På söndag flyttar jag till Kabul. Hammare, betongkrokar, kära foton, apotekets tandborstar, tång, böcker och värmeljus är nerpackat i resväskan. Och en massa sjalar och kläder som går ända ner, upp och ut och varav de flesta är minst en storlek för stora. Så mycket större flyttlass blir det inte med 30 kilo i bagaget.

Jag har tagit lektioner i dari (ungefär som persiska) de senaste veckorna och bland annat lärt mig säga ”Det står en stridsvagn bakom affären” och ”Majoren har gröna byxor”. Har dock även övat på lite mer ”civila fraser” så som oändligt långa hälsningsfraser och ”Det stora skägget är vackert”. Läraren och utbildningsmaterialet kommer från försvarets tolkskola vilket onekligen har färgat ordförrådet något.

Funderar mycket på hur det kommer att bli, med livet och jobbet. Det är ju lite speciellt att inte ha en aning om hur en vanlig dag kommer att se ut nästa vecka, vad jag kommer att göra och vem jag kommer att träffa. Känner mig upprymd och inspirerad av att tänka på att jag kommer att få lära mig massor med nya saker den kommande tiden.

Det är emellertid en hel del som ska fixas innan det är dags att sätta sig på väskan för att få ihop den. Städa ur huset som ska hyras ut, jobba de två sista dagarna på Kooperation Utan Gränser och lite annat… Men det är nog så att tanken flyttar fortare än kroppen – det är inte alldeles lätt att fokusera på saker här när tankarna redan är någon annanstans…

Bloggen kommer från och med nu att handla om livet i Kabul och arbetet på Svenska Afghanistankommittén, förhoppningsvis med mycket foton. Fokus blir på vardagen och mina egna reflektioner men det kommer sannolikt att bli en hel del biståndspolitik – inte minst med tanke på att Afghanistan är det land som kommer att ta emot mest svenskt bistånd under de kommande åren.

Nu är det dags att fixa klart tårtan till avskedsfikat på jobbet!

Jag hoppas att gamla läsare följer med och att nya tillkommer!

Det är som att allt kommer lite närmre inpå här, det är mindre rundade kanter, både i förhållande till livet och till döden. Igår kväll var jag på en familjemiddag hemma hos en kollega. Hans föräldrar var där, deras åtta barn, 25 barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Skratt, dans – livet är nära. Men pappans berättelse om familjen innehåller också den om de två barnen som inte överlevde.

Innan middagen träffade jag en av läkarna i provinsen. Det är svårt att få människor att lämna blod för när man gör det hivtestas blodet och många föredrar ovissheten före ett negativt besked. I staden Cuamba var 25 procent av allt lämnat blod hivsmittat – långt över prevalensen i staden. Varför? Jo för att sjukhuset i brist på blod hade frågat killarna som bär säckar vid tåget om de kan tänka sig att lämna blod mot betalning. Killarna tillhör en utsatt grupp – både ekonomisk och vad gäller hivsmittan. Men läkaren, som jag har känt i sex år, verkar outröttlig i sin strävan att säkra sjukvård för befolkningen i provinsen. Hans julklapp var att själv ge blod.

Ännu lite tidigare samma dag tillbringade jag flera timmar hemma hos kollegan Aida. Högtalarna bars ut på gården, hennes döttrar spelade fotboll, dansade under vattenslangen som hängts upp i ett träd. En kvinna kom på besök, hennes barn är döpt efter Aidas man Manuel eftersom han körde henne till sjukhuset när hon skulle föda sin son. Utan skjutsen hade både barnets och mammans liv varit i fara. Nu sitter hon här med sin lille son som stapplande försöker dansa till musiken som strömmar ur högtalarna.

Det är som att varje möte är laddat med allt från sorgen över ständigt närvarande olyckor till den varmaste glädjen över livet.

Befinner mig i Moçambique för ett par veckors semester i Maputo och Lichinga. Härligt att vara tillbaka och träffa goda vänner, njuta av miljön och goda böcker, vilsamt.