En omfattande poststrejk pågår i Sydafrika – 9000 medlemmar i Communication Workers’ Union (CWU) har tagits ut i strejk och demonstrerade utanför postkontoren runtom i landet i veckan. Anledningen är löneskillnader mellan svarat och vita anställda. Mer info på Viktorias blogg från Sydafrika där du också kan läsa om att GMO-majs, distribuerad av det multinationella företaget Monsanto slagit fel. Det blev helt enkelt ingen majs. Det genmanipulerade majsutsädet har sålts till kommersiella farmare men även småskaliga bönder som ska ha uppmanats av Monsanto att inte prata om saken.

På Bosses blogg finns intressanta reflektioner kring hur Sydafrikas omfattande safariparksnäring inverkar på den extrema fattigdomen bland den svarta befolkningen. Eller snarare hur det inte inverkar.  Över 15 år efter apartheid ägs i princip alla företag, lodger, parker, resebyråer  uteslutande av vita. För många fattiga bönder medför parkerna endast negativa aspekter så som problem med elefanter och andra vilda djur i jordbruket. Mer info på Bosses blogg eller i artikeln ”Watching Wildlife With White People”. Ännu en aspekt på landfrågan som jag ofta skriver om här på bloggen, utifrån ett Niassaperspektiv.

I fredags var jag på det lokala diskoteket tillsammans kollegorna från programmet. Framåt tretiden försvann plötsligt alla ut, vi hade sett ett begynnande bråk tidigare och tänkte att alla gick ut för att kolla på det och att det således var bättre att stanna kvar inne. Kände en konstig känsla i halsen, fick kraftig hosta. Det visade sig att någon hade slängt in någon slags rökbomb eller spray på diskot och att gasen snabbt spridit sig till hela lokalen. Detta var förklaringen till varför alla försvannit. På väg ut hamnade jag mitt i bråket där ett antal snubbar fäktade vilt med trasiga ölflaskor. En väldigt oangenam händelse och ont i magen ett dygn efter av röken.

… om den islamiska republiken Pakistans självständighetsdag, den 14 augusti, följde med dagstidningen Notícias för några dagar sedan. Mocambiques president Guebuza är med på ett hörn och gratulerar i bilagan som finansieras av pakistansk-mocambikiska vänskapsförbundet…

I morse var jag på besök hos UCA en av våra partnerorganisationer här i Lichingadistriktet. UCA har köpt in dragdjur som de sedan tränat upp samtidigt som de även lärt medlemmar i tre bondeorganisationer hur man arbetar med dragdjur. Nedan några foton och några reflektioner från ett väldigt fint besök.

Efter att de visat hur det skulle gå till på fältet samlades vi tillsammans med medlemmarna från de tre organisationerna, som gått samman i en union. De berättade om sin erfarenhet med djuren och hur de planerat för framtiden, att djuren ska hjälpa till dels på de gemensamma fälten och dels på medlemmarnas individuella fält. Vi satt som i en fyrkant och de berättade att de är så här de sitter när de har studiecirklar.

En av mina kollegor, Ângelo, som är ansvarig för studiecirklarna inom vårt program såg sig om kring och frågade om män och kvinnor inte pratade med varandra under studiecirklarna för så som de satt var det en knivskarp gräns mellan männen och kvinnornas bänkar. Alla började skratta och den äldsta kvinnan reste sig från sin bänk och gick bestämt fram och knödde ner sig mellan Ângelo och en annan av våra manliga kollegor. Succé på alla sätt!

De berättade om vilka som hade blivit tränade och som sedan ska träna andra i djurhållning och det visade sig att det bara var män, trots att två av de tre organisationerna bara har kvinnliga medlemmar. Efter en liten diskussion kom de fram till att de genom studiecirklarna skulle ge kunskapen även till kvinnorna. -Alla kvinnor som ni såg ute på fältet, som körde plogen och styrde oxarna – det är tack vare studiecirklarna, förklarade en av männen.

Det är ibland svårt att veta vad som är vad. Regionen Södra Afrika har ju många och långa erfarenheter och olika former av social oro. De senaste åren har regionen skakats av ett antal nationella och internationella konflikter kopplade till bland annat valprocesser.

När jag funderar på läget här i Mocambique tänker jag ofta att det är lugnt, samtidigt händer det saker hela tiden. Några exempel är koleraupproren tidigare i år, att över 20 personer dog i ett fängelse i Nampulaprovinsen för några månader sedan, att antalet offentliga lynchningar av brottslingar ökat dramatiskt det senaste året. Har skrivit om dessa händelser här på bloggen vid några tillfällen. I förra veckan skedde ännu en incident, denna gång med internationell anknytning.

En polisstation vid gränsen till Malawi i Ngaumadistriktet här i Niassa angreps och misstänkta för angreppet är malawiska gränsvakter, enligt Notícias. De besköt polisstationen och satte eld på en manskapsbarrack. Ingen person kom till skada men väl utrustning och vapen. Detta gjorde att Malawis presiden, Bingo wa Mutarika, som vid tillfället befann sig i Mocambique (i Maputo) på statsbesök valde att avbryta besöket.

Anledingen till attacken antas vara den hårdare gränsbevakningen från mocambikiska myndigheters sida, för att bekämpa illegala malawiska handelsmäns illegala transporter. Det som utlöste händelsen var ett bråk som uppstod när mocambikisk polis beslagtog en cykeln tillhörande en malawisk handelsresande som korsat gränsen olovligt för att köpa majs.

Från http://www.zapiro.com

Fick idag besök av en mocambikisk läkare. Han är överläkare för Niassaprovinsen med sina drygt 1,1 miljoner invånare. Han berättade att han nästa år ville sluta att arbete i den offentliga sektorn, att han ville jobba för en utländsk organisation istället. Anledningarna? Flera men en av dem är lönerna. Som provinsöverläkare tjänar han ungefär 800 dollar i månaden. Chaufförerna på en stor amerikansk organisation här i Lichinga tjänar 1,5 gång så mycket och en person med motsvarande utbildning som en läkare tjänar 9-10 gånger så mycket som han gör inom den offentliga sektorn. Helt sjukt.

Utländska organisationer kommer alltså hit med syftet att stärka de mocambikiska strukturerna samt för att uppmana medborgarna att ställa krav på den offentliga sektorn och på regeringen. Samtidigt blir det en tydlig dränering, typ brain drain, av offentliga sektorn – vem vill jobba där när löneläget hos organisationerna är många gånger bättre? Samtidigt som bland annat IMF ställer krav på låga offentliga utgifter uppmanar utländska organisationer till att medborgarna ska ställa högre krav. Det är något i ekvationen som inte stämmer…

I slutet av oktober är det nationella och provinsiella val och det politiska läget tätnar alltmer. Grova anklagelser från några av de främsta givarna (bland dem USA, Storbritannien och Sverige) om att partiet och staten inte är separerade, vissa sträcker sig så långt som att Moçambique är en enpartistat och i veckotidningen Savana stod att läsa häromveckan att Moçambique är som ett något mer hälsosamt Zimbabwe (från USAs perspektiv). DFID lanserade nyligen en studie som menar att den moçambikiska rättsstaten är mycket svag, att det inte går att separera utförande, lagstiftande och dömande makt. Ett undantag i den i övrigt dystra beskrivningen av Moçambique är mediesituationen, där Moçambique i jämförelse med många andar länder inom och utanför regionen, har en stark pressfrihet som utnyttjas av oberoende tidningar, tv- och radiokanaler (av exempelvis just Savana som inte gör annat än kritisera politiker, högt och lågt, inom och utanför regeringen).

I en studie beställd av USAs biståndsorgan USAID framkommer att cirka 33 procent av moçambikierna kan tänka sig ett val med endast ett parti och fyra av tio tycker att valen till parlamentet är onödiga och att det skulle räcka att ha presidenten som den enda bestämmande makten. Samma rapport kommenterar det moçambikiska civilsamhället och menar att ett antal organisationer gjort stora framsteg i sitt påverkansarbete gentemot regeringen. (Savana 7 augusti, USAID-rapporten kan laddas ner i sin helhet på här.)

En reflektion är dock att det verkar som att hela USAID-studien är väldigt huvudstadscentrerad, som så många andra studier som (något motsägelsefullt) säger sig undersöka hur decentraliseringsprocessen i Moçambique utvecklar sig. En annan reflektion är att de flesta givarinstitutioner ofta gör en utmärkt kritik av regeringspartiet och i den sopar all skit under Frelimos matta. Att exempelvis det låga valdeltagandet och den stora andel personer som inte ser vitsen med flerpartival inte enkom beror på regeringspartiet utan även på den minst sagt bristfälliga och föga trovärdiga oppositionen är det inte så många som skriver om.

När jag åkte bil mellan Mandimba och Lichinga häromdagen räknade jag till fem Frelimoflaggor, fyra MDM-flaggor, tre PDD-flaggor och två Renamoflaggor. Så det vore väl skam att säga att det inte finns någon flerpartitanke…