Från förra veckans tvådagarsbesök på Nkwichi Lodge.
Kategoriarkiv: Livet i Lichinga / Niassa
Att få ett nytt DIRE, eller Kafkas process, version 2010.2
Som utlänning i Moçambique behöver man ett arbetstillstånd för att kunna få ett uppehållstillstånd (kallas för DIRE). Arbetstillståndets giltighet varierar men max två år. Uppehållstillståndet skall förnyas varje år. I slutet av september var det dags för mig att förnya mitt DIRE. Ett antal Kafkainspirerade moment uppstod längs vägen, vilket påminde mig om när jag försökte få ett pass i Sverige för några månader sedan.
Första svårigheten: Jag har fyra månader kvar på arbetstillståndet och kan inte ansöka om ett nytt innan det gamla har gått ut. I DIRE-processen kräver de emellertid att jag ska ha ett giltigt arbetstillstånd för minst ett år framöver. Det tog ett antal möten och samtal innan vi kom över detta steg som var förutsättning för att över huvud taget få inleda DIRE
Andra svårigheten: Sedan några månader tillbaka har Moçambique infört biometriska DIRE. Detta innebär att den lilla bok som jag haft i fyra år, där ändringar och förlängningar skrivits in för hand, skall bytas ut mot en digital version. Den ringa kostnaden för detta: cirka 4500 kronor. För att detta skall låta sig göras behöver de passet som jag ursprungligen sökte DIREt med. Problemet är att det är sedan länge kasserat och antagligen ligger begravt någonstans på polismyndigheten i SkövdeVi undrade om det inte var deras ansvar att hålla ordning på dokument som jag, enligt alla konstens regler, har lämnat in till dem för drygt fyra år sedan, på samma myndighet, dock i Nampulaprovinsen? Jo det var det. Men man kan aldrig veta hur lång tid det skulle kunna ta för kollegorna i Nampula att skicka kopior på dokumentet – det skulle kunna ta både en, två och tre månader… Det handlar om att skicka två A4-ark mellan två gränsande provinser, inom samma myndighet. Efter ett litet utbrott och ett antal turer lyckades vi emellertid få tag på en faxad kopia från en tidigare arbetsgivare som godkändes i brist på bättre alternativ.
Tredje svårigheten: Det visade sig väldigt svårt att komma till migrationsmyndigheterna på de tiderna då de hade sin kamera och DIRE-dator igång och att personen som får köra datorn är där. En dag var vi nära att lyckas men möjligheten att lämna in befintligt DIRE den dagen (vilket processen kräver) var att de skrev en deklaration att jag hade tillåtelse att resa ut ur Moçambique en gång och komma tillbaka. Vi kom överens och skulle precis inleda processen när de kom på att sådana deklaration inte längre finns/görs, dock kanske de eventuellt finns om en person ska vara borta en längre tid (jag skulle vara utomlands i två dagar). Det rådde en viss oklarhet kring huruvida ett litet bidrag hade underlättat processen med att packa upp kameran och datorn på de tider då vi var där, eventuellt skulle nog även deklarationen finnas, om bidrag utgick. Efter alla dessa misslyckade försök informerade de oss: Kom måndagen den 27 september klockan 7.30.
Fjärde svårigheten: Kollegan Aida och jag gick dit klockan 7.30 den 27 september. Ett antal personer såg undrande på oss vad vi gjorde där: Personen som var ansvarig (som var den som sagt till oss att komma 7.30) skulle inte komma förens långt senare, kanske inte alls på hela dagen, då han först skulle på möte och sedan utbildning, kanske. Vi undrade om vi kunde få hans nummer för att få reda på om han skulle komma under dagen. Först gick det, sedan inte, sedan igen men slutligen inte. Vid det laget var både Aida och jag rejält irriterade. Under väntetiden kom en person in i receptionen för att sälja cd-skivor, två för att sälja kredit till mobiltelefonen och två anställda administrerade över telefon större uppköp av majs.
Femte svårigheten: När personen väl kom, vankade han in i receptionen och sa att det inte var säkert att han skulle kunna hjälpa oss eftersom han hade ont i armen efter ett slag under helgen. Armen hade inga synliga problem. Fram och tillbaka: kunde han eller inte trycka på knappen. Slutligen ja, det kunde han, men när han hade tryckt på knappen var han tvungen att gå direkt – till ovan nämnda utbildning. Under den korta tiden som han var där började hans kollega, som vi frågat om numret, retas med Aida och fick det inför den manliga kollegan att låta som att Aida velat ha numret för provat bruk. Hon började skriva små papperslappar med numret på som hon kastade till Aida.
Sjätte svårigheten: Mannen som var ansvarig för dator+kamera gick alltså med hälsningen att hans kollega nog skulle klara av detta. Hon hade aldrig gjort det förut men om det inte gick bra kunde de alltid ringa till honom. Det tog 30 minuter för datorn att ”värma upp” eftersom den varit avstängd i två dagar. Den utsedda kollegan började sakta knappa in mina detaljer som vi lydigt hade fyllt i på ett formulär som hon dock inte verkade vilja läsa. Istället tog hon upp passet och försökte lista ut var informationen fanns, vilket naturligtvis inte gick eftersom hon inte läste engelska. Aida tappade tålamodet och ingrep. Med en långsam pekfingervals hamnade pappas namn, mammas namn, passet utfärdat i V-ä-s-t-r-a G-ö-t-a-l-a-n-d… Samtidigt ringde hennes mobil konstant med privata samtal som hon med glädje tog sig an.
Sjunde svårigheten: Datorns formulär krävde att man fyllde i ”makens nationalitet”. Jag försökte förklara att jag är ogift och att det därmed är svårt att uppge makens nationalitet. Fram och tillbaka men ingen lösning. Dags att ringa till ansvarige kollegan undrade vi? Jo det kanske skulle vara en bra idé men hon hade inga pengar på mobilen – kunde hon få låna min för att ringa? Långt telefonsamtal om makars nationalitet, utan lösning. Kollegan fick gå ifrån utbildning för att visa hur man som utländsk kvinna i Moçambique kan få lov att vara ogift. Efter det försvann han igen.
Åttonde svårigheten: Kameran. Kvinnan hade aldrig använt en digitalkamera förut och nu var det mitt tålamod som tog slut. Jag fixade kameran och satte mig på pallen för foto.
Eftersom jag även denna gång hade en närstående resa till utlandet frågade vi, denna gång när allt var gjort och klart, efter en deklaration som snabbt var oss tillhanda, mot betalning av cirka 400 kronor (med kvitto) – samma deklaration som två veckor tidigare hade upphört att existera på samma myndighet.
Lätt som en plätt – nu är det bara att vänta. I jämförelse med svenska passmyndighetens hantering av utlandsboende svenskar måste jag dock säga att Moçambiques migrationsmyndighet fortfarande har en bit kvar för att bli lika tidsödande och frustrerande…
Läs gärna inlägget om Kafkaprocessen inom passmyndigeten – klicka här!
Tredje stoppet: Mecanhelas (och Cuamba)
Från Lipuzia åkte vi vidare till Cuamba och dagen efter till Mecanhelas där vi träffade representanter för flera samarbetsorganisationer för att diskutera deltagande i lokala demokratiska processer.
Andra stoppet: Lipuzia
Efter besöket i Mandimbadistriktets ”centralort” åkte vi till byn Lipuzia där Kooperation Utan Gränser arbetar tillsammans med bondeunionen. Studiecirklar är en unionens viktigaste aktiviteter. Vid detta besök hade vi glädjen att se de första exemplaren av ”bambukylen” som unionen börjat tillverka genom ett studiecirkelmaterial. Kooperation Utan Gränser har beställt 15 kylar som sedan kommer att delas ut till andra organisationer för att stimulera tillverkningen där också.
Första stoppet: Mandimba
Några foton från förra veckans resa i Niassa tillsammans med handläggaren på ambassaden som är ansvarig för Kooperation Utan Gränsers program i Niassa. Första stoppet på resan var Mandimba. Nedan foton från marknaden och lite omgivningar. Sista fotot är från förlossningsrummet i en av byarna i Mandimbadistriktet.
Självgod och arrogant
För någon vecka sedan befann jag mig på en tämligen isolerad plats i Niassa och stötte där på ett antal utlänningar från Europa och USA. Det slog mig, än en gång, hur självgoda, självförhärligande, arroganta och tillsynes döva många människor är som kommer hit från just dessa två platser. Samtidigt som de sätter sig själva på ett kollektivt altare, har de ett sätt att prata om moçambikier som troligen skulle slå de portugisiska kolonialherrarna på mer än ett sätt. Ett par exempel:
En textilhanterverkare från Storbritannien som kommit till Moçambique för sex veckor sedan berättar med stora ögon för mig att det är ”sooo amazing” att människorna i byarna är ”sooo receptive” för allt hon har att säga. Hon ska ”hjälpa” dem att sätta upp mindre företag som ska tillverka hantverk för försäljning. Har hon någon erfarenhet av småföretagsamhet eller liknande verksamhet? Icke.
Vid samma tillfälle träffar jag en amerikansk socialantropolog som ska arbeta med bokföring i ett kristet hälsoprojekt och däri lära bykommittéer enkel bokföring. Jag frågar om hans bokföringskunskaper generellt och mer specifikt hur han lärt sig Moçambiques skattelagstiftning och annat som man bör kunna om man ska arbeta med bokföring, inte minst om man ska lära någon annan om det. Han skrattar och säger till mig att så avancerat är det minsann inte här på landsbygden och det är inte så mycket man behöver kunna för att lära människor här.
Båda personerna arbetar utan arbetstillstånd, på turistvisum, medvetna om att detta är olagligt men tycker inte att det är något problem eftersom det ändå inte finns någon kontroll här.
Under en middag sitter de och ett antal andra européer och amerikaner och radar upp länder de har varit i och vilken ENORM insats de har gjort på ALLA ställen de har varit på. Det är en tävling – den som har varit på flest ställen vinner förutsatt att man gjort tillräckligt häftiga grejer där man varit. Exempelvis jordlösa bönder i Brasilien smäller ganska högt. Eller lokal trumtillverkning i Bolivia. Det ger pluspoäng att ha varit på flera kontinenter.
Det är helt sjukt. Det är helt sjukt att folk tror att de kan komma hit och inte behöva lyssna på någon. Att det är fantasiskt att byarna är ”receptive” men ingen reflekterar över att det rimliga att göra när man kommer till en ny plats i världen är att LYSSNA och inte predika sina egna budskap. Ingen reflekterar över att de påstår att de är här för att lära andra om något som de egentligen inte kan någonting om själva men som de tror sig ändå vara överlägsna med för att… det kommer från ett ”utvecklat land”?
Det är en galen tanke att själv definiera vad för hjälp någon annan behöver och inte reflektera över att med hudfärg och pengar kommer makt att definiera prioriteringar – även om människor själva egentligen inte håller med. Det sjukt att komma hit och strunta i lagar om arbets- och uppehållstillstånd (de flesta blir mycket upprörda om de skulle åka fast och bli utslängda) samtidigt som de kommer från länder där tanken på att en moçambikier (eller någon från ett annat afrikanskt land) skulle kunna komma och jobba utan arbets- och uppehållstillstånd, är helt orimlig.
Tävlingen om vem som har gjort häftigast grejer är helt sjuk och det är minst sagt helt uppåt väggarna att sitta och förstora sig egen insats som man gjorde som volontär eller praktikant under några månader i ett land där miljontals människor kämpar VARJE DAG för att förbättra sin och andras vardag. Vad är det som gör just européernas och amerikanernas bidrag till utvecklingen så enormt? Alla helgonförklarar en brittisk läkare som jobbar i ett distrikt men ingen nämner de hundratals moçambikiska läkarna som arbetar under mycket sämre förhållanden, eller de tusentals sjuksköterskorna.
Självgoda, arroganta och överlägsna ända upp till himlen.
Gatuskyltar och signaler
- En tegelsten som hänger på ett tunt snöre i en trädgren vid vägen.
- Tre unga killar som ligger vid ett monument i en rondell.
- En pall framför en stol under ett träd i en gatukorsning i stan.
- En blå tvättbalja modell mindre under ett träd vid vägkanten ute på landsbygden.
- En kylväska på en stol.
Kan översättas till:
- Här kan du köpa brända tegelstenar i större kvantiteter.
- Här kan du köpa singel/grus.
- Här kan du putsa skorna (och kanske även få skorna lagade).
- Här kan du köpa kilovis med cashewnöter (en tvättbalja kostar runt 90 kronor).
- Här kan du köpa småsmå plastpåsar fyllda med fryst saft.
Lugnet efter stormen
Kylan från igår höll i sig hela natten och flera av kollegorna kom till jobbet fortfarande frusna med mössa och halsdukar. En av dem skickade ett sms och sa att han inte kunde komma till jobbet för taket på hans hus hade blåst av och hamnat på marken. Imorse slog vädret om litegrann och solen tittade fram, passade på att ta fotot nedan på min lilla bostad (ser ju väldigt gemytligt ut i det ljuset…)
Kyla
Idag har det varit ett förfärligt väder i Lichinga: Kallt, blåsigt, grått och regnigt. Dessvärre är inneklimatet ganska likt uteklimatet eftersom husen här generellt inte är isolerade. I min nya lilla bostad (ett rum) blåser det så gardinerna fladdrar och luftavfuktaren sörplar i sig några liter vatten på ett dygn (lyckligtvis så regnar det inte inne, just nu i fall, men fuktfläckarna i taket vittnar om att det skulle kunna göra det) och temperaturen är nog knappt 15 grader inne. Färdig för att gå att lägga mig iförd nattlinne, mysbyxor, sockar och mössa. Finfint.
Tiden…
Det här med tiden…
Första timman på jobbet, mellan 7 och 8 i morse, gick jag och satte på vattenkokaren. Eftersom jag inte har tålamod att vänta på att vattnet ska koka upp, gick jag tillbaka till datorn för att skriva lite innan jag gjorde mig en kopp te. I vanlig ordning glömde jag av vattenkokaren.
Detta händer ungefär tio gånger en vanlig dag. Jag kokar vatten utan tålamod och glömmer bort det. I morse kom en kollega in och sa till mig att vattnet, som vanligt, håller på att bli kallt och erbjöd sig att hjälpa mig med tegörandet.
Nu sitter jag här, på samma stol, 14 timmar senare, med samma dokument som i morse. Glädjande nog har jag tillfört dokumentet ungefär 5500 portugisiska ord, motsvarande ungefär 35 262 tecken. Jag har under samma tid kokat vatten nio gånger (tror jag), och druckit två koppar te.
Vid det här laget är det dock inte vattenkokaren som kokar utan mitt huvud, jag tror att det är dags att gå hem. Om en stund. (Och snart har jag glömt att jag sa att jag skulle hem.)
Det här med tiden…












































