Svensk dokumentär från 2009. I södra Afrika är det ofta livsfarligt att föda barn. Emilia Cumbane är den första barnmorska som utbildats till kirurg i Moçambique. Denna Emmy-nominerade film följer hennes oförtröttliga arbete för att rädda liv på mödrar och barn. En film av Karin C Falck och Loui Bernal.
Igår visade SVT film ”Med livet i händerna” om barnmorskor i Mocambique. Vardagshjältar. Se filmen på SVT play genom att klicka här! (Funkar tyvärr endast i Sverige, av upphovsrättsliga skäl.)
I eftermiddag efter lunch satt jag ute i solen och värmde mig (efter att ha varit inne i huset och blivit nerkyld) tillsammans med Joana, Basílio och Aníbal. De är vad man skulle kunna kalla vanliga moçambikier som har levt och arbetat större delen av sina liv på landsbygden. Sedan några år tillbaka har de ett avlönat arbete. Det som gör dem lite ovanliga är att de är äldre, kanske mellan 50 och 60 år gamla.
De började prata om jämställdhet, om hur kvinnans och mannens roller förändras, hur kvinnor nu kan gå först, hur män måste gå till kvarnen. Basílio och Aníbal sa att det mesta ska vi nog klara av men det här med att mala majsen för hand – där går kanske gränsen. Joana sa att det är Frelimo som får kvinnorna att gå främst och männen att ta ett steg tillbaka. För Frelimo är kvinnorna viktiga och det får effekt. Männen höll med men menade att det är viktigt att Frelimo inte blir för mycket bara för kvinnor. Frelimo är deras parti och de pratar om det som något de äger och som skapar förändring.
Senare på eftermiddagen var jag på ett seminarium där en föreläsare från Maputo pratade om Frelimo som ett enväldigt, maktgalet, genomkorrupt parti som inte längre har någon social bas eller legitimitet. Han menade att partiet endast ses som en korrupt maktapparat av vanliga moçambikier. I sin statistik över olika utvecklingsfrågor blev Frelimo och tillhörighet till partiet i princip ett skällsord och förknippat med att på grund av en eller annan orsak vara tvingad att vara med i partiet.
Två helt olika bilder av samma sak. Var ligger sanningen och vem har rätt till den? Det är lätt att politisk korrekt (inte minst ur givarsynpunkt) förkasta allt som har med partiet att göra. Och det går sannerligen att bevisa mycket som inte går korrekt till både högt och lågt. Men samtidigt får man inte bortse ifrån de som fortfarande tror på partiet – alldeles frivilligt, inte minst av historiska skäl.
Den 25 april 1974 genomfördes Nejlikerevolutionen i Portugal. Revolutionen var en oblodig militärkupp som störtade den sittande fascistiske diktatorn Marcelo Caetano. Caetano hade sex år tidigare tagit över makten efter den fruktade diktatorn António de Oliveira Salazar som tillträtt 1932.
Salazar kallade landet för estado novo – den nya staten som kännetecknades av korporativism och katolsk konservatism där säkerhetspolisen höll befolkningen i schack. Salazar var även mannen bakom Portugals brutala hantering av sina kolonier (bland andra Angola, Mocambique och Guinea-Bissau).
Befrielsekamperna i kolonierna hade stor betydelse för att faschistregeringen i Portugal till slut störtades genom Nejlikerevolutionen och samtidigt var fascismens fall var avgörande för koloniernas självständighet. Portugal hade tidigare vägrat att följa Englands och Storbritanniens avkolonisering.
Såväl Mocambique som Angola blev själsvtändiga 1975. Även de forna portugisiska kolonierna Guinea-Bissau och Kap Verde blev självständiga i samband med Nejlikerevolutionen. Skrev tidigare i veckan ett inlägg om Mocambiques historia efter självständigheten ”17 år av fred och fattigdom”, läs gärna!
Av vissa texter får jag en skön känsla i magen, hjärtat och hjärnan när författaren uttrycker sig på ett befriande klarsynt sätt. Huvudet på spiken helt enkelt.
17 år av fred – och fattigdom
Läste för en tid sedan en artikel av Joe Hanlon med titeln Moçambique: ‘the war ended 17 years ago, but we are still poor’ (klicka på titeln för att komma till artikeln). När utveckling i tredje världen diskuteras, och framför allt frågan om varför så många länder fortfarande är så fattiga, brukar man dela upp skolorna: Antingen läggs större vikt vid externa faktorer så som kolonialism, globala handelsregler, förutsättningar inom FN etcetera, eller så läggs tonvikten på interna faktorer så som korrupta politiker, svag demokrati, brist på mänskliga rättigheter etcetera.
Joe Hanlons artikel lyckas balansera samtliga faktorer och dessutom analysera hur de hänger ihop i Moçambique. Jag tycker att alla borde läsa artikeln men eftersom jag inte tror att alla vill det tänkte jag försöka prångla på er några av ljusglimtarna här. Och ja, jag vet att inlägget blev extremt långt men hoppas att ni orkar hänga med till slutet.
Moçambique som framgångssaga
En av de huvudsakliga poängerna i texten handlar om hur bilaterala biståndsgivare, Världsbanken och IMF å ena sidan tämligen enväldigt bestämt sig för hur utvecklingspolitiken i Moçambique ska se ut och å andra sidan bestämt att Moçambique är en framgångssaga och däri väljer att bortse från fakta som visar brister i de påstådda framgångarna. En reell framgång är fredsavtalet som slöts mellan regeringen (Frelimo) och gerillan (Renamo) 1992 och att i princip inga våldsyttringar har förekommit sedan dess. Men om vi anammar en vidare syn på våld (exempelvis enligt fredsforskaren Johan Galtung) som innefattar även strukturellt våld, det vill säga fattigdom in till döden, är Moçambique fortfarande ett våldshärjat land med över hälften av befolkningen i absolut fattigdom.
Tre decennier av krig
Under tre decennier levde Moçambique tre krig: 1965-1974 befrielsekriget mot Portugal, 1976-1980 destabiliseringskrig mot Rhodesia (nuvarande Zimbabwe, innan självständigheten från Storbritannien) och 1981-1992 Kalla krigets destabiliseringskrig. De två senare kallas för inbördeskrig men drevs till stor del av externa intressen.
Landet fick bara två år av självständighet i fred innan Rhodesia (där en vit minoritet regerade) attackerade Moçambique och ett krig utbröt som upphörde först när Zimbabwe blev självständigt 1980. Denna fred blev ännu kortare än den första innan Apartheidregimen i Sydafrika, stödda av USA på nytt inledde kriget i kalla krigets anda. Reagan valdes till president i USA i november 1980 och bekämpningen av kommunismen stod högt på agendan.
Destabiliseringskriget varade i drygt tio år och syftade till att tillintetgöra Frelimos (före detta befrielsearmén och dåvarande och nuvarande regeringspartiet) satsningar för att bygga upp landet. Detta innebar i praktiken att vägar och broar förstördes, skolor och sjukhus attackerades, bussar brändes med passagerare i – allt för att visa hur farligt det var att använda skolor, sjukhus eller transportmedel tillhandahållna av Frelimo. Som nämnt tidigare här på bloggen förstördes infrastruktur för ungefär 20 miljarder dollar.
Mobiliseringens grunder
Mobiliseringen av krafter till destabiliseringsgerillan byggde på motsättningarna som skapats under självständighetens första år mellan det traditionella samhället och det moderna. I Frelimos utvecklingsprojekt hade de traditionella ledarna och praktikerna ingen plats vilket skapade ett stort missnöje bland framför allt den fattiga landsbygdsbefolkningen – ett missnöje som plockades upp av den internationellt skapade och stödda destabiliseringsgerillan Renamo. En annan faktor som utnyttjades var spänningen mellan rika och fattiga samt mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Det var de som inte upplevde att de hade vunnit något på Frelimos moderniseringsprogram efter självständigheten som kunde mobiliseras i gerillan mot regeringen. När orsaker till konflikter diskuteras, lyfts ofta etnicitet, språk eller religion som grunder men ingen av dessa indelningar har emellertid varit giltiga i Moçambique där det istället handlade om sociala och ekonomiska förhållanden, samt motsättningar i och med en hänsynslös modernisering.
Efter decennier av krig fanns en stark önskan hos båda stridande parter att skapa fred och soldaterna längtade efter det civila livet – incitamenten för att kriga hade blivit för svaga. Detta var antagligen en av grunderna för att freden skulle bli så hållbar som den faktiskt blev. De första fria flerpartivalen hölls 1994 med ett relativt högt valdeltagande ( 75 procent) och Frelimo vann överlägset valet som fick högt betyg av internationella valövervakare. Valdeltagandet har sjunkit konstant i de efterföljande valen.
Illojala vänner
Under 80-talets krig hölls Moçambique under armarna av en blandning av kommunistiska öststater så som Sovjetunionen och Östtyskland samt av västländer så som de nordiska länderna som å ena sidan inte var beredda att konfrontera USA i det kalla kriget men å andra sidan inte ville lämna Moçambique helt åt sitt öde. För att blidka USAs intressen tvingades Moçambique in i Världsbanken och IMF 1983. Även Moçambiques ”vänner” var en del i denna tvingande process. 1986 gick landet med på att genomföra de första strukturanpassningsprogrammen innefattande devalvering, avreglering, privatisering, avgift på vård och mindre kontroll av priser. Tvärtemot strukturanpassningsprogrammen höjdes dock löner och försäljningsprocesser för jordbruksöverskott subventionerades och bidrag gavs för att transportera konsumtionsvaror i rurala områden för att stimulera ekonomin.
Givarna ökade biståndet, inflationen föll och BNP steg – ekonomisk tillväxt uppnåddes trots kriget. Men IMF var inte nöjda och krävde 1990 strängare program som innefattade bland annat minskade offentliga utgifter. En direkt effekt av detta blev att sjuksköterske- och lärarlöner 1992 tvingades under fattigdomsgränsen. Regeringens politik hade lett till sjunkande inflation och ökad BNP. IMFs program ledde till motsatsen: ökande inflation och sjunkande BNP.
Även om IMF och Världsbanken hade en särställning i kraven på strukturanpassning enligt deras modell baserad på en ”vild kapitalism”, var samtliga biståndsgivare med på noterna och krävde att Moçambique genomförde programmen för att bistånd skulle betalas ut, vilket i princip innebar att man gav de två institutionerna en diktatorisk makt över utvecklingen i Moçambique. När IMF gick så långt att man menade att bistånd inte borde användas till återuppbyggnad av landet fick emellertid ett antal biståndsgivare nog och tvingade IMF att lätta på ”anpassningen”.
Kapitalism så fort som möjligt
Ett annat problem under slutet av 80-talet och början av 90-talet var givarnas besatthet av att så fort som möjligt förvandla Moçambique till en kapitalistisk marknadsekonomi – till vilket pris som helst. Frelimos socialistiska ledare skulle bli kapitalistiska sådana – något som lade grunden för många typer av korruption. Världsbanken tog avstånd ifrån detta och menade att man inte hade något med det att göra. USAs biståndsorgan USAID sa klart och tydligt att målet var att kapaciteten inom staten skulle erodera så för att underlätta för privata aktörer och utomstatliga organisationer (NGOs) att ta över. Under de första åren av självständighet hade Moçambique varit ett föredöme för integritet och ärlighet men under 90-talets första år hade korruptionen slagit stark rot inom många delar i samhället.
2000-talets vändning
Med 2000-talet kom Millenniemålen som till viss del ifrågasatte strukturanpassningsprogrammens filosofi. Moçambique anses, som tidigare nämnt, vara en framgångssaga men två decennier av strukturanpassningsprogram och 17 år av fred har inte skapat välstånd. Givarna basunerar ut de stora summorna som skänkts till landet men sammantaget uppgår biståndet efter kriget endast till hälften av den summa som kriget kostade i förstörelse. Väst har alltså inte gett landet tillräckligt för att reparera de skador som man var med och orsakade.
Två exempel som används för att illustrera framgångssagan är den om BNPs ökning och den minskade absoluta fattigdomen. Hanlons artikel visar hur båda antaganden är något mytiska. Ett antal rapporter visar att BNPs ökning beror på ett litet antal megainvesteringar som inte har någon inverkan på fattigdomen i landet. Detta på grund av att de inte genererat några jobb, åtnjuter skattelättnader och inte ger något större bidrag till statsinkomsterna. Megaprojekten lyfts fram och fäller en stor skugga över den sektor som sysselsätter ungefär 70 procent av alla moçambikier: jordbruket. Där görs inga investeringar. Den minskade absoluta fattigdomen är heller ingen sanning. Påståendet bygger på att fattigdomslinjen flyttas och att man räknar i relativa termer och inte absoluta termer: Antalet människor som lever under fattigdomslinjen ökar men andelen minskar. Dessutom ökar klyftan mellan rika och fattiga ständigt – inkomstökningarna äger rum bland de som inte lever i absolut fattigdom medan små förändringar sker bland de allra fattigaste.
Ökad ojämlikhet = en krutdurk
Det är denna ökade sociala differentiering som en krutdurk i Moçambique. Som tidigare nämnt är varken etnicitet eller religion något som delar människor – snarare tvärtom. Emellertid har vi under 2000-talet sett ett antal exempel på våldsutbrott med klasskillnader och fattigdom som grund. Ett exempel på detta är upploppen 5 februari 2008 där människor protesterade mot höjda levnadskostnader. Fem personer dog, över 100 dödades och egendom för stora summor förstördes i upploppen (har skrivit om detta tidigare här på bloggen). De så kallade koleraupproren där lokalbefolkningen går till attack mot hälsopersonal och –aktivister för att de tror att de lägger kolera (och inte klorin) i vattnet (har skrivit även om detta här tidigare). Dessa uppror och andra liknande beror i stor grad på en extrem fattigdom och utsatthet där de fattiga och hungriga i princip utkämpar ett krig mot de rika – som i detta fall representeras av regeringen, staten och organisationer. Detta i ett land som samtidigt har ett majsöverskott på 75 000 ton som emellertid inte kan nå hungrande befolkning på grund av avreglerad marknad där endast privata aktörer har rätt att distribuera mat. Men den hungrande befolkningen kan inte betala något för majsen vilket gör att inget privat företag är intresserade av att nå ut till dem.
Biståndsgivarna blundar för att de sitter i förarsätet för en utveckling som ser finfin ut på pappret och i statistiken, men bara om man blundar för vad man hittar om man bryter ner siffrorna – eller ännu ”värre” – ger sig ut och ser och upplever hur människor egentligen har det.
Detta var ett litet urval från Joe Hanlons text. Rekommenderar er som sagt att läsa hela…
Härom dagen var jag på Maputos flygplats och började tänka på jordbrukspolitik. Varför? Flygplatsen byggs just nu till, av ett kinesiskt företag (med endast kinesiska arbetare, som tidigare kommenterat här på bloggen). Stilen på den nya ombyggnaden ger känslan av ett (tämligen smaklöst) sydafrikanskt shoppingcenter. Den nya byggnaden har ingen som helst koppling till den gamla. Man må tycka att den gamla inte är särskilt vacker men den har stil. Och känsla.
Har funderat mycket på Mocambiques jordbrukspolitik den senaste tiden. Publicerade för ett par veckor sedan här på bloggen ett inlägg om kooperativ och hur bönderna ser på ny och gammal jordbrukspolitik (klicka här för att läsa). Kontentan är till stor del att man skulle vilja ha tillbaka mycket av det gamla – för att det faktiskt var bättre.
Men det är som att även om det är så – att vi vill ha tillbaka delar av det som varit (inte allt) – så får man nästan inte säga så. Allt ska vara nytt – allt gammalt ska bort! Om man ser tillbaka i historien för ett land som Mocambique har detta hänt ett antal gånger förut. Vid självständigheten var det moderniseringens ideal som gällde. Och även nu, när jordbrukspolitiken stöts och blöts verkar det vara svårt att säga att det kanske vore bättre om vi gick tillbaka och gjorde det lite mer som förr…
Vill ju inte gärna se mig själv som konservativ men kanske borde vi vara mindre rädda för att ta tillvara på det som faktiskt var bättre förr…
Någon gång när jag får massor med tid över (när det nu ska hända) skulle jag vilja ägna mig åt att bara åka runt och lyssna på människor här i Moçambique, helst människor som levt i flera generationer. Häromdagen bad jag bondeorganisationen UCA att berätta lite om vad de ser som de största utmaningarna för jordbrukets utveckling och statens roll i detta. Koordinatören Paulino ler stort och börjar berätta.
-För familjejordbrukarna är jordbruket en aktivitet med många risker, det ger låg avkastning, vi är sårbara i förhållande till klimat och har inte tillgång till teknik eller kunskap. För att göra en vinst behövs stora arealer men småbönderna med endast en kortskaftig hacka klarar inte av mer än ett, max två hektar per familj, berättar Paulino.
-Rådgivningen når inte ut, det skapas inga modellbönder som andra kan följa. På kooperativens tid var det annorlunda – självaste jordbruksdirektören kom till kooperativen varje morgon för att följa upp hur arbetet gick med fälten. Utöver det fanns tillgång till maskiner som kooperativen gick samman och hyrde från ett statligt företag. Summan vi betalade var symbolisk och vi kunde låna pengar från en statlig bank. Det fanns också tillgång till gödningsmedel. Då kunde vi producera så att tåget från Lichinga tog med sig tomater och andra jordbruksprodukter här ifrån, förklarar Paulino engagerat och tar av sig kavajen.
Statens och kooperativens roll i jordbruket
Jag frågar hur de ser på statens och regeringens roll i jordbruket idag? -Regeringen måste stimulera produktiviteten – det lyckades man med genom kooperativen. I vårt kooperativ var vi 350 medlemmar varav över 200 var kvinnor. Det var tydligt för bönderna vilka fördelarna var med att vara medlem i kooperativet. Nu jobbar vi många tillsammans men utan samma resultat och utan samma assistans, säger Paulino och fortsätter med att berätta att jordbruket förr i tiden var subventionerat men att den politiken inte finns längre. -Vi kunde få fördelaktiga lån på banken och regeringen satte upp mål för produktionen, hur mycket respektive kooperativ skulle producera och följde sedan upp detta. När det var skördetid mobiliserades militärerna för att hjälpa till ute på fälten. Detta var på Samoras tid, säger Paulino lite drömmande.
Han berättar vidare om hur det var i kooperativen, att alla tjänade efter sitt arbete på fälten – att ordföranden inte fick mer än någon annan. -Jorden var vår ägare kan man säga. Det är politiken och systemen som är hemligheten – det är de som måste till för att saker ska förändras. Inom kooperativen producerade vi bara för försäljning och vi hade separata fält för grönsaker, majs, bönor etcetera. Alla medlemmar hade tillräckligt med tid för att samtidigt odla på sitt eget individuella fält för egen konsumtion. Allt var noggrant bokfört inom kooperativet; hur mycket som var producerat, sålt etcetera. Vid dåliga år diskuterade kooperativmedlemmarna om allt skulle säljas eller om en del skulle sparas för egen konsumtion, berättar Paulino och fortsätter:
-Priserna var fastställda av staten och största delen av uppköpen gjordes av det statliga bolaget Agricom. Jordbruksmyndigheten publicerade priserna vilket innebar att vi kunde räkna på vad som var lönsamt att odla och hur mycket avkastning olika grödor skulle ge. Sakerna var mycket bättre då, säger han och dröjer sig kvar litegrann. -Vi hade en pump och lyckades förse hela Lichinga med tomater. Vi hade inga pengar men massor av tomater.
Vad fattas för tomatproduktion?
Men vad är det som gör att alla dessa tomater inte kan produceras på liknande sätt idag? Paulino funderar och börjar sedan berätta: -Katastrofåren förstörde mycket, de förstörde människornas tankesätt. I tider av liberalisering och när staten inte längre vill ta ansvar för kooperativen sa bondeorganisationen att om inte staten vill ta ansvar, vill vi vara autonoma. Samtidigt kom katastrofåren med kriget. Innan dem hade det funnits en anda av tillhörighet, motivation och deltagande. Det fanns incentiv för att delta och man blev erkänd som medlem i kooperativet, och vi såg att kooperativet löste våra problem. Medlemmarna träffades kontinuerligt varje dag på fältet, det fanns en känsla av ”ajuda mutua” samtidigt som var och en var sin egen kontrollant hur mycket man hade bidragit med i produktionen. Vår lön var allas, slår Paulino fast och fortsätter:
-Det är mycket som bidrar till att familjejordbruket har så svårt att lyfta människor ur extrem fattigdom, utöver de interna faktorerna så som människornas tankesätt. Kunskap och frågan om jordbruksrådgivning är en av faktorerna, en annan handlar om att marknaden är så osäker. Om marknaden hade varit mer pålitlig hade detta varit ett incitament för att öka produktionen men nu finns inga uppköpare och inga försäljare, säger Paulino. –Nu tycker jag att du ska lägga ifrån dig pennan och bara lyssna, säger han sedan och funderar vidare kring landet landlagstiftning. -När den nya landlagen gjordes var detta ett stort steg för att försäkra sig om att jorden tillhör den som arbetar med den. Tanken var att vi skulle äga jorden men vi klarar inte av det. Bara för att vi har tillgång till den betyder inte att vi kommer ur situationen där vi bara kan producera ett-två hektar per familj. Istället ser vi hur storskaliga investerare är de som klarar av att bruka stora områden och jorden blir deras.
Statens bidrag till mikrokrediter, de så kallade 7 miljonerna, skulle kunna vara ett svar på detta men så som det implementeras idag har de inte den effekten. Men är det kanske ändå det som regeringen behöver satsa på för att familjerna ska klara av att lyfta sig ur situationer, säger Paulino och fortsätter: -Kooperativen redovisade dels för sina egna medlemmar och dels för regeringen. Alla hade information om produktionen. Problemet nu är att pengarna inte kommer till bönderna, till folket, de kommer inte till de allra fattigaste men till de som redan har lite mer. De 7 miljonerna kommer inte till den som i princip inte har någonting utan till den som redan har något. Det hjälper inte att lyfta de allra fattigaste. De skulle kunna hjälpa till att öka produktionen för dem men det ger mer incitament till den som redan har.
Åter till tomater och vikten av majs
Paulino blir tyst och tittar på mig och säger: -Din fråga om tomaterna ger mig ont i magen. Det är klart att vi borde kunna producera tomater för hela Lichinga även idag… -Vi måste ha tillgång till maskiner, vi kommer aldrig att klara det med en kortskaftig hacka. Distrikten har fått traktorer men de håller mest till på administrationshusets veranda. På det sättet kommer det aldrig att bli någon förändring. Jordbruket måste få vara subventionerat och det måste finnas tillgång till fördelaktiga lån. Vi måste klara av att förvara och förädla utsäde. Katastrofåren förstör fortfarande så mycket, i huvudet på människor. Det måste till reflektion och att attityden förändras, menar Paulino.
-Det är svårt att diskutera statens roll i detta. Förut fanns så mycket; lån, rådgivning och uppköp. Men staten måste även nu vara den som sätter priser och strukturer. Vi förstår att det måste vara den privata sektorn som köper men de har ju inget intresse mer än att köpa och sedan sälja till bästa pris och så fort som möjligt. Men vi får inte glömma att den majs som säljs på en plats kan rädda liv på samma plats på en annan tid på året. Men det är ju inget som företagen bryr sig om. Det som gör att saker fungerar är att det finns system och struktur och det måste finnas känsla av ansvar – det är så människor utvecklas.
2008 gjordes en studie som undersökte bland anant hur det står till med den mocambikiska befolkningens inkomster. Studien omfattade ungefär 70 procent av alla hushåll i landet.
En av saker som man kom fram till är att mer än hälften av alla mocambikier som lever på landsbygden har en monetär inkomts på mindre än en dollar i veckan.
Repetition: Mer än hälften har en inkomst på mindre än en dollar i veckan.
De 10 % som har det sämst på landsbygden har över huvud taget ingen inkomst i pengar och de 10 % som har det bäst har en inkomst på drygt 3 dollar om dagen.
Samma studie visar att mellan 2002 och 2008 ökade medelinkomsten medan medianinkomsten (typ ”mittvärdet”) sjönk – med andra ord: De flesta blev fattigare men de som redan hade det bättre ställt fick det ännu bättre. Den totala inkomsten för de 10 % som har det bäst ställt är 44 gånger så stor som den totala inkomsten för de 10 % som har det sämst ställt.
Enligt Joe Hanlons nyhetsbrev från 22 februari översteg biståndet till Mocambique 2008 för första gången biståndet direkt efter inbördeskriget. Så här har biståndsnivåerna sett ut sedan 1992:
1992: 1,8 miljarder
1996-2002: 1,1 miljarder
2003: 1,3 miljarder
2007: 1,8 miljarder
2008: 1,9 miljarder
Ökningen sedan 2003 består ökat budgetstöd och bistånd till sociala sektorer (mest hälsa) medan biståndet till ekonomiska sektorer varit konstant. För 2008 gick 49 % av biståndet till sociala sektorer (inklusive civilsamhälle och samhällsstyrning), 24 % till budgetstöd och 15 % till ekonomiska sektorer (inklusive infrastruktur och jordbruk).
14 givare gav mer än 50 miljoner USD under 2008, bland dem finns bland andra Sverige, Norge och Danmark.
Drygt hälften av Mocambiques statsbudget kommer från bistånd.
Som ett antal inlägg här på bloggen visar, är förhållandet till det regeringsbärande partiet Frelimo inte helt okomplicerat även om stödet är tämligen överväldigande. Det finns gott om roliga historier om det som cirkulerar högt och lågt. Ett exempel:
När Gud skapade världen gav han mannen endast två egenskaper – så att han skulle kunna växa. Det föll sig så att…
schweizare blev studerande och med respekt för lagen
engelsmän organiserade och punktliga
argentinare otrevliga och arroganta
japaner arbetssamma och disciplinerade
italienare glada och romantiska
fransmän kultiverade och fina
mocambikier intelligenta, ärliga och Frelimister
Ängeln antecknade men undrade, full av ödmjukhet och rädsla:
-Herre, alla folk i världen har fått två egenskaper men mocambikierna har fått tre. Gör inte detta dem överlägsna i förhållande till andra folk?
-Mycket bra observerat, ängel! svarade Herren. Detta är sant! Vi gör därför en rättelse. Från och med nu får mocambikierna, folket i mitt hjärta, behålla de tre egenskaperna men ingen får använda flera än två på samma gång, då blir det som för de andra folken!
-På det sättet är den som är Frelimist och ärlig aldrig intelligent. Den som är Frelimist och intelligent är aldrig ärlig. Den som är intelligent och ärligt är aldrig Frelimist.
…
Inskrivning till grundskolan pågår för fullt. Vissa kollegor har bett om fem dagars semester för att lyckas få in sina barn i skolan. Och det är en kamp, Notícias skriver att 250 000 barn inte får någon plats i den offentliga grundskolan denna termin. Utbildningsministeriet säger att man ska försöka lösa krisen genom att konstruera nya skolsalar, göra större klasser samt flytta elever till kvällspasset. Verkar som en halvbra strategi…
Och apropå andra halvbra strategier… Klimatmötet i Köpenhamn får svidande kritik från många av de fattiga länderna i världen. Mocambique är inget undantag. Besvikelsen är stor över klena resultat och över brist på politisk vilja från de rikare länder. Förra veckans Savana illustrerar i bild (texten på bilen säger ”Rika länder”)…
In- och utvecklingar 