Bistånd 2.0 – eller borttappade grunder för biståndet?

I dagarna har biståndsminister Gunilla Carlsson lanserat programmet som ska bekämpa korruptionen inom biståndet. Som tidigare kommenterat här på bloggen uppskattar jag verkligen att debatten om korruption lyfts upp. Jag blir emellertid inte så upplyft av att läsa resultatet av allt tänkande som regeringen och externa konsulter har gjort.

Carlsson presenterar sin vision om hur hon ska förverkliga ett modernt, effektivt och öppet bistånd ”Bistånd 2.0”: Tala om korruption, Tänka på korruption, Agera mot korruption, Rapportera om korruption, Bedöma risken för korruption, Samarbeta kring korruption samt Insatser mot korruption.

Utöver detta ska det satsas på Regionalt antikorruptionspaket, Mod att säga ifrån, Fler ekonomer, ICT4D samt Fler aktörer och ökad konkurens.

Jag skulle vilja gå tillbaka till grunderna för det svenska biståndet. I alla styrande dokument fastslås att biståndet ska utgå från fattiga män och kvinnors perspektiv, att ett rättighetstänkande ska genomsyra allt arbete och att det ska finnas ett lokalt ägarskap – det vill säga att det mottagande landet ska äga processerna och vara drivande.

 Jag undrar om dessa tre enkla påståenden överhuvudtaget går att sammanföra med ”Bistånd 2.0”? Var finns egentligen de fattiga kvinnorna och männen och deras rättigheter i detta moderna bistånd – har de månne moderniserats bort!? Och var finns mottagarländerna i detta – förutom i en roll fylld av skuld och befriad från kompetens och egen vilja?

Ett modernt antikorruptionsarbete skulle kunna sätta den lilla människan i fokus och stärka hennes möjligheter att påverka sin egen situation – utifrån sina egna intressen. Vi skulle kunna satsa på att utbilda vanliga människor i utvecklingsländer i enkel lagstiftning och andra verktyg som gör att de kan delta, tillsammans med lokal regeringen och offentlig sektor i planering, uppföljning och utvärdering av utvecklingen på lokal nivå.

Man skulle kunna utbilda människor i skatt- och momslagstiftning och ge dem grundläggande kunskaper i hur man redovisar och bokför så att de kan bygga demokratiska organisationer som sedan kan stärka den lilla människans röst i debatten som ställer krav på öppen redovisning av offentliga finanser. Man skulle kunna bygga på de positiva exempel som finns i antikorruptionsarbetet i de värst drabbade länderna och använda detta som en utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Man skulle också i ett modernt antikorruptionsarbete kunna sätta korruptionen i ett större sammanhang och se hur exempelvis den generella utbildningsnivån och tillgång till utbildning för kvinnor och män i fattiga länder är en nyckel för att skapa en rörelse underifrån som bekämpar korruptionen. Man skulle kunna se kampen mot korruption som något som människor i länderna där korruptionen finns ska driva och äga.

Ett sådant modernt arbete skulle leda till att politikerna hålls ansvariga av och inför sin befolkning i första hand, och inte av och inför externa givare. Givare med egna omfattande antikorruptionsprogram som bortser från såväl lokal kompetens som vilja. Antikorruptionsprogram som blundar för några av de viktigaste principerna för det svenska biståndet.

För den som inte redan har märkt det är jag tämligen upprörd och besviken över det föreslagna programmet och ifrågasätter vilken förändring (och för vem) som detta kommer att leda till (och hur mycket resurser det kommer att ta).

Konferens om skogsinvesteringar

Igår inleddes en konferens om skogsinvesteringar i Niassa som avslutas i eftermiddag. Har fått lära mig att Niassa är ungefär lika stort som Uruguay. Och att visionen är att Niassa ska producera 5 miljoner kubik timmer per år om 25 år. Om man lastar detta på timmerbilar och ställer dem på kö motsvarar det sträckan Lichinga-Maputo. Känns ju som en utmaning på denna plats där det inte ens finns någorlunda vägar och en järnvägsförbindelse som kommer en gång i månaden…

Företag, regering, traditionella ledare, organisationer från det civila samhället samt universiteten som finns närvarande i Niassa diskuterar framför allt frågor som rör relationen mellan företagen och lokalsamhällena samt företagen och regeringen/offentliga sektorn. Ett antal hödarpolitiker från Maputo finns på plats, bland annat vice jordbruksministern.

I sitt inledningsanförande gick viceministern hårt ut och kritiserade de utländska företag som finns i landet och som inte följer mocambikisk lagstifting. Hon underströk också att befolkningen i Niassa inte hyser någon önskan om att bli nomader varför investerarna måste respektera lokalbefolkningen och även miljön så att plantagerna inte tvingar folk att flytta.

Det är ju väldigt viktigt när frågan om relationen mellan företag och samhälle kommer upp. Samtidigt finns det också en fara i att lokalsamhället blir just en fråga. Hela befolkningen är ju rimligen inte ”en fråga”, varken för företag eller för regerging – befolkningen är FRÅGAN. Det som inte gynnar befolkningen kan rimligen inte få fortgå.

Något som diskuteras flitigt är med vem och hur företagen ska förhandla om marken när det kommer till lokalbefolkningen. Under gårdagen lyfte ett antal personer, från företag såväl som regering, argumentet att ett av de största hotet mot investeringarna är att människor är analfabeter, att det gör att de inte kan förhandla med samhällena där investeringarna verkar.

Denna diskussion liknar den vi hade på decentraliseringsseminariet för två veckor sedan. Då slogs det dock fast, från ett någorlunda enigt möte, att i en provins där över hälften av befolkningen inte kan läsa eller skriva (och över 70 procent av kvinnorna) – kan detta faktum inte vara ett argument från att hindra människor att delta eller frånta dem rätten att bestämma över sina liv. Människor har sin erfarenhet och sin kunskap utifrån sitt liv och sin verklighet – något som ofta nedvärderas i förhållande till formell utbildning. Det är uppenbarligen helt galet om människor fråntas (ännu) en rättighet utifrån att de inte kan läsa eller skriva…

Nedan ett par foton från konferensen.

Rad1: Guvernören, Vice jordbruksministern, Jordbruksdirektören i Niassaprovinsen
Rad 2: En traditionell ledare ger sin historia (skild från flera andra) och blir översatt av Sr Juma, Guvernören och Vice jordbruksministern, Rektorn från universitetet Unilúrio
Rad 3: Direktören för GED

Hälsning från Monaso – internationella aidsdagen!

Följande är hämtat ur Monasos officiella uttalande på anledning av 1 december – internationella aidsdagen! (I utdrag och fritt översatt.)

För 22 gången högtidlighåller vi 1 december, internationella dagen för kampen mot aids, detta år med slagordet ”Titta mot framtiden, hivtesta dig!”. Moçambique har skrivit under UNGASS-deklarationen (FN:s deklaration om ländernas löften om arbete mot hiv) vilket innebär att Mocambique har lovat att säkerställa alla medborgares tillgång till grundläggande behandling mot hiv- och aidsrelaterade hälsoproblem. Fram till 2010 har följande mål satts upp för Mocambique:

  • 80 procent av alla gravida kvinnor har tillgång till behandling för förebyggande av vertikal smitta (mamma till barn)
  • 80 procent av de behövande, särskilt kvinnor och barn, har tillgång till bromsmediciner mot hiv och aids, och även psykologisk hjälp och tillgång till vård i hemmet
  • 80 procent av befolkningen har tillgång till kondomer för prevention
  • 80 procent av befolkningen har tillgång till frivillig test

Monaso gratulerar den offentliga hälsosektorn för de stora framsteg som gjorts vad gäller tillgång till bromsmediciner. I denna stund har ungefär 160 000 människor tillgång till denna rättighet. Dock kvarstår ett antal utmaningar för spridning av bromsmediciner; siffran står för knappt hälften av de som behöver behandlingen vilket visar på det akuta behovet att öka takten så att vi klarar av att uppnå målen satta för 2010. Ett antal problem bekymrar civilsamhället:

  • Kvalitén på den hälsoservice som erbjuds medborgarna.
  • Uppföljningen efter test och kontroll av de sjuka
  • Stigma och diskriminering mot människor som lever med hiv
  • Otillräcklig och/eller obefintlig tillgång till mat för de sjuka
  • Långa avstånd för de sjuka till hälsoposter

Om dessa problem kvarstår kommer de naturligtvis att påverka huruvida vi lyckas uppnå målen eller inte – därför är det vår självklara önskan att dessa problem får en lösning!

Om vi uppnår målen beror på oss alla och vi uppmanar alla att återuppta sitt eget engagemang för att bidra till att minska de negativa konsekvenserna av hiv och aids i vårt land, så att vi kan uppnå målet om att alla får tillgång till resurser för prevention, vård och behandling!

”Gamla” lästips för årets viktigaste dag!

Under åren i Mocambique har jag skrivit ett antal artiklar på temat kampen mot hiv vilket kom mig särskilt nära under tiden jag jobbade på Monaso och sedan som handläggare på Afrikagrupperna med ansvar för ett antal organisationer som varje dag befinner sig i den striden.

Nedan finns några av ariklarna som publicerades, flera av dem baserade på intervjuer och möten med människor som lever med hiv eller som varje dag engagerar sig i arbetet mot pandemien!

Människor jag mött  (Hjo Tidning)

Den långvariga kampen mot viruset  (Göteborgs Fria Tidning)

Uppfyllda förväntningar i Cuamba  (Agera)

På besök hemma hos Maria och Elsa  (Hjo Tidning)

Välkommen till dagens sjukhus!  (Internationalen)

I en liten stad kommer katastroferna närmre  (Hjo Tidning, SLA)

Kunskap och jämställdhet mot aids  (Internationalen)

Är det något särskilt med just er familj?  (Göteborgs Fria Tidning/Stockholms Fria Tidning)

Världens viktigaste dag? Internationella aidsdagen idag!

Idag, 1 december, är det internationella aidsdagen. Detta är just ingen stor dag i Sverige men här det en av de stora aktivitetsdagarna på året. I Mocambique lever ungefär 16 procent av den vuxna befolkningen med hivviruset i sina kroppar. På vissa platser är prevalensen ännu högre, som i till exempel Maputo där mer än var fjärde person är smittad. Runt om i världen är det ungefär 40 miljoner människor som lever med hiv, den absoluta majoriteten av dem bor här i Södra Afrika.

Effekterna av hiv känns överallt och för alla här. På vår arbetsplats finns hivpositiva kollegor, på sjukhusen är nästan alla inlagda tbc-patienter hivpositiva, varje år föds tusentals hivpositiva barn i Mocambique för att alla människor ännu inte har tillgång till förebyggande bromsmediciner för att smittan ska spridas från mamma till barn under graviditet, förlossning och amning. Alla känner människor som lever med hiv och har nära vänner och släktingar som dött i aids.

De som är mest drabbad är befolkningen i produktiv och reproduktiv ålder – de som är i min ålder – som ska arbeta och försörja de yngre och de äldre, som ska föra landet framåt. En stor del av en hel generation, som är nyckeln till utvecklingen håller på att falla bort. Den förväntade medellivslängden i länderna som är värst drabbade av hivpandemin har sjunkit med flera decennier, i Mocambique förväntas en person som föds idag leva i runt 40 år. 40 år. Hälften av Mocambiques befolkning är under 15 år. Det är som ett upp-och-ner-vänt Sverige kan man säga.

Under dagen kommer jag att skriva ett antal inlägg med anledning av internationella aidsdagen (om internet stannar), bland annat en översättning av Monasos, det mocambikiska nätverket av organisationer som arbetar mot hiv, officiella uttalande med anledning av dagen., ett uttalande som är positivt i förhållande till vad som har hänt i landet det senaste året men som också ställer krav på att mer måste hända! Jag hoppas att du följer med!

Känslan av en legitim seger – men inte utan kritik

Tillbaka i Mocambique sedan igår eftermiddag har jag försökt prata om valet med så många jag kommit åt – för att försöka få ta del av de bilder som jag inte haft tillgång till från Sverige. En känsla av lugn verkar finnas. Till och med Frelimo är överraskade över att de vann så stort, givarnas kritik om CNE:s problem verkar inte lika närvarnade längre och oppositionen kommenterar att oavsett fusk och uteslutning hade Frelimo vunnit stort – marginalerna var för stora.

monumento

Den tämligen regerings- (och oppositionskritiska) veckotidningen Savana skriver i sin ledare att valet var schysst och segern förtjänad. Enligt tidningen beror segern till stor del på Frelimos organisatoriska kapacitet. Savana beklagar den överlägsna vinsten men konstaterar att skulden inte kan läggas på Frelimo utan snarare speglar svagheten hos oppositionen som är extrem oorganiserad eller ”bortom dårskapets gränser”.

regressoSavana riktar hård kritik mot Renamo och menar att Dhlakamas alla anklagelser saknar bevis – man anar att den som befinner sig allra mest ”bortom dårskapets gränser” enligt tidningen är just Dhlakama vilket gör hans upprepade hot om att Renamo skulle kunna hota freden på grund av valet, närmast löjliga. Savana uppmanar alla att gratulera den som rättmätigt har vunnit men också be dem att regera landet med respekt för folket – även dem som valde att inte rösta på dem.

Savanas något oväntade lovord till Frelimos seger hindrar dem emellertid inte från att publicera ett antal satiriska bilder om just detta parti såväl som om landets utveckling. Bilden överst föreställer ett ”ekonomimonument” som Savana ironiserar om där pelarna som håller upp ekonomin är från vänster regeringen (sovandes), vanliga medborgare (kämpandes) och bankerna (stjälandes från medborgarna). Den andra bilden, med rubriken Tillbaka till verkligheten, visar en hemlös man framför en vägg tapetserad med Frelimoaffischer. Bilden nedan föreställer Dhlakama som eldar upp Mocambique vilket anspelar på hoten nämnda ovan.

adeus1

På väg hem…

Imorgon åker jag tillbaka till Mocambique efter några veckor i Sverige. Kommer dock inte att bli långrandig – åker till Zimbabwe på måndag och stannar där en vecka. Ska onekligen bli intressant att komma dit nu med tanke på situationen där MDC riktat skarp kritik mot ZANU och Mugabe och hotar att upplösa samlingsregeringen. Det kommer antagligen att bli lite si och så med bloggandet ett tag framöver men ska skriva så ofta jag kan.

Klicka här för att läsa en intervju med Frelimoveteranen Jorge Rebelo som publicerades i Internationalen förra veckan. En längre version, publicerad på Internationalens hemsida, finns att läsa här! Intervjun fokuserar på den politiska situationen i Mocambique idag, en skarp kritik mot Frelimo, om rädsla och mycket annat.

CIP:s nyhetsbrev (från 4 november) om valutgången fortsätter att rapportera om ett antal oegentligheter, bland annat i urnorna där Guebuza fått runt 98 procent av rösterna i vissa lokaler vilket inte är realistiskt (i provinserna Gaza och Tete). Nykomlingen MDM får sannolikt 8 platser i parlamentet vilket kommer att ge partiet liten möjlighet att påverka. För att ha en ”bancada” i parlamentet, den formella enheten, krävs minst 11 platser. Detta kommer sannolikt att begränsa utrymmet som MDM får och även deras rättigheter att exempelvis få tillgång till lokaler i parlamentet.

Förvånansvärt många blanka röster stoppades i urnorna i årets val, i ett antal distrikt, bland dem Cuamba i Niassa, var antalet mer än 20 procent. En anekdot som nyhetsbrevet tar upp är att Renamo under en presskonferens delade ut ett dokument som föreföll vara ett internt kampanjdokument för Frelimo, underskrivet Luisa Diogo (premiärminister). Anledningen till att de delade ut pappret på presskonferensen var att de ville använda det som ett bevis på Frelimos fuskande och dåliga uppförande under valkampanjen. I dokumentet uppmanas Frelimoanhängare bland annat att: säkerställa ordning och ljus i vallokalerna, säkerställa att kommunikationsmedel fungerar på Frelimos kontor, hjälpa folk som har problem med att komma till vallokalen.

Joe Hanlon kommenterar sarkastiskt i nyhetsbrevet att detta är precis vad vilket välorganiserat parti som helst i världen skulle dela ut inför ett val – och det är dessutom helt korrekt. Han frågar sig retoriskt om det kanske är därför som Renamo misslyckas så kapitalt: för att de faktiskt inte förstår hur ett välorganiserat parti fungerar? (Läs mer på CIP:s hemsida!)

Tips! Läs gärna ett tänkvärt inlägg om korruption på Annas blogg!