Som utlänning i Moçambique behöver man ett arbetstillstånd för att kunna få ett uppehållstillstånd (kallas för DIRE). Arbetstillståndets giltighet varierar men max två år. Uppehållstillståndet skall förnyas varje år. I slutet av september var det dags för mig att förnya mitt DIRE. Ett antal Kafkainspirerade moment uppstod längs vägen, vilket påminde mig om när jag försökte få ett pass i Sverige för några månader sedan.

Första svårigheten: Jag har fyra månader kvar på arbetstillståndet och kan inte ansöka om ett nytt innan det gamla har gått ut. I DIRE-processen kräver de emellertid att jag ska ha ett giltigt arbetstillstånd för minst ett år framöver. Det tog ett antal möten och samtal innan vi kom över detta steg som var förutsättning för att över huvud taget få inleda DIRE

Andra svårigheten: Sedan några månader tillbaka har Moçambique infört biometriska DIRE. Detta innebär att den lilla bok som jag haft i fyra år, där ändringar och förlängningar skrivits in för hand, skall bytas ut mot en digital version. Den ringa kostnaden för detta: cirka 4500 kronor. För att detta skall låta sig göras behöver de passet som jag ursprungligen sökte DIREt med. Problemet är att det är sedan länge kasserat och antagligen ligger begravt någonstans på polismyndigheten i SkövdeVi undrade om det inte var deras ansvar att hålla ordning på dokument som jag, enligt alla konstens regler, har lämnat in till dem för drygt fyra år sedan, på samma myndighet, dock i Nampulaprovinsen? Jo det var det. Men man kan aldrig veta hur lång tid det skulle kunna ta för kollegorna i Nampula att skicka kopior på dokumentet – det skulle kunna ta både en, två och tre månader… Det handlar om att skicka två A4-ark mellan två gränsande provinser, inom samma myndighet. Efter ett litet utbrott och ett antal turer lyckades vi emellertid få tag på en faxad kopia från en tidigare arbetsgivare som godkändes i brist på bättre alternativ.

Tredje svårigheten: Det visade sig väldigt svårt att komma till migrationsmyndigheterna på de tiderna då de hade sin kamera och DIRE-dator igång och att personen som får köra datorn är där. En dag var vi nära att lyckas men möjligheten att lämna in befintligt DIRE den dagen (vilket processen kräver) var att de skrev en deklaration att jag hade tillåtelse att resa ut ur Moçambique en gång och komma tillbaka. Vi kom överens och skulle precis inleda processen när de kom på att sådana deklaration inte längre finns/görs, dock kanske de eventuellt finns om en person ska vara borta en längre tid (jag skulle vara utomlands i två dagar). Det rådde en viss oklarhet kring huruvida ett litet bidrag hade underlättat processen med att packa upp kameran och datorn på de tider då vi var där, eventuellt skulle nog även deklarationen finnas, om bidrag utgick. Efter alla dessa misslyckade försök informerade de oss: Kom måndagen den 27 september klockan 7.30.

Fjärde svårigheten: Kollegan Aida och jag gick dit klockan 7.30 den 27 september. Ett antal personer såg undrande på oss vad vi gjorde där: Personen som var ansvarig (som var den som sagt till oss att komma 7.30) skulle inte komma förens långt senare, kanske inte alls på hela dagen, då han först skulle på möte och sedan utbildning, kanske. Vi undrade om vi kunde få hans nummer för att få reda på om han skulle komma under dagen. Först gick det, sedan inte, sedan igen men slutligen inte. Vid det laget var både Aida och jag rejält irriterade. Under väntetiden kom en person in i receptionen för att sälja cd-skivor, två för att sälja kredit till mobiltelefonen och två anställda administrerade över telefon större uppköp av majs.

Femte svårigheten: När personen väl kom, vankade han in i receptionen och sa att det inte var säkert att han skulle kunna hjälpa oss eftersom han hade ont i armen efter ett slag under helgen. Armen hade inga synliga problem. Fram och tillbaka: kunde han eller inte trycka på knappen. Slutligen ja, det kunde han, men när han hade tryckt på knappen var han tvungen att gå direkt – till ovan nämnda utbildning. Under den korta tiden som han var där började hans kollega, som vi frågat om numret, retas med Aida och fick det inför den manliga kollegan att låta som att Aida velat ha numret för provat bruk. Hon började skriva små papperslappar med numret på som hon kastade till Aida.

Sjätte svårigheten: Mannen som var ansvarig för dator+kamera gick alltså med hälsningen att hans kollega nog skulle klara av detta. Hon hade aldrig gjort det förut men om det inte gick bra kunde de alltid ringa till honom. Det tog 30 minuter för datorn att ”värma upp” eftersom den varit avstängd i två dagar. Den utsedda kollegan började sakta knappa in mina detaljer som vi lydigt hade fyllt i på ett formulär som hon dock inte verkade vilja läsa. Istället tog hon upp passet och försökte lista ut var informationen fanns, vilket naturligtvis inte gick eftersom hon inte läste engelska. Aida tappade tålamodet och ingrep. Med en långsam pekfingervals hamnade pappas namn, mammas namn, passet utfärdat i V-ä-s-t-r-a G-ö-t-a-l-a-n-d… Samtidigt ringde hennes mobil konstant med privata samtal som hon med glädje tog sig an.

Sjunde svårigheten: Datorns formulär krävde att man fyllde i ”makens nationalitet”. Jag försökte förklara att jag är ogift och att det därmed är svårt att uppge makens nationalitet. Fram och tillbaka men ingen lösning. Dags att ringa till ansvarige kollegan undrade vi? Jo det kanske skulle vara en bra idé men hon hade inga pengar på mobilen – kunde hon få låna min för att ringa? Långt telefonsamtal om makars nationalitet, utan lösning. Kollegan fick gå ifrån utbildning för att visa hur man som utländsk kvinna i Moçambique kan få lov att vara ogift. Efter det försvann han igen.

Åttonde svårigheten: Kameran. Kvinnan hade aldrig använt en digitalkamera förut och nu var det mitt tålamod som tog slut. Jag fixade kameran och satte mig på pallen för foto.

Eftersom jag även denna gång hade en närstående resa till utlandet frågade vi, denna gång när allt var gjort och klart, efter en deklaration som snabbt var oss tillhanda, mot betalning av cirka 400 kronor (med kvitto) – samma deklaration som två veckor tidigare hade upphört att existera på samma myndighet.

Lätt som en plätt – nu är det bara att vänta. I jämförelse med svenska passmyndighetens hantering av utlandsboende svenskar måste jag dock säga att Moçambiques migrationsmyndighet fortfarande har en bit kvar för att bli lika tidsödande och frustrerande… 

Läs gärna inlägget om Kafkaprocessen inom passmyndigeten – klicka här!