Författararkiv: Kajsa Johansson

Jämställt bistånd – inte mer än rätt!?

Publicerad den av
1

meponda1Kooperation Utan Gränser driver just nu en kampanj för ett jämställt bistånd. Vi tycker att det är rimligt att ett land som säger att det är mest jämställt i världen också har världens mest jämställda bistånd. Vi utmanar Sveriges regering att säkra att minst hälften av Sveriges bistånd ska gå till kvinnor och att allt bistånd ska genomsyras av jämställdhet.

Så, hur ser det då ut i dagsläget? Svaret är att vi tyvärr är ganska långt därifrån. Med risk för att tråka ut dig kommer här några siffror:

Andelen svenska biståndsinsatser som inte har något jämställdhetsfokus över huvud taget har ökat de senaste tre åren. Från 15,4 % 2009, till 20,4 % 2010 och sedan skandalösa 33,2 % 2011. Vi har alltså gått bakåt trots att vi har en regering som understryker vikten av jämställdhet och anger det som en av tre tematiska prioriteringar för svenskt bistånd.

Går vi sedan vidare och tittar på EUs bistånd, som ju även till viss del även är Sveriges bistånd, ser det ännu värre ut; 80 procent av biståndet har över huvud taget inget jämställdhetsfokus.

Kollar vi sedan på olika sektorer inom biståndet blir bilden ännu mer förbryllande. Det är allmänt känt att jordbruk sysselsätter majoriteten av världens fattiga och att majoriteten av dessa i sin tur är kvinnor. Om vi vill förbättra livskvalitet, minska hunger och öka inkomsterna för världens kvinnor som lever i fattigdom borde således investeringar i småskaligt jordbruk vara en viktig del av biståndet. Tyvärr är det inte så. Enligt Sidas www.openaid.se går endast 3 procent av Sveriges bistånd till jordbruk.

Vi tycker att det är rimligt att allt bistånd finansierat av svenska skattepengar ska vara jämställt – oavsett genomförandekanal (alltså om det går genom Sida, EU eller någon internationell organisation) eller sektor. Därför borde Sverige förbättra vårt eget bistånd i denna riktning samt aktivt påverka EU för att allt EU-bistånd ska ha jämställdhetsfokus. Vi tycker vidare att biståndet rimligen borde  prioritera jordbruk som en avgörande sektor för att lyfta kvinnor ur fattigdom.

Vi tycker också att Sverige, i linje med jämställdhetstanken, ska ”följa pengarna” och garantera att minst hälften av biståndets resurser ska gå till kvinnor – det är väl inte mer än rätt!?

För att driva dessa frågor kommer vi bland annat att söka allmänhetens stöd på kampanjsidan www.jämställtbistånd.se. Vi har även skrivit till politiker från samtliga riksdagspartier (förutom SD) och bett om möten för att diskutera frågan om ett jämställt bistånd. Jag kommer att hålla er uppdaterade genom bloggen om vilka partier som är öppna för denna dialog. Hittills har vi fått svar från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samt från Landsbygdsdepartmentet. Vi väntar fortfarande på C, Kd, M och MP…

Världens viktigaste dag?

Publicerad den av
3

Året är fyllt av dagar som är viktiga på olika sätt men idag är lite särskilt viktig: Internationella dagen för kampen mot aids. I Sverige kom frågan upp på agendan i höstas i samband med filmatiseringen av Jonas Gardells roman Torka aldrig tårar utan handskar. Gardells historia skiljer sig naturligtvis från majoriteten av de som nu lever med hiv, som finns i Södra Afrika. Men det gör inte filmen mindre viktig för att bryta tystnaden om hiv och aids i Sverige.

Jonas Gardell skriver i DN 22 november att han i romanerna och filmatisering inte gör anspråk på att berätta alla människors historia: ”Det som berättas i den här historien hände samtidigt på många andra platser under samma tid, men det får andra berätta om. […]Så i stället för att bli arg över att jag berättar min historia hoppas jag att många andra ska ta tillfället i akt att berätta sin.”

Flera tidningar har under veckan rapporterat om svenskarnas kunskap om hiv och aids som visat sig vara väldigt låg. Studier visar att var femte svensk inte vågar ha kontakt med en hivpositiv arbetskamrat. Åtta procent säger att de skulle kräva att en hivsmittad fick egen toalett på arbetsplatsen, och 23 procent av de tillfrågade säger att de tror att hiv sprids via mygg. (DN, SvD) I Sverige arbetar organisationen Noaks Ark för att informera om hiv och försvara hiv-positivas rättigheter.

Globalt kan man säga att det ser både dystert och hoppfullt ut. FN-organet UNAids anger:

  • Cirka 2,5 miljoner människor smittades under 2011. Å andra sidan visar deras statistik att i 25 länder har antalet nya smittade sjunkit med 50 procent mellan 2001 och 2011.
  • Under 2011 dog 1,7 miljoner människor av aids. Å andra sidan innebär detta en minskning med 25 procent jämfört med 2005. I Södra Afrika minskade antalet människor som dog av aids med en tredjedel mellan 2005 och 2011.
  • 72 procent av alla barn som behöver bromsmediciner har inte tillgång till det. Å andra sidan ökade andelen hiv-positiva med tillgång till bromsmediciner med 63 procent mellan 2009 och 2011.
  • Globalt lever ungefär 34 miljoner människor med hiv varav 69 procent bor i Södra Afrika.

Precis som Jonas Gardell skriver, handlar även kampen mot hiv i de värst drabbade länderna om att många människor berättar sin historia. Jag har ägnat många timmar till att lyssna på dessa historier från människor som lever med hiv, aktivister som ägnar sina dagar åt att förebygga att fler människor blir smittade, teatergrupper som skapar debatt om vikten av att använda kondom, sjuksköterskor och läkare som arbetar för att människor ska få rätt till vård.

Nedan några foton från dessa samtal och möten som, precis som UNAids statistik, lämnar mig både dyster och hoppfull på samma gång. En kvinna med 300 000 kondomer på huvudet, hemsjukvård av aidssjuka, hur man visar att en kondom inte är för liten för någon, klättra  upp i en elstolpe för att hänga upp en 1 december-banderoll och muslimska ledare som visar vägen i kondomanvändning…

Vad händer på fem år?

Publicerad den av
Svara

Mellan augusti 2006 och december 2011 bodde jag i Moçambique och arbetade med bistånd. Det innebar att arbeta med samhällsförändring, att försöka ge små bidrag till att människor får det bättre. Det var det vi sysslade med på jobbet, det var det vi läste artiklar om och det var det vi diskuterade i fikarummet.

Jag menar det inte som att vi var heliga, självuppoffrande änglar (vilket vi inte var) men att det fanns en genuin strävan och att jag omgavs av många människor som delade denna. På sjukhuset för att minska barnadödligheten, i skolorna för att uppnå millenniemålet om flickors rätt till skolgång och i diskussioner med jordbruksmyndigheten för att säkra småböndernas matproduktion. Utan att påstå att utvecklingen var spikrak kan jag ändå säga att jag under de dryga fem åren såg en tydlig utveckling mot fler läkare och sjuksköterskor ute på hälsoposterna på landsbygden, en avsevärd ökning av flickor i skolan och ökad matproduktion hos småbönderna.

Och här då, på en annan plats på jorden, vad hände här under dessa år?

En av dagarna i veckan vaknade jag till en diskussion på morgon-tv om huruvida det är rimligt att man får skatteavdrag för att anställa någon som ska bland drinkar hemma hos en. Detta är ett exempel på vad som hänt under tiden jag varit borta: Saker som jag med bestämdhet menar var helt otänkbara och absurda när jag åkte, har blivit normala nu. Jag vill inte att det ens ska vara ett ämne att diskutera huruvida man (och inte vilken man som helst med tanke på vem som har råd och vilja att ha en privat drinkblandare hemma hos sig) ska få avdrag för drinkar och kalas. Jag vill bara att det ska anses helt sjukt. Punkt. På Skatteverkets hemsida kan man läsa om detta:

”Du kan få rutavdrag för matlagning som utförs i eller i nära anslutning till bostaden. Förutsättningen är att den du anlitar för att laga maten använder de råvaror som du själv har hemma. Detta gäller även för blandning av drinkar.”

(Och det hade väl varit en sak om det bara vore drinkarna men det är ju så många saker..)

Hit med pengarna!

Publicerad den av
Svara

Ska strax bege mig till Sergelbiografen där Kooperation Utan Gränser tillsammans med bland andra Forum Syd och Svenska Kyrkan förhandsvisar en av filmerna i serien Why Poverty. Filmen är en av åtta dokumentärer som tillsammans med ett tjugotal kortfilmer utgör det världsomspännande projektet Why Poverty. Målet är att få människor över hela världen att diskutera fattigdomsfrågan. Över 70 tv-bolag medverkar i projektet och alla sänder de åtta filmerna under samma vecka. En fantastisk idé tycker jag! Läs mer om projektet och filmerna här!

Filmen som vi förhandsvisar idag, Kampen om jorden, behandlar markfråga i Mali där storskaliga investerare och småskaliga bönder har hamnat på kollisionskurs. Efter filmen följer ett samtal. Läs gärna mer om denna fråga under kategorin markrättigheter här till vänster.

Kooperation Utan Gränser, Forum Syd och Afrikagrupperna har under de senaste månaderna arbetat med en rapport om markrättigheter, storskaliga investeringar, småskaligt jordbruk och rätten till mat, The Race for Land – Landgrabbing, peasant agriculture and human rights. Rapporten lanseras den 5 december så håll utkik!

Vi har bland annat skrivit ett kapitel om Moçambique där vi beskriver hur bondeorganisationen har lyckats påverka såväl marklagstiftning som investeringar.

Arbetsveckan som gått i det biståndsindustriella komplexet…

Publicerad den av
Svara

Veckan som gått har varit en övning i att byta ämne och fokus i tankarna vilket inte riktigt passade mitt huvud då jag har varit väldigt förkyld vilket helt klart har segat ihop tankeförmågan (och ökat sömnbehovet).

Måndagen ägnades åt att en skrift om markrättigheter som vi arbetar med tillsammans med Forum Syd och Afrikagrupperna. Spännande men inte helt lätt att få till alla kapitlen… I tisdags tog Kooperation Utan Gränser tillsammans med LRF emot en delegation av moçambikiska riksdagsledamöter och pratade landsbygdsutveckling, jordbruk och den enligt dem allt svagare relationen mellan Moçambique och Sverige.

Tidigt i onsdags morse åkte jag till Bryssel för att träffa kooperativa organisationer på Europanivå och AgriCord som är ett nätverk av ”agri agencies” – organisationer med förankring i bonderörelsen som arbetar med utvecklingssamarbete till bönder. Från bonde till bonde kan man säga. Jag har precis kommit in i AgriCords styrelse och mötet var en ordentlig genomkörare av alltifrån administration till strategier för att inkludera fler organisationer från Syd. Konstaterade att jag hade haft fördomar om Bryssel eftersom jag blev förvånad över att det var en riktigt trevlig stad och, framför allt, trevliga människor. Resan innebär även en intensivkurs i hur EU fungerar (vilket jag uppenbarligen har bristande kunskaper om).

Kom hem från Bryssel sent torsdag kväll. Idag, fredag förmiddag tillbringades på Sida för att diskutera Business for development (där samtalet kretsade kring DFI:er, impact investors, business angels och annat som tog lite tankekraft) och eftermiddagen på UNESCOs arrangemang för världsvetenskapsdagen där jag gjorde en kort presentation om Moçambique. Nu är jag helt färdig, fortfarande snörvlande, på tåget på väg till Hjo. Fick just reda på att artikeln jag skrev på NAI forum för ett par veckor sedan citerats i en interpellation i riksdagen idag – kul! Läs artikeln på NAI Forum här!

Några tankar från veckan. En gemensam reflektion från de moçambikiska riksdagsledamöternas besök och ett antal av mötena i EU: Hur kan det komma sig att så många tänker att jordbrukets alla utmaningar i fattiga länder ska lösas av enkom den privata sektorn och utan statlig inblandning, samtidigt som vi på ett självklart sätt konstaterar att det europeiska och därmed det svenska jordbruket inte skulle överleva utan statliga subventioner? (Detta resonemang är tyvärr inget unikt för veckans möten, inte heller för jordbruket som sektor – på något underligt viss tycks vi tro att de med sämst förutsättningar på något mirakulöst sätt ska lösa saker som vi själva inte klarar av…)

Den moçambikiska delegationen pratar om att statens enda roll för att stödja jordbruket, som försörjer 80 procents av landets befolkning, är infrastruktur medan LRF och andra organisationer i Europa pratar om former för EUs jordbruksstöd till enskilda bönder. Nej, världen är långt från rättvis men det visste vi ju redan.

Idag är det för övrigt internationella dagen mot malaria. En moçambikisk läkarvän skrev i sin facebookuppdatering idag: Quando o dia de hoje chegar ao fim cerca de 1400 crianças terão perdido a vida por Malaria. Tragédia. / När dagen går mot sitt slut har cirka 1400 barn förlorat livet på grund av malaria. Tragedi.

Som sagt, a luta continua…

Getterna och resultaten…

Publicerad den av
1

Igår höll jag en presentation för den enhet på UD som arbetar med styrning av biståndet. Med utgångspunkt i erfarenheterna och lärdomarna från Niassa i norra Moçambique pratade jag bland annat om vikten av folklig mobilisering, att ha fattiga människors perspektiv och rättigheter i fokus och om uppriktighet när vi arbetar mot korruption i praktiken. Väldigt roligt att få möjlighet att prata inför denna grupp!

Nedan tar jag upp några av de frågeställningar jag lyfte utifrån den pågående diskussionen om förändringar i det svenska biståndet. Jag inledde med ett citat från en person som deltog i ”brödupploppen” i Maputo för nu snart två år sedan.

Vi kommer alltid att vara fattiga och de kommer att fortsätta att bli rikare. Hur mycket fattigare kan vi bli? Måste det alltid vara framtiden som är bättre – kommer det aldrig vara nutiden?

Detta illustrerar den groende frustration som finns i Moçambique bland människor som ser hur rikedom skapas men inte kommer befolkningen till gagn. Denna tillväxt med begränsad påverkan på fattigdomen är tydlig såväl i städerna som på landet – en viktig fråga är just vilken roll biståndets bör spela i en situation som denna?

Getter och fiskdammar blir rättigheter och fördjupad demokrati (för den tålmodiga)

Med utgångspunkt i det program som Kooperation Utan Gränser arbetade med i Niassa lyfte jag frågan om resultat och tid. Under de första åren i programmet stöttade vi små bondegrupper som arbetade med att öka antalet getter, kycklingar och fiskdammar bland annat genom studiecirklar. Att rapportera detta som ansvarsutkrävande, fördjupad demokrati och medvetenhet om rättigheter var inte helt lätt (det var de resultat som vi förväntades producera). Men samtidigt var detta den verksamhet som bönderna själva prioriterade och vår uppgift var att stötta dem i det. Hade programmet avslutats efter två år och då avkrävts sina resultat hade det bedömts som helt misslyckat (åtminstone för den icke-getintresserade).

Men den som hade tid att fortsätta arbetet och ha tålamod med resultatet (vilket vi lyckligtvis hade) fick se grupperna växa sig starkare och tillsammans bilda en bondeorganisation på provinsnivå med 16 000 registrerade medlemmar. Medlemmar som tillsammans kräver ökat inflytande över och insyn i de statliga jordbruksprogrammen och som höjer sina röster över att deras rätt till mark inte respekteras. (Detta samtidigt som de fortsätter att utveckla verksamheten med getterna, dammarna och en och annan oxe.) Det vi kan lära oss av detta är att ett bistånd som kräver snabba resultat riskerar att missa målet – det vill säga att människor som lever i fattigdom får möjlighet att organisera sig och själva förändra sin situation i det lilla och det stora.

Nolltolerans och revision – trubbiga verktyg…

Jag lyfte även upp frågan om korruption och om risken med att den svenska hållningen med ”nolltolerans” riskerar att bidra till att locket läggs på korruptionen istället för att vi lyfter på det och gräver, ifrågasätter och aktivt arbetar mot korruption. Jag tog upp ett exempel, som vi även presenterade i en antikorruptionspresentation på svenska ambassaden i Maputo förra året, om att Sverige å ena sidan skriver i de flesta dokument att korruption är ett av de verkligt stora utvecklingshindren i Moçambique. Å andra sidan, visar en sammanställning av inrapporterade misstänkta korruptionsärenden (2007-2008) att det under två år endast hade förekommit ett korruptionsärende (på runt en miljon) – i ett stöd om omfattar nästan 600 miljoner per år. Om detta är sant – att det endast fanns ett fall – förefaller Moçambique mindre korrupt än Göteborg…

I frågan om korruption visar vår erfarenhet, och även forskning på området, att finansiella revisioner är ett mycket trubbigt verktyg – endast fem procent av korruptionsfall upptäcks på detta vis. Inte heller andra formella krav, såsom artiklar i kontrakt, verkar vara de bästa metoderna. Det handlar istället, i fallet med föreningar, om medlemmarnas möjlighet att kräva insyn i verksamheten, att de har rätt till information om planer och budgetar. Det är detta som gör det omöjligt att fiffla med resurserna – inte utifrån och uppifrån kommande krav. Är ganska övertygad om att det samma gäller på högre nivåer – det vill säga att det är krav, kunskap och rättigheter hos Moçambiques befolkning som kommer att få korruptionen i landet att minska – inte i första hand givarkrav och granskningar.

Kan inte låta bli marken…

Kunde ju naturligtvis inte låta bli att ta frågan om de storskaliga investeringarna men den har jag skrivit om så många gånger tidigare här på bloggen så det besparar jag er (inlägget har redan blivit långt), för den som vill läsa är det bara att klicka på Kategorin markrättigheter. I förhållande till investeringarna diskuterade jag det svenska biståndets mervärde; är det att bidra till ökad tillväxt eller är det att bidra till att rikedomen som skapas faktiskt kommer fattiga människor till gagn (vilket ju som bekant ska vara utgångspunkten för allt bistånd)? Om vi är seriösa med vår ansats med privatsektorn som bidragande till fattigdomsminskningn, är det ju rimligt att biståndet satsar på den privatsektor som sysselsätter majoriteten av världens fattiga, nämligen den småskaliga jordbruket (som just nu endast får 3 procent av biståndet).

Är vi beredda?

Jag avslutade med ett par reflektioner kring hur vi ser på effektivitet i biståndet och vad det får kosta. Om vi menar allvar med att sätta fattiga människor i centrum för biståndet bör vi också vara beredda på det kommer att bli ”dyrare” att uppnå resultat än om vi arbetar med mer resursstarka människor med högre utbildning, tillgång till infrastruktur etc. Så är de som bestämmer över det svenska biståndet beredda att se bortom de snabbaste och billigaste resultaten och sträva framåt på den långt ifrån spikraka vägen, utan el (och naturligtvis utan internet), utan alfabet, utan fungerande marknader och med svaga institutioner? Jag hoppas det (men är långt ifrån säker).

Har vi löst problemet med världssvälten nu?

Publicerad den av
Svara

Kommittén för globalt tryggad livsmedelsförsörjning, Committee of World Food Security, CFS, har nu avslutat sitt årliga möte. Så har vi löst problemet med världssvälten nu? Eller var det bara en ren pratklubb? Och vad har egentligen CFS för betydelse? Här kommer sista bloggen från CFS.

Jag skulle nog säga att vi ändå lyckades ta ett par viktiga steg på vägen, men visst pratade vi en massa också. Och det är högst nödvändigt. Till skillnad från t.ex klimatförhandlingarna så var min upplevelse, att här lyssnar verkligen folk på varandra. Man arbetar med konsensus och tycks inte gå vidare förrän länder och civila samhällets och privata sektors representanter tillsammans kan stå bakom besluten. Att ha ett par fördjupningsteman varje år bidrar också till ökad förståelse och insikt i viktiga frågor, något som också öppnar upp för och underlättar viktiga beslut.

Vad gäller CFS:s roll och makt skulle jag nog vilja säga att det är den främsta mest deltagande plattformen för aktörer att komma överens om vilken politik som krävs för att säkerställa livsmedelstrygghet och näringsriktig mat till alla.

Så vad var det då som vi kom fram till?

1. Principer för ansvarsfulla investeringar i jordbruken, Principles for responsible agricultural investment (RAI)

Kanske har Du hört följt diskussioner om ”land-grabbing”, att stora, ofta utländska, företag kommer in i utvecklingsländer och köper eller hyr stora bitar land på obestämd framtid för att producera mat eller biobränsle framför allt till den rikare delen av världen. Inom CFS har man tidigare lyckats förhandla fram så kallade frivilliga internationella riktlinjerna för ansvarsfull förvaltning av rätten till mark, fiske och skogsresurser. På CFS nu i år enades man om att inleda en två-årig konsultationsprocess för att utveckla principer för ansvarsfulla investeringar i jordbruket.

Principerna ska respektera rättigheter, försörjningsmöjligheter och resurser. Det ska hållas globala och regionala konsultationer och alla är inbjudna att delta – civila samhället, FN-organisationer, jordbruksforskningen, banker, privata sektorn osv. Principerna ska vara komplementära till riktlinjerna. De ska vara mer konkreta och praktiskt användbara för investerare, regeringar och civilsamhället. De ska hantera alla typer av investeringar i jordbruket – inom hela värdekedjan från jord till bord liksom investeringar i småbönders jordbruk, forskning, rådgivning och teknologiöverföring. De ska inte bara se på utländska investeringar utan även på inhemska, statliga och privata både små, medelstora och stora investeringar.

2. Civila samhället såg det som en vinst att de nya principerna inte utgår från de som världsbanken redan tagit fram

Människor i konfliktområden: Man erkände av vikten att människor som lever i konfliktområden med återkommande eller utdragna konflikter får tillräckligt mat som är näringsriktig. De ska inleda en inkluderande konsultation med alla aktörer. Det ska leda till en agenda för hur man ska agera för att uppfylla livsmedelstrygghet hos denna hård ansatta åsidosatta grupp människor.

3. Globalt strategiskt ramverk för livsmedelstrygghet och näring, Global strategic framework for food security and nutrition, GFS

CFS kom överens om en första version av GFS, ett dokument som ska förbättra koordineringen och synkronisera olika aktörers handlingar rörande livsmedelssäkerhet. Som jag nämnt i tidigare blogg var USA en bromskloss men alla lyckades till slut enas.

4. Politik för sociala trygghetssystem och livsmedelstrygghet

Veckans första runda bord handlade om livsmedelstrygghets koppling till sociala trygghetssystem. Mötet antog en princip om att missgynnade människor redan är straffade. Man rekommenderar regeringar att tillsätta program för att säkerställa tillräckligt med näringsriktig mat till de mest sårbara, speciellt viktigt är det de första 1000 dagarna efter att en kvinna befruktats. Barnens första två levnadsår är de viktigaste. Temat var mer eller mindre okontroversiellt. Många utvecklingsländer uttryckte rädsla för att skapa beroende genom olika former av bidrag, men rapporten visar tydligt på vikten av att ha tillgång till en minsta nivå av trygghet till mat och inkomst för att kunna utvecklas. Flera länder har goda exempel att visa upp, inte minsta Sverige vars pensionssystem snart fyller 100 år. Även barnbidrag är en del av vårt sociala trygghetssystem, liksom statlig arbetslöshetsförsäkring.

5. Politik för klimatförändringar och livsmedelstrygghet

Veckans andra rundbordssamtal handlade om klimatförändringar och livsmedelssäkerhet. Här landade man bland annat i rekommendationer till regeringar att utveckla strategier för att hantera problem med matproduktion relaterar till klimatförändringar. Det inkluderar tillgång till väderleksprognoser, riskhanteringssystem och ökat stöd till småbönder. Slutligen ombeds regeringar att stödja bönder att öka sin produktion och minska problem relaterade till klimatförändringarna. Jag hoppas att det kan ge ett tydligt budskap skickas till FN:s klimatkonvention, UNFCCC, att sätta livsmedelstrygghet högre upp på agendan.

/Hanna Wetterstrand

Kaotiskt, vackert och svårt i Jalalabad…

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår morse åkte vi till Jalalabad som ligger öster om Kabul, på väg mot Pakistan. Jag blev alldeles betagen av landskapet med berg, floder och dammar som följde oss längs vägen. Och nomadfolket kuchis med får, åsnor och kameler i mötande körfält – på väg mot bättre betesmarker för de kommande månaderna. Landskapet känns fridfullt men tittar man uppåt kullarna och bergen formar stenblocck och högar med sandsäckar tillhåll för soldater med vapnen riktade uppåt. Vägen är som en serpentin som ringlar (eller ibland kastar) sig upp och ner längs bergen och klyftorna dememellan.

Vi kommer fram till Jalalabad och en intensiv radda möten med medlemmar från olika byråd och lokala föreningar följer. Inget stämmer riktigt med programmet men det blir bra, om än lite kaotiskt, ändå. Vi diskuterar varför det inte är lämpligt att utbilda människor som lever med handikapp till skräddare utan att ge dem minst ytterligare en inkomstkälla (människor här köper huvudsakligen nya kläder vid eid – alltså en gång om året – vilket gör resten av året till ett bottennapp för en skräddare). Vi får konkreta exempel på ett slags biståndströtthet när en av mötesdeltagarna säger: -Det kommer så många organisationer hit som påstår att de vill hjälpa oss. De tar en massa fotografier, åker härifrån och sedan hör vi aldrig mer från dem igen. Kanske har de gjort en bok av alla foton?

Efter att först ha stämt av med säkerhetsansvariga (och förmaning om att vara hemma igen senast 18) åker vi ut på en liten tur i stan i kvällsolen, fantastiskt vackert! Efter hemkomsten får vi middag i gästhuset som vi äter ute i trädgården och går sedan upp till våra rum. Det dröjer inte många minuter innan det kommer ett säkerhetssms om att en bomb har exploderat några kilometer härifrån.

Lyckades inte ladda upp fotografierna (när väl internet kom tillbaka nu på morgonen efter en kväll/natt utan), de kommer senare…