçambique. Ambos Suécia e Moçambique são casas, mas se calhar com diferentes funções. Como um bónus, de ter duas casas…

På besök i Kibera

Befinner mig på regionalt möte i Kenyas huvudstad Nairobi. Igår besökte vi slumområdet Kibera som är hem för ungefär 500 000 människor. Vi träffade organisationer som på olika sätt arbetar för att invånarna i Kibera ska få en drägligare och värdig tillvaro, bland annat genom att föra dialog med regeringen om stundom kontroversiella ”uppgraderingsprogram”.

Nedan några foton från besöket som verkligen berörde.

Studieresa till Zambia / Visita de estudo a Zâmbia / Studie visit to Zambia

Se: Under den gångna veckan har Kooperation Utan Gränsers samarbetsorganisationer från Malawi, Zimbabwe och Moçambique besökt Zambias bondeorganisation och bomullsodlarorganisation. Syftet med studieresan var att de besökande organisationerna ska lära sig av den service som de zambiska organisationerna ger till sina medlemmar. Vi har diskuterat, och besökt praktiska exempel på, bland annat hur sms kan användas för att informera bönder om priser på jordbruksprodukter, hur bomullsodlare kan stärka sin förhandlingsförmåga och hur studiecirklar kan användas bland annat för att öka jordbruksproduktionen.

Moç: Durante a semana as organizações parceiras do Centro Cooperativo Sueco em Malawi, Zimbabué e Moçambique visitaram a União de camponeses e a Organização dos produtores de algodão na Zâmbia. O objectivo da viagem era para as organizações visitantes verem e aprenderem dos serviços prestados pelas organizações zambianas aos seus membros. Discutimos, e fomos ver exemplos práticos de, entre outras coisas, como sistemas de sms podem ser usados para melhorar o acesso a informação dos camponeses sobre produtos agrícolas, como produtores de algodão podem fortalecer a sua capacidade de negociação do preço de algodão e como círculos de estudo podem ser usados para aumentar a produção agrícola.

Zim+Zam+Mal: During this week partner organisations of Swedish Cooperative Centre from Malawi, Zimbabwe and Mozambique have been visiting Zambia National Farmers’ Union and Cotton Association of Zambia. The purpose of the visit was for the visiting organisations to see and learn from the services that the Zambian organisations are providing to their members. We discussed, and visited practical examples of, among other things, how SMS can be used to improve the farmers’ access to information on buying prices of agriculture surplus, how the cotton producers can improve their negotiation skills to get a higher price for cotton and how study circles can be used to increase agriculture production.

Kjolförbud, organisationsanalys och kyla

Kanske skulle man kunna tro att jag har tillbringat de senaste dagarna i bushen, vilket inte är fallet. Har varit i Maputo och som vanligt (!?) tryter det lite med skrivinspirationen där. Nu är jag i Lusaka, Zambia. En liten uppdatering från förra veckan.

Kommunstyrelsen i Lichinga bestämde att korta kjolar ska förbjudas i kommunen. Anledning? Minska prostitutionen. Jag lämnar till läsaren att själv analysera hur detta egentligen (inte) hänger ihop. Lyckligtvis kom reaktioner från olika håll som meddelande att en kommun inte har befogenhet att bestämma om människors klädsel. (Nyheten rapporterades på nationella nyheter och var en av de mer diskuterade under veckan.) To be continued…

I Maputo gjorde vi organisationsanalys av bondeorganisationen UNAC inom ramen för vårt nya nationella naturresursprogram. Vi använde en metod som heter oktogon där organisationen själv analyserar och poängsätter sig inom områden så som medlemsbas, relevans, identitet, struktur och kapacitet att implementera sina program. Många intressanta diskussioner!

För övrigt var det sjukt kallt i Maputo under veckan, kollegorna hade mössa och halsduk på kontoret och så firade vår praktikant Titos födelsedag.