Idag skriver Notícias att nätet för elektronisk regering kommer att vara tillgängligt i alla Moçambiques 128 distrikt från och med nästa år. Det är inte så ofta jag över huvud taget inte förstår en nyhet men det här måste jag säga är för mig helt obegripligt. En mycket liten del av Moçambiques befolkning har tillgång till el, fortfarande är det många distrikt som inte ens har el i distriktshuvudstaden (i Niassa finns el i tre av sexton distrikt). Samma sak gäller för telekommunikation och mobilnät, det omfattar endast en mycket liten del av landet. Detta gör den elektroniska regeringens närvaro i samtliga 128 distrikt till en mycket förbryllande nyhet. Ska försöka leta mer information.

Ordföranden eller chefen har alltid en annan typ av stol än alla andra på mötet eller på kontoret. Varje morgon är det första jag hör ”God morgon fru direktörska”. Alla brev börjar med Ers excellens. Jag får aldrig gå efter en man genom en dörr. Presidenten kallas vid högtidliga och formella tillfällen för pappa och presidentens fru för mamma. Jag får klagomål från kollegorna om mina skor är för dammiga. Det flörtas hejdlöst även på de mest formella möten och man blir kallad för vacker blomma. Begreppet ”ombudsman” (på svenska) kommer upp på ett portugisiskspråkigt möte om moçambikisk offentlig sektor. Ingen skiljer någonsin på staten och regeringen.

Uppfriskande arbetsmiljö.

I fredags kom det in en man på kontoret med två små kartonger i handen. -Vill du köpa färska räkor? frågade han. Jag funderade inte så mycket på huruvida jag ville ha räkorna eller inte utan mest på hur han kan sälja ”färska” räkor på en plats som ligger två dygns transport från havet, en transport som passerar platser men näst intill tropisk värme. Det blev inget räkköp.

I veckan har jag besökt Majunedistriktet ännu en gång. Denna gång var det en resa tillsammans med Fundacão Malonda, en Sidafinansierad fond för privatsektorutveckling i provinsen. Malonda organiserade en fältdag för distriktsadministratörerna i de distrikt där det finns storskaliga skogsinvesteringar.

I Majune har Malonda startat ett projekt med en lodge och ett reservat, tanken är att det ska bli en plats för safari. Jag blev positivt överraskad över djurlivet, såg bland annat flodhästar ståendes tio meter från tre elefanter (som dock inte syntes på grund av buskage), vi såg färska spår av lejon.

Nedan ett par bilder från besöket.

Administratörerna fick under kvällen tillfället att säga sin mening om investeringarna och det var inga odelat positiva omdömen som  kom fram. I mångt och mycket samma sak som kom fram under besöket i Majune för ett par veckor sedan (läs gärna här på bloggen); positivt med arbetstillfällen men de har ett högt pris för bönderna som förlorar sin mark och den lön de tjänar är inte alltid tillräcklig för att överleva, än mer problematiskt i tider av matbrist, då det inte finns mat att köpa. Den som producerar själv har på det sättet mer makt över sin egen situation, även om småböndernas situation är allt från säker.

Under diskussionen pratades det mycket om de privata företagens relation till lokalsamhällena. Det är en svår fråga och än mer problematiskt blir det när det görs just till ”en fråga”. Hur investeringarna påverkar lokalsamhällena kan ju rimligen inte vara ”en fråga” utan ”frågan”. Om det inte skapar en önskvärd utveckling för dem, med vilken rätt bjuds investerarna in till provinsen? För att konflikterna mellan lokalsamhällena och skogsbolagen (som existerar i hela Mocambique) ska kunna få någon slags lösning, tror jag att vi behöver vända upp och ner på resonemanget; allt borde utgå från lokalsamhällenas förutsättningar. Detta innebär inte att inga investeringar bör göras men de måste göras med respekt.

Kopplat till detta diskuterades företagens ”sociala ansvar” och en liknande känlsa infann sig. Här pratas det om att företagen sponsrar ett BB eller en skola i det distrikt där de verkar. Risken med detta är att vi tror att vi kan ”byta” eller kompensera en rättighet eller ett grundläggande behov med en annan rättighet eller ett annat behov. Den bonde som förlorat sin mark kan inte kompensera sin matbrist med att byn fick en ny skola. Detta inte för att säga att diskussionen om socialt ansvar (inom biståndsvärlden corporate social responsability) inte behövs men den får inte bli ett sätt att undvika de verkliga problemen.

När man hör bönderna prata tänker jag att en rimlig inriktning på företagens ansvar skulle vara matproduktion, att inrikta sig på att lösa de problem man skapar vilka till stor del har att göra med just matsäkerheten.

Efter många års kamp har nu lagen om våld i hemmet äntligen godkänts skriver Notícias idag (31/06/2009). Helt fantastiskt! Ett antal organisationer, främst Forum Mulher, har tillsammans med enskilda parlamentsledamöter drivit kampen för denna lag under många år.

Notícias skriver att lagen erkänner den strukturella ojämlikhet som råder mellan kvinnor som grupp och män som grupp i det mocambikiska samhället, en ojämlikhet som har många former; kulturella, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska. Det konstateras att våld i hemmet drabbar kvinnor i alla åldrar, klasser och etniska grupper.

För den som läser portugisiska, besök gärna Forum Mulhers hemsida och läs om arbetet med lagen.

Igår eftermiddag hörde jag genom väggen här på kontoret hur en av programhandläggarna blev fullkomligt vansinnig i telefonen. Han gormade, fäktade med armarna och försökte om och om förklara en och samma sak. Hade han kunnat bli röd i ansiktet hade han varit det… Det här är en kollega som ofta blir väldigt engagerad i frågor som rör folkligt deltagande, insyn i stasapparaten och föreningsdemokrati.

Men det var inte det han gormade om, och nästan trillade av stolen av ilska över, denna gång. Det var moms och inkomstskatt. Blev helt varm av glädje och tänkte att skam den som ger sig! Vi jobbar hårt med att få partnerorganisationerna att redovisa enligt lagar och bestämmelser och förstå vikten av att betala moms och skatt. Men det är en lång kamp, särskilt som vår personal inte alltid tycker att dessa frågor är de mest spännande. Men som sagt, uppenbarligen ett par steg på vägen…

Efter första omgången i Mocambola ligger FC de Lichinga inte så illa till som det verkade efter säsongens första matcher. Lichinga finns inte med bland bottenlagen. ”Muslimska ligan” (Liga Muculmana) leder serien så här långt med 28 poäng, Lichinga har 16. På söndag börjar andra omgången, bara att hålla tummarna för det inte alltid helt övertygande Lichingalaget. (Notícias 29/06/2009)

Tidigare kommentarer här på bloggen om mitt nyfödda fotbollsintresse: Första vinsten i år för Futebolclub de Lichinga

Gillar bloggar med bilder, tyvärr har jag själv ingen förmåga att rita men en finfin blogg med många talande illustrationer är Jakob Stålhammars . Nedan några exempel på bilderna kommer nedan, fler kommer i framtiden.

Liten kommentar om vårdval och MedHelp från Jakobs blogg finns här.

Kommentar om patentdiskussionen på Jaboks blogg finns här.

I fredags var jag ute och förlustade mig i Lichinga, det innebar bland annat att dans till Dr Albans ”It’s my life” (från vilket år?) tillsammans med sex kubanska läkare och spridda skurar från Lichingas politiska elit. Globalisering (och någon slags försening i musiksmak?).

För ungefär två dygn sedan försvann internetuppkoppling och mobilnät från Lichinga. Mobilnätet gjorde comeback igår kväll, lite blygsamt, och idag är även internet mer eller mindre på plats. Man känner sig onekligen lite avskärmad från allt när det inte finns några kommunikationsmöjligheter. Men men, skam den som ger sig, Lichinga är nu åter på spelplanen (kanske dock inte med starkaste laget…?).