Från Jacok Stålhammars blogg angående stängning av ambassad och konsulat:

där man också kan läsa att Carl Bildts blogg hade fem miljoner besökare…  Och så en bild om förskönandet av Göteborg:

med kommentaren: ”Rita” en takvåning som bara består av fyrkantiga fönster och klämma fast den på ett artonhundratalshus? Smälla upp en bred jäkla granittrappa på ett annat artonhundratalshus (det nere vid Allén). Anställer Wallenstam bara dom som _slängdes_ ut från arkitektutbildningen eller vägrar dom bygga av något annat än det som ligger på lagret? Och myran i loggan? Jösses! Ring Anticimex!”

Vaknade på dåligt humör. Ingen el i huset, trodde det var generellt strömavbrott men kollade ut på gatan och såg gatubelysningen tänd. Gick till apparaten som visar om det finns någon el (kontantsystem) och det fanns gott om det men ändå inte. Oförklarligt elfel. Började arbetsdagen med diverse personalproblem som enligt inblandade personer hade mer eller mindre fantasifulla förklaringar. En av dem var försenad rapport på grund av en flickvän som vid upprepade tillfällen slänger kollegans telefon i toaletten. När jag öppnar jobbwebmailen har den blivit på språket khmer och jag förstår inte ens hur jag ska byta språk eftersom allt är skrivet med för mig obegripliga krumelurer. Möte med ägaren till lägenheten där jag skulle bott (men som aldrig blev klar) som är skyldig oss 4200 Usd från en förskottsbetalningen som skulle ha återbetalats i mars men som ännu inte har betalats av en enda dollar. Till televerket för att se om det möjligtvis skulle kunna gå att få ut kontraktet på internet hemma, en process som började för elva dagar sedan men eftersom deras skrivare är trasig kan de inte skriva ut kontraktet och då kan de inte heller installera internet. Tålamod. Hur som helst ett bra sätt att använda det dåliga humöret på, att göra väldigt många tråkiga saker…

Igår kväll hittade jag denna gäst i mitt sovrum; en skorpion. Lite exotiskt måste jag säga.

Imorgon invigs bron över Zambezifloden. Den har fått namnet ”Armando Emílio Guebuza” efter nuvarnade presiden, vilket kan anses något kontroversiellt ur flera aspekter så här under de allra sista månaderna av presidentens nuvarande mandat. Tydligen var processen där namnet valdes inte särskilt transparent och ett antal mer neutrala namn valdes bort under oklara omständigheter.

Bron symboliserar nationell enhet och Zambezifloden och korsandet av den är fylld av historik och symbolik. Att presidentens namn lägger beslag på allt detta uppfattas av många som väldigt provocerande. Med tanke på att bron funnits med som en strategisk investering sedan självständigheten skulle ett bättre namn enligt somliga vara vara Eduardo Moisés Alberto Guebuza – för att ha alla presidenterna sedan dess representerade. Å andra skulle detta ju föga råda bot på att regeringspartiet lade beslag på brons namn…

Har äntligen uppdaterat www.kajsajohansson.se med fotografier från maj-juni, bättre sent än aldrig! Provar en ny layout för bildgalleriet denna gång, kanske blev de små bilderna väldigt små…

Idag har jag varit på seminarium om en studie om kapacitetsutveckling i Niassaprovinsen. Inte så upplyftande kan tyckas men det var mycket intressant och roligt. Konsulterna gjorde många provocerande inlägg, så pass att vicedirektören för finansdepartementet lämnade seminariet.

Vicedirektören menade att seminariet inte hade mandat att ge input till en provinsiell plan, att inte tillräckligt många höjdare var där. En av konsulterna fick spel och sa att det är just detta som Mocambique lider av; ”att folk inte vågar prata och uttrycka sig! Att vi har någonting att säga och rätt att säga det, som mocambikier. Man behöver inte vara president Guebueza för att få tycka saker om Mocambique. Och har vi inte alla en roll i utvecklingen!?” Efter detta lämande direktören seminariet.

Flera andra direktörer skruvade på sig när konsulterna underströk att en av de viktigaste komponenterna i kapacitetsutvecklingen är att upptäcka ”ignorerad inkompetens” som de menade att det finns gott om i Mocambique allmänhet och i Niassa i synnerhet.

Den politiska miljön här i Mocambique är full av minor men på samma gång väldigt öppen och tillåtande, vilket jag kommenterat tidigare här på bloggen. Konsulterna är uppenbart och tydligt kritiska till det politiska styret, samtidigt som de flitigt refererar Frelimenos historia och figurerna i den. När de pratade om att skapa ett nätverk för utvecklingsfrågor i Niassa, refererade de till Frelimos tredje kongress 1976 och menade att nätverket i provinsen skulle kunna jämföras med Frelimos avant garde efter självständigheten.

När de pratade om hur den offentliga sektorn ger service till sina medborgare och att dessa måste kräva mer av politikerna, refererade de till upproren som var förra året 5 februari på grund av höjda bensin- och brödpriser. De menade att varje månad borde ha en ”femte dag”, och i varje provins. Lite kontroversiellt kanske med tanke på att det som hände den 5 februari var att folk i Maputo gick ut och brände bilar och slog sönder skyltfönster. (Omskrivet på bloggen, läs mer här!)

Och så en kommentar om fattigdom och utbildning. Enligt konsulterna uppmanar föräldrar i Mocambique i allt större utsträckning sina barn att studera. Motiveringen till att de ska studera är ”inte för att göra dem rika men för att det åtminstone ger dem en chans att överleva”. Han spånade iväg om rikedom och svarta i USA: ”I USA är svarta rika för att de sjunger, rappar eller springer. Men det räcker inte! Svarta måste bli rika för att de kan andra saker, för att de har utbildning och kunskap, inte bara för att de kan springa.”

”Vi kommer alla ifrån många platser”

En av våra vakter, Álvaro, har just fått barn. Första dagen efter förlossningen fick frun mjölkstockning men enligt deras tradition får man inte gå till sjukhuset förrän fem dagar efter förlossningen. Så frun gick hemma med fruktansvärda värkar i fem dagar. Den sjätte dagen, när hon blivit ordentligt dålig, gick hon till sjukhuset och fick hjälp och medicin. Dock tyckte varken hon eller Álvaro att det blev bra tillräckligt fort (efter ett dygn) så de bestämde att hon skulle ta en minibuss till Cobue, en dagstur bort (i bästa fall) där hennes mamma bor. De hade också bestämt att hon skulle gå till den traditionella doktorn. I Cobue finns inget sjukhus och den enda läkaren som finns i närheten är en engelsk barfotaläkare som utan resurser försöker täcka ett enormt geografiskt område.

Det känns ju instinktivt inte så bra att med hälsoproblem sätta sig på en plats där sjukvården är ännu svagare än vad den är här i Lichinga. Det är en svår balansgång mellan den traditionella och den konventionella sjukvården. Den förra har långt bättre geografisk täckning och många gånger ett större förtroende. Samtidigt försöker den konventionella sjukvården övervinna sina problem.

Det är lätt att tänka att det är antingen eller; antingen går folk till den traditionella doktorn eller så går de till sjukhuset eller vårdcentralen. Att tänka att människor är antingen ”traditionella” eller ”moderna”. Så är det verkligen inte. Ibland kan man också tänka att det har med generationer att göra, att det äldre generationen bär upp det traditionella. Så är det inte heller.

Pratade med en äldre mocambikisk kvinna om händelsen med Álvaro och den sjuka frun. Hon blev arg över deras beslut att inte stanna i Lichinga och inte följa sjukhusets råd. -Folk struntar i sjukvården och sedan när de är riktigt dåliga kommer de dit, bara för att dö,och så skyller alla på sjukhuset och säger att folk bara dör där.

Husfrågan har ju varit lite av en följetong här på bloggen. Här kommer några bilder på nya huset, helt fantastisk! Från framsidan, med biståndsbilen på gården, vardagsrummet*2, halvuterum. Välkommen på besök alla som vill!

Några av kollegorna här på jobbet läser på universitetet på kvällstid, en av dem läser något som på svenska blir ungefär offentliga administration med inriktning på utbildningssektorn. Bläddrade lite i en av hans kursböcker inom detta ämne. Organisationsteorier, beslutsdiagram och ledningstyper i ungefär 150 sidor men så på slutet kommer en annan typ av text, som fokuserar på decentralisering (enligt rubrikerna) men som har ett fokus som är mer på folkbildning och kamp för rättigheter. Bland annat kan man läsa:

Det är viktigt att vi lär unga i Mocambique inte bara de tekniska kunskaperna, men även övertygelse om att det är möjligt att bygga ett Mocambique som är mer värdigt, mer rättvist och mer vårt. Framför allt måste vi lära ut att det inte är brottsligt att drömma stort, som man gjort i hundratals år i andra länder. Förutom att betydligt förbättra utbildningen, måste vi, för att nå en mänsklig utveckling i Mocambique, arbeta för en mer rättvis fördelning av möjligheter för den unga generationen.

Det är lite huvudet på spiken. Inte bara det att det är fint att läsa en sådan text i en kursbok om administration. Men även att det faktiskt handlar om rätten att drömma, och att det är det som många gånger är tungt att ta här – att människor upplever att de faktiskt inte har rätt att ens föreställa sig att ett annat liv skulle vara möjligt.

Jag hoppas att de blivande administratörerna läser sin kurslitteratur och sedan omsätter det i praktiken.