Gatuskyltar och signaler

  1. En tegelsten som hänger på ett tunt snöre i en trädgren vid vägen.
  2. Tre unga killar som ligger vid ett monument i en rondell.
  3. En pall framför en stol under ett träd i en gatukorsning i stan.
  4. En blå tvättbalja modell mindre under ett träd vid vägkanten ute på landsbygden.
  5. En kylväska på en stol.

Kan översättas till:

  1. Här kan du köpa brända tegelstenar i större kvantiteter.
  2. Här kan du köpa singel/grus.
  3. Här kan du putsa skorna (och kanske även få skorna lagade).
  4. Här kan du köpa kilovis med cashewnöter (en tvättbalja kostar runt 90 kronor).
  5. Här kan du köpa småsmå plastpåsar fyllda med fryst saft.

Många ord och nyfunnen olja

Har under de senaste dagarna ägnat många av dygnets timmar till att skriva. Förra veckan var det Niassaprogrammets årsrapport, denna vecka ansökan till ambassaden för naturresursprogrammet, tidigare kommenterat här på bloggen, och samtidigt en tankepapper till svenska och finska ambassaden i Maputo för ett budgetstöd till Mocambiques bondeorganisation UNAC.

Klockan är nu 23 och alla dokument är inskickade på rätt sida 00. Det har inte funnits så många ord över till bloggen efter allt skrivande.

I mocambikiska medier är frågor kring naturresurser allt mer närvarande. Idagarna har det visat sig att Mocambique har olja. Under några år har ett antal företag fått tillstånd att borra efter  olja och nu har alltså det amerikanska företaget Andarko hittat den första fyndigheten längst upp i norra Mocambiques kustområde (Bácia de Rovuma).

Organisationen CIP kräver att regeringen ser över kontrakten för oljebolagen för att minska de skattelättnader och andra fördelar som företagen åtnjuter – så att Mocambiques befolkning ska få något ut av utvinningen. Tillgång till en naturresurs som till exempel olja kan enligt många betyda allt annat än utveckling på lokal nivå, vissa pratar om ”resursförbannelse” (”resource curse” på engelska).

Utöver Andarko har sex andra företag licenser att söka efter oljefyndigheter; ytterligare ett amerikanskt, ett kanadensiskt, ett italienkst, ett malaisiskt och två norska (däribland Norsk Hydro).

Läs mer på tidningens O País hemsida här, här och här! Den senaste handlar om två oljeraffinaderier som sägs vara på gång i Nampula- respektive Maputoprovinsen. Efter två år av samtal har emellertid inget av projekten satt fart.

Grön öken

På vägen till sjön i helgen åkte vi igenom tre distrikt; Lichinga, Sanga och Lago. Under stora delar av resan består landskapet numera av… tall! De mjuka kullarna och dalarna är täckta av tallplantage tillhörande ett företag med huvudsakligen svensk finansiering från ett av Svenska kyrkans stift.

Landfrågan har berörts många gånger här på bloggen och när man färdas genom landskapet blir det väldigt påtagligt hur omfattande påverkan av skogsinvesteringarna är på lokalsamhället.

Den mark där det nu endast växer tall och inget annat, har tidigare använts inte bara för ”machambas” (de små fälten som varje familj har för sitt småskaliga familjejordbruk och tillika ofta enda inkomstkälla) utan även för jakt, ved, kol, byggmaterial, medicinalväxter, bete, vatten med mera. Var bönderna ska hämta dessa livsnödvändiga resurser i framtiden är ännu oklart och högst bekymmersamt.

Det sägs att skogsbolagen inte skövlar skog för att plantera skog men hur kommer det sig då att många av de platser där tallarna växer är fulla av stubbar från nedhuggna träd? Och hur kan det komma sig att det kan vara möjligt för dessa företag att få ”carbon credits” för planterade träd när de huggt ner naturskog för att plantera dem?

Det är något ödsligt över landskapet och vetskapen om att endast en väldigt liten del av all mark som är lovad till skogsplantage är planterad skapar många frågetecken som har med själva människors överlevnad att göra. Den biologiska mångfalden och planteringarnas inverkan på miljön är en annan ödesfråga där ingen kan ge klara svar.

Kooperation Utan Gränser arbetar tillsammans med bonde- och miljöorganisationer i Niassa för att lyfta frågan om land och planteringarnas effekter till en högre politisk nivå och göra byarnas röster hörda. Premiärministerns besök i provinsen i juli visade att de har lyckats – ministern begärde omgående utredning av skogsbolagens framfart och hur den påverkat de småskaliga bönderna.

Sol och värme!

Jag avslutade arbetet med halvårsrapporten strax före midnatt i fredags kväll (då hade internet emellertid försvunnit så skicka den lyckades jag inte). Helgen har tillbringats långt borta från rapporter – vid Niassasjöns strand – fantastiskt skönt och fint att komma bort från Lichingas kyla, regn och gråa himmel.

Under båtfärden ut till Nkwichi seglade örnar över båten, det var lite på gränsen till för mycket vind för att vi skulle ta oss fram hela vägen men lyckades till slut. Nedan några foton från helgen; båtfärden, rummet, stranden, lunch uppdukad på stranden, solnedgång över sjön och en av de inte så trevliga kurvorna i de branta backarna ner mot sjön.

Lugnet efter stormen

Kylan från igår höll i sig hela natten och flera av kollegorna kom till jobbet fortfarande frusna med mössa och halsdukar. En av dem skickade ett sms och sa att han inte kunde komma till jobbet för taket på hans hus hade blåst av och hamnat på marken. Imorse slog vädret om litegrann och solen tittade fram, passade på att ta fotot nedan på min lilla bostad (ser ju väldigt gemytligt ut i det ljuset…)

Kyla

Idag har det varit ett förfärligt väder i Lichinga: Kallt, blåsigt, grått och regnigt. Dessvärre är inneklimatet ganska likt uteklimatet eftersom husen här generellt inte är isolerade. I min nya lilla bostad (ett rum) blåser det så gardinerna fladdrar och luftavfuktaren sörplar i sig några liter vatten på ett dygn (lyckligtvis så regnar det inte inne, just nu i fall, men fuktfläckarna i taket vittnar om att det skulle kunna göra det) och temperaturen är nog  knappt 15 grader inne. Färdig för att gå att lägga mig iförd nattlinne, mysbyxor, sockar och mössa. Finfint. :/

Tiden…

Det här med tiden…

Första timman på jobbet, mellan 7 och 8 i morse, gick jag och satte på vattenkokaren. Eftersom jag inte har tålamod att vänta på att vattnet ska koka upp, gick jag tillbaka till datorn för att skriva lite innan jag gjorde mig en kopp te. I vanlig ordning glömde jag av vattenkokaren.

Detta händer ungefär tio gånger en vanlig dag. Jag kokar vatten utan tålamod och glömmer bort det. I morse kom en kollega in och sa till mig att vattnet, som vanligt, håller på att bli kallt och erbjöd sig att hjälpa mig med tegörandet.

Nu sitter jag här, på samma stol, 14 timmar senare, med samma dokument som i morse. Glädjande nog har jag tillfört dokumentet ungefär 5500 portugisiska ord, motsvarande ungefär 35 262 tecken. Jag har under samma tid kokat vatten nio gånger (tror jag), och druckit två koppar te.

Vid det här laget är det dock inte vattenkokaren som kokar utan mitt huvud, jag tror att det är dags att gå hem. Om en stund. (Och snart har jag glömt att jag sa att jag skulle hem.)

Det här med tiden…

Stadsvandring Maputo (3)

Även under sista dagen i Maputo innan resan till Lichinga (där jag befinner mig nu) fick kameran vara med på promenaden. De små inläggen om Maputo här på bloggen har gjort att jag ser med lite nya ögon på saker som jag tidigare bara snabbt har passerat utan särskilt mycket reflektion.

Huset på bilder här intill ligger på 24 juli (kommenterade i Stadsvandring 1), tvärgatan precis till vänster heter Almeida Ribeiro. Det är lite svårt att ta reda på vem Almeida var – det finns flera alternativ att välja på, bland annat fotbollsspelare och brasilianska jurister.

Det mest troliga verkar vara att Almeida som har givit namn åt gatan var en portugisisk politiker som föddes 1924 och under åren 1985 och 1987 var försvarsminister. Efter att ha korsat Almeida kommer jag till en stor byggarbetsplats som enligt uppgifter ska bli ännu en bilproving (har skrivit ett antal gånger på bloggen om historierna kring bilprovingen).

Svänger in på Salvador Allende (från Stadsvandring 2). Över en port finns en av många detaljer med religiöst fokus som utsmyckar Maputos fasader. Under den kaklade bilder hänger en skylt på sniskan som informerar om att här säljs tobak.

Går vidare på Allende och hittar en skylt som talar om vem Maguiguana var, nämnd i stadsvandring 1, nämligen en framstående antikolonial hjälte. På en lyktstolpe sitter samma affisch som på hundratals andra: annons för hjälp att plugga till slutproven i grundskolan. 

Väl på Paulo Samuel Kankhomba, gatan där kontoret ligger, går jag förbi en av många statliga bussar som finns till för att skjutsa arbetarna till arbetsplatserna. Just denna har nog sett sina bättre dagar.

Under dagen promenerar jag till ett möte och går en bit på Kim Il Sung. Kim föddes 1912 i dåvarande Japanska Korea (nuvarande Nordkorea). Han var Nordkoreas ledare från 1948 till sin död 1994. Han var under denna tid först premiärminister och därefter president. 1998 utsågs han till republikens evige president.

Jag svänger in på Kwame Nkrumah. Kwame föddes i Ghana 1909 och var Ghanas förste president mellan 1964 och 1966. Kwame var mycket aktiv i självständighetsrörelsen som 1957 ledde till Ghanas självständighet. På denna gata ligger ett antal fina äldre hus med tak och verandor som sätter fart på byggarinspirationen, på ett sådant hus sitter gatuskylten.

På Kwama hittar jag även ett hus som jag inte sett tidigare, med guldbokstäver vid entrén som förkunnar att här huserar den som står för den socialistiska revolutionen. Jag går runt monumentet och ser att det (inte så överraskande) är Frelimo som står för den.

En bit bort från den socialistiska revolutionens väktare har något satt upp en egenhändigt gjor skylt på ett träd. På skylten står det att man inte får slänga sopor där. Under den ligger en hög med soppåsar och anna bråte.

Plantera träd

I början av februari träffade jag punkrockbandet Neverstore som släppt ny skiva och genom den bidrar till Vi-skogen. Köpet av skivan innebar även plantering av ett träd hos Vi-skogen i Östra Afrika. Idag fick jag information om att trädet växer så det knakar, kolla här!

Plantera ett träd du med, besök www.planteratrad.se!

Läs intervju med Neverstore tidigare publicerad på bloggen, klicka här!

Afrika är fortfarande ett land

Årets bokmässa i Göteborg har tema ”Afrika”. Bra kan man tycka men samtidigt lite problematiskt. Viktoria Olausson skrev följande tänkvärda mail till arrangörerna:

Hej!
Hur tänker ni när ni väljer tema för bokmässan? Att man ena året kan
ha Spanien eller Estland och nästa en hel kontinent – Afrika. Har det
att göra med att Afrika ligger en bit bort?
mvh
Viktoria

En del av svaret:

Vi på Bokmässan har varje år ett tema som vi uppmärksammar lite extra. På senare år har det ofta varit enskilda länder eller språkområden (förra årets spanskspråkiga tema innefattade även författare från de spansktalande delarna av Sydamerika). Tidigare har vi även haft andra typer av teman, som t ex 2006 års yttrandefrihetstema.

[…]

Det är förstås inte möjligt att täcka hela den afrikanska litteraturen under fyra dagar. Inför valet av Afrika som tema har vi noga övervägt att bara presentera ett land eller en region. Vår slutsats är emellertid att det för Bokmässans besökare är intressantare att mässan försöker spegla den enastående bredden i afrikansk litteratur. Därför har Bokmässan valt att inkludera hela den afrikanska kontinenten i årets tema.

Läs hela svaret på Viktorias blogg!