I biståndssammanhang pratas mycket om hållbarhet i betydelsen hur insatser kommer att ge resultat som håller i det långa loppet. I vårt fall handlar detta bland annat om hur de organisationer vi stödjer kommer att klara sig efter att stödet har upphört.

Ofta när detta diskuteras tänker jag att det är en helt orealistisk tanke att de ska bli ekonomiskt oberoende och klara av att med egna medel få ihop till samma resurser som de får genom ett externt stöd. Jag tänker även att detta inte är ett rimligt krav. Om vi går till det svenska civila samhället, exempelvis idrottsrörelsen, så får den efter kanske 100 år, fortfarande statligt bidrag för att överleva. Sveriges civila samhälle överlever i mångt och mycket för att det finns tillgång till externa resurser.

Så, hur tänker vi när vi kräver att civila samhället i en av de fattigaste provinserna i ett av världens fattigaste länder ska vara ”hållbart” och ekonomiskt oberoende efter 2-3 års externt stöd? Varifrån är det tänkt att de ”interna” resurserna ska komma?

Om vi vidgar hållbarhetsperspektivet något blir det mer rimligt. Om vi låter det handla om att det finns ett slags politisk hållbarhet i betydelsen att det finns en medlemsbas med ökat medvetande, en kunskap om organisationsdemokrati , en kraft inom organisationerna att öka den individuella och kollektiva samlade kunskapen samt en övertygelse om vikten av att jobba tillsammans. Den typen av hållbarhet är rimlig att analysera efter några år.

När jag besökte vår partnerorganisation UCA häromdagen blev jag väldigt glad över att se vad de höll på med på gården, se fotot ovan. Kanske trivialt men kunskapen om hur en bil, motorcykel eller moped ska lagas kan vara väldigt avgörande – att organisationen själv, med egen kunskap, kan lösa ett problem utan att vara beroende av några finansiella resurser.

Bestämde direkt att UCAs chaufför (som var den som mekade med bilen) ska bjudas in till ett utbyte med chaufförerna/medarbetarna i ett antal andra projekt som inte är lika händiga. Som ett sätt att skapa hållbarhet.

Skrev följande text (till ett annat forum) med anledning av stundande fotbolls-VM i Sydafrika.

KONDOMFOTBOLLAR

I norra Moçambique arbetar Kooperation Utan Gränser med små bondeorganisationer på gräsrotsnivå. Många byar har sin egen organisation vilket är fallet i den lilla byn Lussanhando där Kooperation Utan Gränser stödjer bönderna bland annat med dragdjur och studiecirkelverksamhet. De flesta av medlemmarna i Lussanhandos bondeorganisation är kvinnor. När vi besöker byn är det inte emellertid inte bara de vuxna bönderna vi träffar – ofta samlas hundratals barn kring mötena.

Än fler barn var det på vårt senaste möte i byn då vi även hade med oss Sveriges ambassadör i Moçambique Torvald Åkesson. I klungorna av böndernas barn stötte jag på Akácio som stolt och bestämt håller om sin fotboll. Jag frågar varifrån bollen kommer? Akácio skrattar men svarar inte. Han blir generad när jag börjar prata med honom, hans kompisar får hjälpa till med svaren. Med hjälp av dem lyckas Akácio svara: -Jag har gjort bollen själv. Det är en ballong inuti. -Är det verkligen en ballong? undrar jag. Svaret dröjer. -Nej det är ingen riktig ballong, det är en ”en liten tröja”, skrattar han. ”Liten tröja” betyder kondom. Detta är den allra vanligaste typen av fotbollar i Moçambique – hemmagjorda av snöre, plastpåse och kondom. Och Akácio är som de allra flesta fotbollsspelare i Moçambique.

Varken Akácio, hans kompisar eller du vuxna i Lussanhando vet att VM kommer att hållas i Sydafrika, grannland till Moçambique, i juni. Avståndet mellan dem och VM är på flera sätt längre än mellan Sverige och VM. Utan TV, el eller tidningar är informationskanalerna få. Även med tillgång till detta hade informationen varit begränsad – de flesta i byn talar inte portugisiska utan endast lokalspråk och färre än två av tio kan läsa.

Den låga formella utbildningsnivån innebär emellertid inte att det inte finns duktiga kvinnliga oxdragare som lärt sig hantera djur genom studiecirklar eller duktiga små fotbollsspelare som gör egna bollar av kondomer.

Bondeunionen i Lipuzia visade under partnermötet hur de arbetar med teater för att sprida studiecirkelmetoden. Många skratt blev det under den mycket underhållande och informativa föreställningen som bland annat pratade om att alla är lika och jämlika i en studiecirkel – ingen är där för att lära någon annan utan alla är där för att lära av varandra.

Bönderna i Lipuzia har blivit inbjudna till ett antal andra bondeunioner för att hjälpa till med studiecirklarna och deras teaterframträdanden har gott rykte i provinsen.

Medan representanter från vissa samarbetsorganisationer står framför en grupp för första gången, är andra definitivt mer vana. Bland dem finns provinsbondeunionen som gjorde en bra analys av hur det generellt står till med samarbetet mellan lokala bondeorganisationer och myndigheter (se bild nedan). Ett av syftena med partnermötena är just ansvarsutkrävande mellan organisationer på olika nivåer och en viktg fråga i detta är bland annat vad de små lokala bondeunionerna får ut av provinsbondeunionen.

Ett av de mest uppskattade framföranden den andra dagen var en regulo (traditionell ledare) från byn Muita i Mandimbadistriktet. Regulon var inbjuden för att prata om sin roll i arbetet mot hiv i sin by efter att han deltagit i en utbildning som Utan Gränser ordnat om hiv och jämställdhet.

Regulon berättade hur de arbetat med befolkningen generellt men även med andra traditionella och religiösa ledare för att bland annat skapa mer öppenhet kring hiv och öka kondomanvändandet. Resultaten var mycket goda och regulon läste statistik från den lokala hälsoposten. Han berättade även om arbetet för ökad jämställdhet och att ett av resultaten där var att fler kvinnor tog plats som traditionella ledare.

Sättet som regulon pratade på och det han pratade om går emot den uppfattning som många har om de traditionella ledarna; att de skulle vara bakåtsträvande och konservativa. Detta var ett mycket bra exempel på det motsatta och hur goda resultat kan uppnås när bondeorganisationerna samarbetar med det traditionella ledarskapet.

Efter framförandet var det många från andra byar och distrikt som bad regulon att arbeta tillsammans med andra regulos så att även de skulle kunna ta denna progressiva roll. Se bild på regulon, första bilden, första raden (notera att han har KF-gymnasiets nyckelband runt halsen, hans by var en av de som fick besök av KF-eleverna i april tidigare i år).

Första bilden föreställer regulon nämnd ovan, de följande två UCAs lilla utställning om sitt arbete i Lichinga presenterad av Rogério, presentation av organisationen VAPA (förkortning för Vi Ska Plantera Träd, representanten har en KF-reflex runt halsen), presentation av provinsbondeunionen och så några bilder på mer eller mindre allerta åhörare. På mittenbilden på sista raden finns Sofia som hjälper oss med rapporteringen från mötet.

En av samarbetsorganisationerna som fått en specialuppgift till mötet var nätverket Acolhida som är en en sammanslutning av föreningar med människor som lever med hiv. Även om alla presentationer på något sätt nämnde sitt arbete mot hiv var det en milsvid skillnad i jämförelse med Acolhidas framförande.

Förra året gjorde de en utställning av små berättelser om sig själva – vanliga människor som lever med hiv och aids. Under mötet i Cuamba visade de på nytt utställningen och några av deltagarna tog plakatet med sin egen berättelse och berättade för hela gruppen.

Upplevelsen blev för många mötesdeltagare oerhört stark och det var kännbart hur effektfullt det är när en människa har mod att berätta om sig själv. Antagligen det bästa sättet att motverka stigmatisering, diskrimenering och andra fördomar.