Av vissa texter får jag en skön känsla i magen, hjärtat och hjärnan när författaren uttrycker sig på ett befriande klarsynt sätt. Huvudet på spiken helt enkelt.

17 år av fred – och fattigdom
Läste för en tid sedan en artikel av Joe Hanlon med titeln Moçambique: ‘the war ended 17 years ago, but we are still poor’ (klicka på titeln för att komma till artikeln).  När utveckling i tredje världen diskuteras, och framför allt frågan om varför så många länder fortfarande är så fattiga, brukar man dela upp skolorna: Antingen läggs större vikt vid externa faktorer så som kolonialism, globala handelsregler, förutsättningar inom FN etcetera, eller så läggs tonvikten på interna faktorer så som korrupta politiker, svag demokrati, brist på mänskliga rättigheter etcetera.

Joe Hanlons artikel lyckas balansera samtliga faktorer och dessutom analysera hur de hänger ihop i Moçambique. Jag tycker att alla borde läsa artikeln men eftersom jag inte tror att alla vill det tänkte jag försöka prångla på er några av ljusglimtarna här. Och ja, jag vet att inlägget blev extremt långt men hoppas att ni orkar hänga med till slutet.

Moçambique som framgångssaga
En av de huvudsakliga poängerna i texten handlar om hur bilaterala biståndsgivare, Världsbanken och IMF å ena sidan tämligen enväldigt bestämt sig för hur utvecklingspolitiken i Moçambique ska se ut och å andra sidan bestämt att Moçambique är en framgångssaga och däri väljer att bortse från fakta som visar brister i de påstådda framgångarna. En reell framgång är fredsavtalet som slöts mellan regeringen (Frelimo) och gerillan (Renamo) 1992 och att i princip inga våldsyttringar har förekommit sedan dess. Men om vi anammar en vidare syn på våld (exempelvis enligt fredsforskaren Johan Galtung) som innefattar även strukturellt våld, det vill säga fattigdom in till döden, är Moçambique fortfarande ett våldshärjat land med över hälften av befolkningen i absolut fattigdom.

Tre decennier av krig
Under tre decennier levde Moçambique tre krig: 1965-1974 befrielsekriget mot Portugal, 1976-1980 destabiliseringskrig mot Rhodesia (nuvarande Zimbabwe, innan självständigheten från Storbritannien) och 1981-1992 Kalla krigets destabiliseringskrig. De två senare kallas för inbördeskrig men drevs till stor del av externa intressen.

Landet fick bara två år av självständighet i fred innan Rhodesia (där en vit minoritet regerade) attackerade Moçambique och ett krig utbröt som upphörde först när Zimbabwe blev självständigt 1980. Denna fred blev ännu kortare än den första innan Apartheidregimen i Sydafrika, stödda av USA på nytt inledde kriget i kalla krigets anda. Reagan valdes till president i USA i november 1980 och bekämpningen av kommunismen stod högt på agendan.

Destabiliseringskriget varade i drygt tio år och syftade till att tillintetgöra Frelimos (före detta befrielsearmén och dåvarande och nuvarande regeringspartiet) satsningar för att bygga upp landet. Detta innebar i praktiken att vägar och broar förstördes, skolor och sjukhus attackerades, bussar brändes med passagerare i – allt för att visa hur farligt det var att använda skolor, sjukhus eller transportmedel tillhandahållna av Frelimo. Som nämnt tidigare här på bloggen förstördes infrastruktur för ungefär 20 miljarder dollar.

Mobiliseringens grunder
Mobiliseringen av krafter till destabiliseringsgerillan byggde på motsättningarna som skapats under självständighetens första år mellan det traditionella samhället och det moderna. I Frelimos utvecklingsprojekt hade de traditionella ledarna och praktikerna ingen plats vilket skapade ett stort missnöje bland framför allt den fattiga landsbygdsbefolkningen – ett missnöje som plockades upp av den internationellt skapade och stödda destabiliseringsgerillan Renamo. En annan faktor som utnyttjades var spänningen mellan rika och fattiga samt mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Det var de som inte upplevde att de hade vunnit något på Frelimos moderniseringsprogram efter självständigheten som kunde mobiliseras i gerillan mot regeringen. När orsaker till konflikter diskuteras, lyfts ofta etnicitet, språk eller religion som grunder men ingen av dessa indelningar har emellertid varit giltiga i Moçambique där det istället handlade om sociala och ekonomiska förhållanden, samt motsättningar i och med en hänsynslös modernisering.

Efter decennier av krig fanns en stark önskan hos båda stridande parter att skapa fred och soldaterna längtade efter det civila livet – incitamenten för att kriga hade blivit för svaga. Detta var antagligen en av grunderna för att freden skulle bli så hållbar som den faktiskt blev. De första fria flerpartivalen hölls 1994 med ett relativt högt valdeltagande ( 75 procent) och Frelimo vann överlägset valet som fick högt betyg av internationella valövervakare. Valdeltagandet har sjunkit konstant i de efterföljande valen.

Illojala vänner
Under 80-talets krig hölls Moçambique under armarna av en blandning av kommunistiska öststater så som Sovjetunionen och Östtyskland samt av västländer så som de nordiska länderna som å ena sidan inte var beredda att konfrontera USA i det kalla kriget men å andra sidan inte ville lämna Moçambique helt åt sitt öde. För att blidka USAs intressen tvingades Moçambique in i Världsbanken och IMF 1983. Även Moçambiques ”vänner” var en del i denna tvingande process. 1986 gick landet med på att genomföra de första strukturanpassningsprogrammen innefattande devalvering, avreglering, privatisering, avgift på vård och mindre kontroll av priser. Tvärtemot strukturanpassningsprogrammen höjdes dock löner och försäljningsprocesser för jordbruksöverskott subventionerades och bidrag gavs för att transportera konsumtionsvaror i rurala områden för att stimulera ekonomin.

Givarna ökade biståndet, inflationen föll och BNP steg – ekonomisk tillväxt uppnåddes trots kriget. Men IMF var inte nöjda och krävde 1990 strängare program som innefattade bland annat minskade offentliga utgifter. En direkt effekt av detta blev att sjuksköterske- och lärarlöner 1992 tvingades under fattigdomsgränsen. Regeringens politik hade lett till sjunkande inflation och ökad BNP. IMFs program ledde till motsatsen: ökande inflation och sjunkande BNP.

Även om IMF och Världsbanken hade en särställning i kraven på strukturanpassning enligt deras modell baserad på en ”vild kapitalism”, var samtliga biståndsgivare med på noterna och krävde att Moçambique genomförde programmen för att bistånd skulle betalas ut, vilket i princip innebar att man gav de två institutionerna en diktatorisk makt över utvecklingen i Moçambique. När IMF gick så långt att man menade att bistånd inte borde användas till återuppbyggnad av landet fick emellertid ett antal biståndsgivare nog och tvingade IMF att lätta på ”anpassningen”.

Kapitalism så fort som möjligt
Ett annat problem under  slutet av 80-talet och början av 90-talet var givarnas besatthet av att så fort som möjligt förvandla Moçambique till en kapitalistisk marknadsekonomi – till vilket pris som helst. Frelimos socialistiska ledare skulle bli kapitalistiska sådana – något som lade grunden för många typer av korruption. Världsbanken tog avstånd ifrån detta och menade att man inte hade något med det att göra. USAs biståndsorgan USAID sa klart och tydligt att målet var att kapaciteten inom staten skulle erodera så för att underlätta för privata aktörer och utomstatliga organisationer (NGOs) att ta över. Under de första åren av självständighet hade Moçambique varit ett föredöme för integritet och ärlighet men under 90-talets första år hade korruptionen slagit stark rot inom många delar i samhället.

2000-talets vändning
Med 2000-talet kom Millenniemålen som till viss del ifrågasatte strukturanpassningsprogrammens filosofi. Moçambique anses, som tidigare nämnt, vara en framgångssaga men två decennier av strukturanpassningsprogram och 17 år av fred har inte skapat välstånd. Givarna basunerar ut de stora summorna som skänkts till landet men sammantaget uppgår biståndet efter kriget endast till hälften av den summa som kriget kostade i förstörelse. Väst har alltså inte gett landet tillräckligt för att reparera de skador som man var med och orsakade.

Två exempel som används för att illustrera framgångssagan är den om BNPs ökning och den minskade absoluta fattigdomen. Hanlons artikel visar hur båda antaganden är något mytiska. Ett antal rapporter visar att BNPs ökning beror på ett litet antal megainvesteringar som inte har någon inverkan på fattigdomen i landet. Detta på grund av att de inte genererat några jobb, åtnjuter skattelättnader och inte ger något större bidrag till statsinkomsterna.  Megaprojekten lyfts fram och fäller en stor skugga över den sektor som sysselsätter ungefär 70 procent av alla moçambikier: jordbruket. Där görs inga investeringar. Den minskade absoluta fattigdomen är heller ingen sanning. Påståendet bygger på att fattigdomslinjen flyttas och att man räknar i relativa termer och inte absoluta termer: Antalet människor som lever under fattigdomslinjen ökar men andelen minskar. Dessutom ökar klyftan mellan rika och fattiga ständigt  – inkomstökningarna äger rum bland de som inte lever i absolut fattigdom medan små förändringar sker bland de allra fattigaste.

Ökad ojämlikhet = en krutdurk
Det är denna ökade sociala differentiering som en krutdurk i Moçambique. Som tidigare nämnt är varken etnicitet eller religion något som delar människor – snarare tvärtom. Emellertid har vi under 2000-talet sett ett antal exempel på våldsutbrott med klasskillnader och fattigdom som grund. Ett exempel på detta är upploppen 5 februari 2008 där människor protesterade mot höjda levnadskostnader. Fem personer dog, över 100 dödades och egendom för stora summor förstördes i upploppen (har skrivit om detta tidigare här på bloggen). De så kallade koleraupproren där lokalbefolkningen går till attack mot hälsopersonal och –aktivister för att de tror att de lägger kolera (och inte klorin) i vattnet (har skrivit även om detta här tidigare). Dessa uppror och andra liknande beror i stor grad på en extrem fattigdom och utsatthet där de fattiga och hungriga i princip utkämpar ett krig mot de rika – som i detta fall representeras av regeringen, staten och organisationer. Detta i ett land som samtidigt har ett majsöverskott på 75 000 ton som emellertid inte kan nå hungrande befolkning på grund av avreglerad marknad där endast privata aktörer har rätt att distribuera mat. Men den hungrande befolkningen kan inte betala något för majsen vilket gör att inget privat företag är intresserade av att nå ut till dem.

Biståndsgivarna blundar för att de sitter i förarsätet för en utveckling som ser finfin ut på pappret och i statistiken, men bara om man blundar för vad man hittar om man bryter ner siffrorna – eller ännu ”värre” – ger sig ut och ser och upplever hur människor egentligen har det.

Detta var ett litet urval från Joe Hanlons text. Rekommenderar er som sagt att läsa hela…