Om man vill ha en macka med ost, sallad och ägg på cafét här i Lichinga måste man beställa en ”komplett hamburgare utan hamburgare” (hamburger completo sem hamburger). En macka med denna blandning finns inte på meny och går således inte att beställa. Men en komplett hamburgare utan hamburgare funkar fint. (Man får betala för hamburgaren även om den inte kommer med.)

Så varför tala om hamburgare? Jo för att jag lite då och då i detta jobb känner mig som en. Som är pressad mellan två brödskivor och gärna lite andra saker under och över som geggar och trycker på. Och det är dessvärre en burgare som alla aldrig är nöjda med.

På ett lite mer generellt plan kan en hamburgersituation (av många) beskrivas med det dilemma som lyfts då och då i den svenska biståndsdiskussionen. De som skänker pengar, genom enskilda bidrag samt de som bidrar till utvecklingssamarbetet genom sina skattepengar, kräver att i princip allt det som skänks ska komma direkt till slutmottagaren. Så lite som möjligt ska ”komma bort” på vägen. Å andra sidan (men fortfarande i samma andetag) krävs ett bistånd som kan garantera att ingen korruption har förekommit och att tillräckliga kontrollsystem finns på plats. Vad är hamburgaren: Att system kostar, att utbilda människor i planering, projekt, bokföring och administration kostar, att följa upp och stötta lokala projekt kostar. Men det får inte kosta något.

Programmet som vi arbetar med här i Niassa ska arbeta med gräsrotsorganisationer, med de allra fattigaste. De kan ofta inte läsa eller skriva, de har ingen vana att hantera pengar och har ingen erfarenhet, kunskap eller uppfattning om vad en ekonomisk redovisning är. De har ingen erfarenhet av att skriva ”resultatbaserade” rapporter om hur arbetet går, de har i själva verket ofta aldrig skrivit något över huvud taget. Här finns flera hamburgare. Vi kräver av samarbetsorganisationer att de ska redovisa korrekt, med prisförslag, momsredovisning och allt annat – rätt. Deras förutsättningar att göra detta är inte goda (ibland nästan obefintliga), men icke desto mindre är de vår målgrupp och vi ska jobba med dem. Samtidigt gör våra egna krav att vi på ett sätt inte kan det.

Den andra hamburgaren är att vår givare kräver allt mer och mer avancerade resultatredovisningar enligt olika modeller (vilket i sig inte är ett problem, snarare tvärtom). Innehållet i modellen ska baseras på rapporter från små små bondeorganisationer som aldrig har skrivit en rapport och som inte har någonsom helst relation till ”result based management”. Summan av denna burgare blir att vi kräver något, tämligen orimligt, av våra samarbetsorganisationer för att leva upp till det krav som givaren ställer. Givaren kommer inte att bli nöjd med resultatet och samarbetsorganisationen blir oerhört frustrerad över de orimliga kraven som vi ställer på dem.

Detta kommer ända ner till mellanmänskliga relationer till kollegorna på kontoret. Kraven på vad vi som program ska prestera är många gånger långt över personalgruppens kapacitet. Vi kräver för mycket, kollegorna blir frustrerade liksom den som ser slutresultatet – det är, trots krav, inte så bra som det ”borde” vara. Ännu en hamburgare.

Mitt liv som hamburgare helt enkelt.