Så var det dags igen – att förnya uppehållstillståndet, tillika hålla på att explodera av frustration över maktmissbruk och obeskrivbart dålig service. Vill understryka att migrationsmyndigheten är DEN myndighet i detta land som får mig att känna så – det är inte en generell uppfattning om landets institutioner. Intressant dock att samma myndighet (eller funktion – pass och identitetshandlingar) i Sverige höll på att driva mig fullkomligt till vansinne förra året. (Läs Att få ett nytt pass eller Kafkas process version 2010, klicka här!)

Idag skulle jag alltså förnya uppehållstillståndet, vilket görs årligen (och ja, det är lika jobbigt varje gång). Det handlar om ett kort typ som ett id-kort. De har redan alla uppgifter sedan tidigare år men ändå ska allt lämnas in med nya notarius publicus-kopior.

Förra året skulle processen innehålla ett brev från oss där vi intygade att jag jobbar här och med vad. Förra året var den obligatoriska, odiskutabla titeln på detta brev ”Declaração”. Vi hade i år skrivit ett liknande brev. HELT FEL! Det gick absolut inte an att lämna in ett brev med den titeln i år – i år heter det ”Pedido”. Samma innehåll, men utan denna titeländring kan de inte ta emot processen.

Vi köper blanketten (50 meticais) där mina uppgifter ska fyllas i (trots att de redan finns i datorn sedan förra året). Vi ber om en penna men det finns inte på hela myndigheten, kollegan Aida går ut på gatan och hittar en man som lånar oss en penna. Vi får instruktioner hur det ska fyllas i (för det är inte längre samma logik som förra året, även om rubrikerna är desamma). Vi fyller i enligt instruktionerna från en av tjänstekvinnorna. Så kommer en annan tjänsteman och säger att men -HALLÅ! så här kan ni inte fylla i – detta måste ändras. Kan vi använda tip-ex frågar min kollega Aida? Nej det går inte, ni får köpa ett nytt papper för 50 meticais (som vi betalar för att de gett fel instruktioner).

Samtidigt som detta pågår står en av tjänstekvinnorna och går igenom alla ringsignaler på sin mobiltelefon, med väldigt hög volym. Det kommer in en man för att hämta sitt pass som enligt kvittot skulle ha varit klart för en månad sedan – men passet finns inte där. Tjänstemannen säger att vanligtvis tar de en kopia på kvittot i dessa fall – för att se om de kan leta reda på passet. Men kopiatorn är sönder så det kan de inte göra. Det kommer in två personer från polisen som vill lämna över ett brev till migrationsmyndigheten men migrationstjänstemännen kan inte ta emot det för de har ingen färg i stämpeln så de kan inte stämpla ”Mottaget”.

Enligt reglerna ska passkopia lämnas in med ansökan, vilket vi hade, men nu behövdes passet också. De kan inte förklara varför men det behövs. Jag säger att passet är i Maputo. Då börjar de sarja om att jag alltid måste ha passet och jag säger att, eftersom jag har uppehållstillstånd behöver jag inte passet. De fortsätter att understryka att utan passet kan jag inte ansöka om förlängning. Jag säger att ok, då går jag nu för passet är i Maputo, att jag kommer tillbaka en annan dag. Då börjar tjänstemannen prata bebisspråk med mig och förklara att detta är Miiigratiooooonsmynidgheeeeeeeten varvid jag tappar tålamodet och säger att jag inte är tre år gammal, att jag vet att detta är migrationsmyndigheten och försöker samla ihop mina papper för att gå. Då blir karln ännu argare. Lyckligtvis kommer Aida tillbaka precis då (efter att ha hämtat en check på den ringa summan 19 200 meticais (nästan 5000 kronor) som detta kalas årligen kostar).

Vi är nästan igenom när tjänstemannen frågar mig hur länge jag har varit i Moçambique. Jag svarar fem år. Han säger att nej, det har du inte varit. Du kom för fem år sedan men har sedan varit ute ur landet under minst ett år. Jag upprepar att nej, sedan 6 augusti 2006 har jag inte varit resident i något annat land. Jag kan inte bevisa detta eftersom jag lämnade in gamla uppehållstillståndet för att få det nya förra året. I det gamla står samtliga datum som jag har förnyat sedan 2006. På något mirakulöst sätt hittar han mitt gamla uppehållstillstånd och utbrister: -NEJ, det är sant! Det visar sig att jag fick fel typ av uppehållstillstånd förra året vilket gör det problematiskt att få rätt detta år. (Förstår inte riktigt detta, men det är ju inte så mycket jag förstår i denna process så jag låter det passera.)

Vi är snart igenom, vi tar kort (igen), trycker tummar och pekfinger (igen) och skriver under (igen). De skriver ut ett kvitto där det står att jag kan komma och hämta passet den 3 september. Jag frågar om det kommer att vara klart då? -Aldrig, säger tjänstemannen. Jag frågar när det kan tänkas vara klart? –Det kommer att dröja.

Vi avslutar denna fantastiska morgonövning med att tjänstemannen spänner ögonen i mig och säger: -Du ska veta att det är bara för att det är fredag som vi har varit så här tillmötesgående.

Och nej, det är inte ironi.