Tanken flyttar snabbare än kroppen…

P1030164_litenPå söndag flyttar jag till Kabul. Hammare, betongkrokar, kära foton, apotekets tandborstar, tång, böcker och värmeljus är nerpackat i resväskan. Och en massa sjalar och kläder som går ända ner, upp och ut och varav de flesta är minst en storlek för stora. Så mycket större flyttlass blir det inte med 30 kilo i bagaget.

Jag har tagit lektioner i dari (ungefär som persiska) de senaste veckorna och bland annat lärt mig säga ”Det står en stridsvagn bakom affären” och ”Majoren har gröna byxor”. Har dock även övat på lite mer ”civila fraser” så som oändligt långa hälsningsfraser och ”Det stora skägget är vackert”. Läraren och utbildningsmaterialet kommer från försvarets tolkskola vilket onekligen har färgat ordförrådet något.

Funderar mycket på hur det kommer att bli, med livet och jobbet. Det är ju lite speciellt att inte ha en aning om hur en vanlig dag kommer att se ut nästa vecka, vad jag kommer att göra och vem jag kommer att träffa. Känner mig upprymd och inspirerad av att tänka på att jag kommer att få lära mig massor med nya saker den kommande tiden.

Det är emellertid en hel del som ska fixas innan det är dags att sätta sig på väskan för att få ihop den. Städa ur huset som ska hyras ut, jobba de två sista dagarna på Kooperation Utan Gränser och lite annat… Men det är nog så att tanken flyttar fortare än kroppen – det är inte alldeles lätt att fokusera på saker här när tankarna redan är någon annanstans…

Bloggen kommer från och med nu att handla om livet i Kabul och arbetet på Svenska Afghanistankommittén, förhoppningsvis med mycket foton. Fokus blir på vardagen och mina egna reflektioner men det kommer sannolikt att bli en hel del biståndspolitik – inte minst med tanke på att Afghanistan är det land som kommer att ta emot mest svenskt bistånd under de kommande åren.

Nu är det dags att fixa klart tårtan till avskedsfikat på jobbet!

Jag hoppas att gamla läsare följer med och att nya tillkommer!

Lite närmare allt…

P1030402_mindreDet är som att allt kommer lite närmre inpå här, det är mindre rundade kanter, både i förhållande till livet och till döden. Igår kväll var jag på en familjemiddag hemma hos en kollega. Hans föräldrar var där, deras åtta barn, 25 barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Skratt, dans – livet är nära. Men pappans berättelse om familjen innehåller också den om de två barnen som inte överlevde.

Innan middagen träffade jag en av läkarna i provinsen. Det är svårt att få människor att lämna blod för när man gör det hivtestas blodet och många föredrar ovissheten före ett negativt besked. I staden Cuamba var 25 procent av allt lämnat blod hivsmittat – långt över prevalensen i staden. Varför? Jo för att sjukhuset i brist på blod hade frågat killarna som bär säckar vid tåget om de kan tänka sig att lämna blod mot betalning. Killarna tillhör en utsatt grupp – både ekonomisk och vad gäller hivsmittan. Men läkaren, som jag har känt i sex år, verkar outröttlig i sin strävan att säkra sjukvård för befolkningen i provinsen. Hans julklapp var att själv ge blod.

Ännu lite tidigare samma dag tillbringade jag flera timmar hemma hos kollegan Aida. Högtalarna bars ut på gården, hennes döttrar spelade fotboll, dansade under vattenslangen som hängts upp i ett träd. En kvinna kom på besök, hennes barn är döpt efter Aidas man Manuel eftersom han körde henne till sjukhuset när hon skulle föda sin son. Utan skjutsen hade både barnets och mammans liv varit i fara. Nu sitter hon här med sin lille son som stapplande försöker dansa till musiken som strömmar ur högtalarna.

Det är som att varje möte är laddat med allt från sorgen över ständigt närvarande olyckor till den varmaste glädjen över livet.

Julsemester i Moçambique

Befinner mig i Moçambique för ett par veckors semester i Maputo och Lichinga. Härligt att vara tillbaka och träffa goda vänner, njuta av miljön och goda böcker, vilsamt.

Vad händer på fem år?

Mellan augusti 2006 och december 2011 bodde jag i Moçambique och arbetade med bistånd. Det innebar att arbeta med samhällsförändring, att försöka ge små bidrag till att människor får det bättre. Det var det vi sysslade med på jobbet, det var det vi läste artiklar om och det var det vi diskuterade i fikarummet.

Jag menar det inte som att vi var heliga, självuppoffrande änglar (vilket vi inte var) men att det fanns en genuin strävan och att jag omgavs av många människor som delade denna. På sjukhuset för att minska barnadödligheten, i skolorna för att uppnå millenniemålet om flickors rätt till skolgång och i diskussioner med jordbruksmyndigheten för att säkra småböndernas matproduktion. Utan att påstå att utvecklingen var spikrak kan jag ändå säga att jag under de dryga fem åren såg en tydlig utveckling mot fler läkare och sjuksköterskor ute på hälsoposterna på landsbygden, en avsevärd ökning av flickor i skolan och ökad matproduktion hos småbönderna.

Och här då, på en annan plats på jorden, vad hände här under dessa år?

En av dagarna i veckan vaknade jag till en diskussion på morgon-tv om huruvida det är rimligt att man får skatteavdrag för att anställa någon som ska bland drinkar hemma hos en. Detta är ett exempel på vad som hänt under tiden jag varit borta: Saker som jag med bestämdhet menar var helt otänkbara och absurda när jag åkte, har blivit normala nu. Jag vill inte att det ens ska vara ett ämne att diskutera huruvida man (och inte vilken man som helst med tanke på vem som har råd och vilja att ha en privat drinkblandare hemma hos sig) ska få avdrag för drinkar och kalas. Jag vill bara att det ska anses helt sjukt. Punkt. På Skatteverkets hemsida kan man läsa om detta:

”Du kan få rutavdrag för matlagning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden. Förutsättningen är att den du anlitar för att laga maten använder de råvaror som du själv har hemma. Detta gäller även för blandning av drinkar.”

(Och det hade väl varit en sak om det bara vore drinkarna men det är ju så många saker..)

Bland stora katter och arga hörningar

Söndagförmiddagen tillbringades i Nairobi National Park – en skarp kontrast till stadsbrus, avgaser och förfärliga bilköer. Innan klockan var 8 hade vi sett fyra lejon (och en massa andra djur men katter är ju alltid lite i en klass för sig) och blivit jagade av en ilsken svart noshörning (se rad fyra ovan). Ovan några foton från turen.

”The leaders we want”

Jag kom till Kenya i onsdags och tillbringade första dagarna på regionmöte i Nyeri. Nu ett par dagar i Nairobi. På måndag inleds ett besök med två personer från Sida i Stockholm. Tillsammans med dem kommer jag att besöka Vi-skogens verksamhet i Kenya, Uganda och Rwanda. Spännande!

Idag har jag spenderat många timmar promenerandes i Nairobi. Har bland annat besökt järnvägsmuséet – en lite gömd skatt måste jag säga. (Med gott om detaljer och anekdoter så som en tågvagn där en jägare blivit uppäten av ett lejon 6 juni 1960 och en stol som drottning Elisabeth satt i när hon reste i Östra Afrika på 50-talet.) Några bilder därifrån ovan.

Passerade en fantastisk fin väggmålning i centrala Nairobi med stark kritik mot regeringen och med en lista med egenskaper hos ”The leaders we want” (mycket bra lista för övrigt…). Se foton ovan. Nästan alla kenyaner som jag träffat pratar om sin oro inför vårens val och att de våldsamheter som uppstod efter senaste valet ska upprepas nästa år. De kritiserar ledarna för att de politiserar etniciteter och spelar ut dem mot varandra.

Kameran jag lånade hade tyvärr datumstämpel inställt (någon som vet om/hur man kan få bort det?) vilket stör fotona en aning. Klippte bort det på några men funkade inte på alla.

Med ett barns uppfattning om politik?

I gårdagens DN skrev Hanna Fahl att hon blir provocerad av Karolina Ramqvists bok ”Alltings början”. Anledningen är att hon känner ett småstadskomplex (Fahl kommer från Lidköping). Jag har inte läst boken men jag blir provocerad av Hanna Fahls krönika och över den bild hon ger av människor från småstäder.

Fahl berättar att hon kände sig som en lantis när hon flyttade från den ”sömniga småstadsuppväxten”  till Stockholm: ”Helt efterbliven. Jag hade ett barns uppfattning om politik och samhälle, hade aldrig sett en uteliggare.”

Jag kommer att tänka på en låt av Charta 77 om att komma från en småstad; ”The beauty is in the beholder’s eyes”. Den första textraden lyder: “You say small towns make small mind and that keeps us growing all the time”. Sista versen inleds “If it should happen we make it ourselves yes it’s up to us and no one else”.

Jag kommer själv från en småstad (Hjo, långt mindre än Lidköping) men jag går inte med på att jag och människorna runt omkring mig under våra unga år led av ”efterblivenhet” eller ”barns uppfattning och politik och samhälle”. En liten stad är ju precis som en stor stad en av många bilder av hur samhället ser ut i stort. De problem som finns i små städer finns även i stora och vice versa.

Som ungdomar i Hjo under början-mitten av 90-talet mötte vi rasism, segregation, ekonomisk kris, klasskamrater med struliga hemförhållanden, utanförskap, brist på investeringar i ungas fritid och effekter av klassamhället – precis som i en stor stad, även om uttrycken delvis såg annorlunda ut och proportionerna var andra.

Min poäng är alltså inte en romantiserande bild av småstäder – snarare tvärtom. Det som skilde oss från ungdomar i en större stad (och som beskrivs i Charta 77-texten) är kanske (märk väl kanske) just det att vi fick ta tag i lösningarna själva – om något skulle hända fick vi göra det själva. Och det gjorde vi också vilket ledde till en tillvaro som var allt annat än sömnig.

Jag har således föga förståelse för Fahls ”smutsiga småstadskomplex”.

Lite ilska mot strukturen tack!

Först och främst: En katastrofal situation för en person eller för ett land blir naturligtvis inte bättre för att det någonstans i världen finns en ännu värre katastrof. Med detta sagt, ett par reflektioner.

För ett par år sedan deltog jag i en kurs för arbete i kris- och katastrofsituationer. Jag jobbade då i Niassaprovinsen i norra Moçambique. De flesta andra som deltog i kursen arbetade på humanitära organisationer, det vill säga organisationer som i första hand arbetar där det finns en humanitär katastrof, som exempelvis krig, flyktingläger eller översvämning. Jag minns att flera av deltagarna gav uttryck för att den där kursen väl inte var något för mig – där jag jobbade var ju allt lugnt och någorlunda bra. Eller?

Deras reaktioner speglar den syn som vi ofta har på vad som är värst – en bild som inte sällan förstärks av medias bevakning av utvecklingen i världen. En (ny) humanitär katastrof är bra nyhetsstoff – långvarig och djup fattigdom och orättvis världsordning fångar inte lika lätt vår uppmärksamhet. Det är liksom nästan normalt att en miljard människor lider av hunger i världen. Majoriteten av denna miljard lider inte av hunger på grund av en humanitär katastrof utan på grund av hur samhället runtomkring oss ser ut – alltså av faktorer som vi till stor del kan påverka. Det är en av sju av alla oss människor i världen.

Lyssnade på radion idag om den humanitära katastrofen i Syrien. Blir naturligtvis upprörd över det jag hör. Lite tidigare under morgonen läste jag veckans nummer av Niassa lokaltidning Faísca där det fanns en artikel som berättar att 20 kvinnor i Marrupadistriktet har dött på väg till sjukstugan under de senaste sex månaderna. Situationen som beskrivs i Faísca finns i många av Moçambiques 128 distrikt, och i tusentals andra distrikt runt om i världen. Men det blir ingen nyhet.

Översatt till min värld i Sverige skulle detta innebära att lokaltidningen Hjo Tidning, bland artiklar om lutande Stureplanssvampar på torget, skulle berätta att 13 kvinnor i Hjo har dött på väg till sjukhuset det senaste året.

Normalt? Lugnt? Bra?

Biståndskoftan tillbaka på jobbet

I måndags började jag jobba efter fem veckors semester (min första sammanhängande semester i livet – en positiv upplevelse!). Veckan har bestått av något slags mötesmaraton – ett sådant som gör att man undrar vid varje dags slut om man har åstadkommit, eller producerat något. En kollega påpekade att jag ska se det positivt – kanske har någon av alla de jag haft möte med producerat något…

Veckan har ägnats åt förberedelse av kommande systemrevision, ta fram riktlinjer för regionala strategier för vårt utvecklingssamarbete, skriva om olika stödformer, diskutera kampanj- och påverkansarbete, träffa vår nya kontaktperson på Sida och en massa annat smått och gott (bland annat att försöka trassla mig ur ett telefonsamtal där en person bad mig om en jämförelse mellan Sveriges, Angolas och Moçambiques lagstiftning vad gäller kooperativ…). Har också haft ett gnagande dåligt samvete för att jag inte hunnit sätta mig in i händelserna och analyserna kring Marikanamassakern på gruvarbetare i Sydafrika. Hoppas på annan tid i helgen.

Långt från förra veckans konkreta arbete med byggprojektet hemma…

Detta bildspel kräver JavaScript.