Idag har vi besökt Samanganprovinsen. Bilresan mellan Mazaar och Aybak var enastående vacker med berg i grönt, rosa, rött, brunt, svart och grått. Bilderna nedan är tagna i farten på vägen men färgerna kom med trots att vi bara susade förbi!

Idag har jag besökt Maydan-Shahr i Wardakprovinsen. Te? Kakor? Godis? Naan? frågar kontorschefen innan vi ens hunnit sätta oss ner. Provinsen är en av de platser i Afghanistan där våldsincidenterna ökar. Men mitt i allt detta fortsätter, naturligtvis, människor att sträva för att förbättra sin och andras vardag. Som en ung lågstadielärare, Helene, som undervisar flickor hemma hos familjerna i en by – om skolan hade legat längre bort hade flickorna inte kunnat delta. Jag frågar vad hennes familj tycker om att hon arbetar. Ögonen, som är det enda jag ser av hennes ansikte, skrattar och hon säger att det är inget problem. Hennes föräldrar har uppmuntrat henne att studera och arbeta.

Under dagens samtal funderade jag mycket på hur vi beskriver världen och vår omgivning. Och på hur saker som man önskar inte skulle vara normala för någon vävs in i språket med humor, distans och ibland på ett nästan poetiskt sätt. Här kommer några några exempel:

”Upprorsmännen försvinner när snön kommer. Men nu, när träden börjar blomma, kommer de tillbaka.”

”Särskilda problem för utlänningar? Nej men alla som har mycket pengar får ju alltid också mycket problem.”

”När stridigheterna runtom skolan har upphört måste vi naturligtvis fortsätta arbeta. Vi måste ju leva upp till utbildningsdepartementets läroplan.”

”Här i provinsen är vi kända för äpplen, aprikoser, potatis och självmordsbombare.”

Vi blir bjudna på lunch – med de berömda äpplena och potatisarna. Två manliga afghanska kollegor börjar diskutera bantning och motion. En av dem har fått tillsägelse av sin läkare att han är för tjock så nu blir det mindre ris och 30 minuters motion varje morgon. Den andre säger att han redan är perfekt som det är så han behöver ingen motion och kan fortsätta med potatisarna.

Vi pratar också om skägg, ett minst sagt iögonenfallande ämne i detta land, och den motionerande kollegan säger att hans fru föredrar tredagarsstubb framför långt skägg så nu får det hållas kort. Helt enligt modet i Sverige upplyser jag honom.

Vissa dagar ser och känner man mer än andra – igår var en sådan dag då det var lite mer av allt. Vi började med ett besök på sjukhuset i Jalalabad och SAKs ortopediska verkstad. Stor entusiasm och engagemang över tillverkning av såväl hjälpmedel som kroppsdelar. Och ännu större entusiasm när vi träffade några av dem som efter tjugo år utan att kunna gå tar de första stegen med hjälp av rätt hjälpmedel. Och mycket känslor på barnkliniken där en liten bebis fötter behandlas och gipsas.

I Laghmanprovinsen besökte vi en flickskola, en organisation för synskadade och därefter en sjuksköterskeutbildning. Läget i Laghman är instabilt och osäkert och under dagen kom flera rapporter om våldsamma sammandrabbingar, dock inte i de distrikt vi befann oss i. På flickskolan får vi instruktion om att inte stanna mer än en halvtimma – det är inte bra att ha utländskt besök längre än så. På 30 minuter hinner vi dock med att besöka lektioner i matte, kemi och islam prata med skolrådet om hur de arbetar med att övertyga familjerna om att deras döttrar bör gå i skolan. En av männen i rådet försäkrar oss om att han har så bra kontakter inom ”olika grupper” att vi lugnt kan stanna över natt i byn under hans beskydd – inget kommer att hända. Vi håller oss dock till rådet om halvtimman. Samme man berättar att han hade flickskolan hemma hos sig under talibanåren, då den inte kunde drivas på ett mer öppet sätt.

På sjuksköterskeutbildningen förklarar föreståndarinnan att det är lite av en revolution att kvinnor utbildar sig under två år för att sedan återvända till sina byar för att arbeta. Det har varit en stor ansträngning att hitta kvinnor med 10 års skolgång och som var villiga och hade möjlighet att studera vidare. Men nu finns den första gruppen av revolutionerande kvinnor där. Och samtidigt som de studerar förbereds byarna på att ha kvinnliga sjuksköterskor. Förhoppningen är att detta kommer att leda till att fler kvinnor söker upp sjukvården.

Åker tillbaka till Jalalabad på eftermiddagen med huvudet och hjärtat fulla av intryck.