Söndagförmiddagen tillbringades i Nairobi National Park – en skarp kontrast till stadsbrus, avgaser och förfärliga bilköer. Innan klockan var 8 hade vi sett fyra lejon (och en massa andra djur men katter är ju alltid lite i en klass för sig) och blivit jagade av en ilsken svart noshörning (se rad fyra ovan). Ovan några foton från turen.
Jag kom till Kenya i onsdags och tillbringade första dagarna på regionmöte i Nyeri. Nu ett par dagar i Nairobi. På måndag inleds ett besök med två personer från Sida i Stockholm. Tillsammans med dem kommer jag att besöka Vi-skogens verksamhet i Kenya, Uganda och Rwanda. Spännande!
Idag har jag spenderat många timmar promenerandes i Nairobi. Har bland annat besökt järnvägsmuséet – en lite gömd skatt måste jag säga. (Med gott om detaljer och anekdoter så som en tågvagn där en jägare blivit uppäten av ett lejon 6 juni 1960 och en stol som drottning Elisabeth satt i när hon reste i Östra Afrika på 50-talet.) Några bilder därifrån ovan.
Passerade en fantastisk fin väggmålning i centrala Nairobi med stark kritik mot regeringen och med en lista med egenskaper hos ”The leaders we want” (mycket bra lista för övrigt…). Se foton ovan. Nästan alla kenyaner som jag träffat pratar om sin oro inför vårens val och att de våldsamheter som uppstod efter senaste valet ska upprepas nästa år. De kritiserar ledarna för att de politiserar etniciteter och spelar ut dem mot varandra.
Kameran jag lånade hade tyvärr datumstämpel inställt (någon som vet om/hur man kan få bort det?) vilket stör fotona en aning. Klippte bort det på några men funkade inte på alla.
På Arlanda, på väg till Kenya och därefter Uganda och Rwanda där jag ska lära mig mer om Vi-skogens arbete. Efter några ganska intensiva dagars slit med vår ansökan till Sida (som vi lämnade in igår – tjoho!) känns det nu som att det finns lite plats att se bortom budgetar, LFA-matriser och rättighetsbaserade arbetsmetoder.
Tar igen lite nyheter. I Moçambique har partiet Frelimo haft sin tionde kongress. Det blev en skräll av att sittande president (som alltså också är ordförande i partiet) vann storslaget i omröstningen om vem som ska leda partiet i framtiden. Det som kompisarna i Niassa verkar mest upprörda över är att premiärminister Aires Aly, som är son av Niassa, inte blev omvald till partiets politiska kommitté. Intressant att se hur även ganska inbitna Frelimo-kritiker känner sorg över detta. (Säger oss något om människors förhållande till partiet och historien…)
Och på tal om historien publicerade moçambikisk statlig radio en notis om att Zimbabwes president Mugabe pratat i FN. Mugabe lär ha anklagat FNs säkerhetsråd för att ha ”en omåttlig aptit på krig” och anklagar FN för att förödmjuka Afrikanska Unionens försök till medling i ett antal afrikanska länder. Om svenska tidningars/medias kommentatorsfält ofta är en mycket deprimerande historia att läsa, var kommentarerna om Mugabe i FN lite mer tankeväckande (det är väl i och för sig de många gånger rasistiska utspelen i svenska tidningars kommentatorsfält, men på ett lite tråkigare sätt…).
I kommentarerna kan man bland annat läsa att läsarna fördömer Mugabes förtryck av sin egen befolkning och hans totalitära ledarskap. Men samtidigt hyllas han för att ha står upp för Afrika. Någon nämner att det är tur att Mugabe finns nu när Kadafi, som anses ha varit en afrikan med mod, är borta. En vän (som är stor humanist och demokrat) kommenterade Mugabes utspel på facebook: En afrikan som vet var det är att vara afrikan.
Oavsett om vi håller med eller inte är det onekligen tankeväckande kommentarer… Och det är inget bra betyg till andra, demokratiska stater från såväl Afrika som annorstädes att Mugabe framstår som en av få som står upp för Afrika…
Nu är det dags att stänga av datorn – dags för säkerhetsdemonstration på planet…
I veckan hade jag tillfälle att delta i ett seminarium hos Folkpartiet om partiets framtida utrikes- och biståndspolitik.
I min presentation utgick jag ifrån en berättelse om utvecklingen i Niassa där vi tydligt kan se att ekonomisk tillväxt inte automatiskt leder till minskad fattigdom. Denna berättelse som har sin spegelbild i Mocambique i stort.
Landet uppvisar en hög ekonomisk tillväxt (8-10 % årligen) men en i princip stagnerad fattigdomsminskning bland majoriteten av landets befolkning som till stor del är småskaliga bönder. Moçambique delar denna verklighet med många andra länder i regionen; ”världens tillväxtcentrum”.
Samtidigt menar många att svenskt bistånds mervärde borde vara just tillväxt och bistånd till jordbruk är mycket marginellt. Utifrån denna verklighet ställde jag några frågor till seminariet:
Vilket är svenskt bistånds mervärde?
Hur förhåller det sig till ekonomisk tillväxt v/s fattigdomsminskning? Ska vi bidra till något som redan sker men som har begränsad positiv påverkan på fattiga människor på grund av brist på fördelning av rikedomen?
Vilka prioriteringar?
Är det rimligt att 3 % av biståndet går till jordbruk när majoriteten av världen fattiga är småbönder? Det finns en viktig jämställdhetsaspekt på detta eftersom kvinnor är överrepresenterade bland fattiga på landsbygden och ofta bär den tyngsta bördan i jordbruket.
Vikten av samstämmighet och ”ärlighet”
Kan vi förväntas lösa det afrikanska småskaliga jordbrukets problem med storskaliga lösningar vars huvudsyften är att möta våra behov (av mat, bränsle, timmer etc.)? Många gånger motiverar vi storskaliga investeringar med att de skulle vara bra för det småskaliga jordbruket – finns det belägg för det?
Vikten av fungerande institutioner
Är det rimligt att stimulera storskaliga markinvesteringar i länder som inte har ett fungerande lantmäteri, där myndigheterna är svaga och ibland även korrupta? Vad har exempelvis Sverige för ansvar i detta när det är svenska företag som investerar? Eller investeringar som sker med statliga bidrag genom investeringsfonder?
Ser fram emot att ta del av slutprodukten…
Imorgon ska jag på… seminarium! Denna gång lansering av FNs jordbruksorganisation FAOs Guidelines on the Responsible Governance of Tenure of Land, Fisheries and Forests. Jag ska sitta med i en paneldebatt och bland annat diskutera vad riktlinjerna har för betydelse för svenskt bistånd.
Jag är ju ingen jurist (och inte heller lantmätare eller agronom) så jag var först lite bekymrad över möjligheten att bidra med något till diskussionen. Men när jag läser riktlinjerna reser tankarna tillbaka till den praktiska verklighet som detta till syvende och sist handlar om.
[..with the overarching goal of achieving food security for all and to support the progressive realization of the right to adequate food in the context of national food security.] (Förordet)
Jag tänker på småskaliga bönder i Niassa och deras strävan efter att öka sin jordbruksproduktion genom enkla metoder som att använda dragdjur eller att lära sig göra en bambukyl för förvaring av livsmedel.
[Where transnational corporations are involved, their home States have roles to play in assisting both those corporations and host States to ensure that businesses are not involved in abuse of human rights and legitimate tenure rights. States should take additional steps to protect against abuses of human rights and legitimate tenure rights by business enterprises that are owned or controlled by the State, or that receive substantial support and service from State agencies.] (Artikel 3)
Jag tänker på bonde- och miljöorganisationernas arbete på gräsrotsnivå att lyfta frågan om skogsinvesteringarna, vars etablering stöttats av svenskt bistånd, och kräva sina rättigheter hela vägen till Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson vid hennes besök i Niassa.
[Where necessary, communities should be assisted to increase the capacity of their members to participate fully in decision-making and governance of their tenure systems.] (Artikel 9.2)
Jag tänker på vår bil som kör fast djupt ner i ett lerigt dike på väg till en by som vi stöttat i att ta fram en markanvändningsplan och fått enskilda och kollektiva markgränser utmätta. Jag tänker på de deltagande kartor som våra partnerorganisationer tar fram tillsammans med byarna för att kartlägga hur markförhållandena ser ut och varför konflikter uppstår mellan lokalbefolkningen, traditionella ledare och företag.
[Given the importance of small-scale producers for national food security and social stability, States should ensure that when facilitating market operations of tenure transactions, they protect the tenure rights of small-scale producers.] (Artikel 11.8)
Ja frågan om marknad och marknadstillgång är verkligen något som jag fick gråa hår av under åren i Niassa. Men i sista änden handlar det på lokal nivå om något så konkret som att ställa ut en hink potatis vid vägkanten eller en hink med bönor längs tågrälsen.
[Responsible investments should do no harm, safeguard against dispossession of legitimate tenure right holders and environmental damage, and should respect human rights. (…) They should strive to further contribute to policy objectives, such as poverty eradication; (…); contribute to rural development; promote and secure local food production systems; enhance social and economic sustainable development; create employment; diversify livelihoods; provide benefits to the country and its people (…) and comply with national laws and international core labour standards as well (…).] (Artikel 12.4)
Jag tänker på ändlösa debatter med skogsföretagen i Niassa där vi blivit beskyllda för att vara emot ekonomisk utveckling när vi ifrågasatt hur stort bidraget från anställningar egentligen är när företagen tillämpar ynkliga minimilöner och säsongsanställningar. (Dessa utskällningar har inte fångats på bild…)
Med denna strida ström av ”återbesök” var det inte alls något större problem att reflektera över vad riktlinjerna betyder i praktiken och för det svenska biståndet: Dragdjur, bambukylar, besök av biståndsministern, bilar som kör fast i lera, handritade kartor, hinkar med potatis och bönor samt utskällningar om ekonomisk utveckling.
Som jag skrev för ett tag sedan upptas dagarna av möten, möten och idel möten. (Själva produktionen sker därför till stor del nattetid.) Veckan som gått har inte varit ett undantag.
I tisdags var jag på Sida och lyssnade på presentationer av tre utvärderingar av stöd till civila samhällets deltagande i policydialog (medger att det låter lite torrt). På nästan alla seminarier jag går på konstateras att det inte finns tillräckligt med tid för att riktigt tala ut om ämnet. Ändå tillbringar vi så mycket tid just på seminarier. Några funderingar dyker upp i huvudet: Kommer vi någonsin att få tillräckligt med tid för att tala till punkt? Och vad får det för konsekvenser ”i verkligheten” att vi aldrig gör det? Och är det månne något fel i vår planering när vi lägger så mycket tid på att inte hinna?
Presentationerna av utvärderingarna var intressanta och ett par vattendelare blir tydliga i hur vi ser på deltagande och politisk påverkan. Kan detta göras av en mindre grupp/elit i samhället utan förankring och någon typ representation av en störra grupp? Jag hävdar bestämt nej (och ja, inser att jag är tjurskallig på denna punkt). I Moçambique blev vi kända som organisationen som på alla seminarier om deltagande, påverkan, naturresurser och politik i Maputo pratade om bönder. Många gjorde sig lite lustiga över detta – men hur kul är det egentligen när 80 procent av befolkningen är just bönder? Kan man då verkligen prata om deltagande och påverkan utan dem?
Men i biståndets iver, och ibland stress, att hitta de där momenten av politisk påverkan (så som vi känner igen den) är det som att vi är beredda att tulla just på människorna. Att vi pratar om gräsrötternas deltagande i termer av effektivitet; är det mer effektivt att inkludera dem? Jag tänker att det är då märkligt hur en mänsklig rättighet kan förhandlas i termer av effektivitet?
Dagen efter, i onsdags, deltog jag på Kooperativa Framtidsdagar med anledning av att 2012 är Kooperationens år (utlyst av FN). Margot Wallström var där och gjorde ett alldeles fantastiskt framträdande där hon berättade om sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i konflikt. Om att vara den minst oönskade middagsgästen och lika obekväm i FNs säkerhetsråd sa hon: ”Om inte vi berättar – vem ska då berätta?” Ett annat fint uttalande med anledning av republikanska politikers uttalande om abort och våldtäkt i USA: ”Man önskar att det var biologiskt möjligt att stänga truten på korkade kongressmän.”
Framtidsdagarna bjöd emellertid på lite mer bekymmersamma framträdanden som när den moderate riksdagsledamoten tillika medlemmen i utrikesutskottet, Mats Johansson, säger att han inte ”tror på PGU som idé” och inte kan svara på hur regeringen lyckats leva upp till samstämmighetsmålen i densamma. Blir också minst sagt förbannad när Eric Helmersson från DN säger att svenskt bistånd innan 1989 inte hade några särskilda demokratimål. Hur ser Helmersson på exempelvis Sverige avgörande bidrag till otaliga befrielserörelser runtom i världen under 60-70-talen? Tydligen inte som förutsättningar för demokrati i alla fall.
Summan av kardemumman är att kampen fortsätter, som alltid.
I gårdagens DN skrev Hanna Fahl att hon blir provocerad av Karolina Ramqvists bok ”Alltings början”. Anledningen är att hon känner ett småstadskomplex (Fahl kommer från Lidköping). Jag har inte läst boken men jag blir provocerad av Hanna Fahls krönika och över den bild hon ger av människor från småstäder.
Fahl berättar att hon kände sig som en lantis när hon flyttade från den ”sömniga småstadsuppväxten” till Stockholm: ”Helt efterbliven. Jag hade ett barns uppfattning om politik och samhälle, hade aldrig sett en uteliggare.”
Jag kommer att tänka på en låt av Charta 77 om att komma från en småstad; ”The beauty is in the beholder’s eyes”. Den första textraden lyder: “You say small towns make small mind and that keeps us growing all the time”. Sista versen inleds “If it should happen we make it ourselves yes it’s up to us and no one else”.
Jag kommer själv från en småstad (Hjo, långt mindre än Lidköping) men jag går inte med på att jag och människorna runt omkring mig under våra unga år led av ”efterblivenhet” eller ”barns uppfattning och politik och samhälle”. En liten stad är ju precis som en stor stad en av många bilder av hur samhället ser ut i stort. De problem som finns i små städer finns även i stora och vice versa.
Som ungdomar i Hjo under början-mitten av 90-talet mötte vi rasism, segregation, ekonomisk kris, klasskamrater med struliga hemförhållanden, utanförskap, brist på investeringar i ungas fritid och effekter av klassamhället – precis som i en stor stad, även om uttrycken delvis såg annorlunda ut och proportionerna var andra.
Min poäng är alltså inte en romantiserande bild av småstäder – snarare tvärtom. Det som skilde oss från ungdomar i en större stad (och som beskrivs i Charta 77-texten) är kanske (märk väl kanske) just det att vi fick ta tag i lösningarna själva – om något skulle hända fick vi göra det själva. Och det gjorde vi också vilket ledde till en tillvaro som var allt annat än sömnig.
Jag har således föga förståelse för Fahls ”smutsiga småstadskomplex”.
Först och främst: En katastrofal situation för en person eller för ett land blir naturligtvis inte bättre för att det någonstans i världen finns en ännu värre katastrof. Med detta sagt, ett par reflektioner.
För ett par år sedan deltog jag i en kurs för arbete i kris- och katastrofsituationer. Jag jobbade då i Niassaprovinsen i norra Moçambique. De flesta andra som deltog i kursen arbetade på humanitära organisationer, det vill säga organisationer som i första hand arbetar där det finns en humanitär katastrof, som exempelvis krig, flyktingläger eller översvämning. Jag minns att flera av deltagarna gav uttryck för att den där kursen väl inte var något för mig – där jag jobbade var ju allt lugnt och någorlunda bra. Eller?
Deras reaktioner speglar den syn som vi ofta har på vad som är värst – en bild som inte sällan förstärks av medias bevakning av utvecklingen i världen. En (ny) humanitär katastrof är bra nyhetsstoff – långvarig och djup fattigdom och orättvis världsordning fångar inte lika lätt vår uppmärksamhet. Det är liksom nästan normalt att en miljard människor lider av hunger i världen. Majoriteten av denna miljard lider inte av hunger på grund av en humanitär katastrof utan på grund av hur samhället runtomkring oss ser ut – alltså av faktorer som vi till stor del kan påverka. Det är en av sju av alla oss människor i världen.
Lyssnade på radion idag om den humanitära katastrofen i Syrien. Blir naturligtvis upprörd över det jag hör. Lite tidigare under morgonen läste jag veckans nummer av Niassa lokaltidning Faísca där det fanns en artikel som berättar att 20 kvinnor i Marrupadistriktet har dött på väg till sjukstugan under de senaste sex månaderna. Situationen som beskrivs i Faísca finns i många av Moçambiques 128 distrikt, och i tusentals andra distrikt runt om i världen. Men det blir ingen nyhet.
Översatt till min värld i Sverige skulle detta innebära att lokaltidningen Hjo Tidning, bland artiklar om lutande Stureplanssvampar på torget, skulle berätta att 13 kvinnor i Hjo har dött på väg till sjukhuset det senaste året.
Normalt? Lugnt? Bra?
Vissa nyheter smakar inte så gott och är dessutom väldigt svåra att förstå… Som exempelvis att en nyligen presenterad opinionsundersökning utförd av Freedom House visar att Robert Mugabes parti Zanu-PF har fått ökat stöd bland de zimbabwiska väljarna. Förtroendet för oppositionspartiet MDC och dess ledare Morgan Tsvangirai har minskat kraftigt. Dessutom har stödet för Mugabe som president ökat.
MDC anses mindre delaktig i de framsteg som regeringen gör – endast 15 procent anser framstegen är MDCs förtjänst. Resultatet från Freedom Houses undersökning stöds av Afrobarometern.
De som deltagit i FHs undersökning är representativa för befolkningen som helhet; från stad och land, kvinnor och män. Nästan hälften uppgav att de inte ville svara eller att de inte avsåg att rösta (denna hälft är dock inte en homogen grupp utan innehåller sympatisörer från olika partier).
Några av förklaringarna till detta resultat är, enligt MDC, att de har ansvar för de ministerier som har störst inverkan på människors liv samt att korruption har skadat MDCs rykte. De förändringar som väljarna hoppades på när samlingsregeringen bildades mellan ZANU-PF och MDC har inte kommit till stånd, till viss del på grund av ZANU-PFs strategi att försäkra sig om att samlingsregeringen inte har lyckats åstadkomma goda resultat. Naturligtvis finns många andra skäl i den komplexa situation som sedan många år Zimbabwe befinner sig i. Utan tvekan är resultaten värda all eftertanke…
Läs gärna mer under kategorin Zimbabwe. Avslutar med en bild (tagen från okänd på facebook), inte specifik för Zimbabwe men absolut relevant där (och här?) också…
I måndags började jag jobba efter fem veckors semester (min första sammanhängande semester i livet – en positiv upplevelse!). Veckan har bestått av något slags mötesmaraton – ett sådant som gör att man undrar vid varje dags slut om man har åstadkommit, eller producerat något. En kollega påpekade att jag ska se det positivt – kanske har någon av alla de jag haft möte med producerat något…
Veckan har ägnats åt förberedelse av kommande systemrevision, ta fram riktlinjer för regionala strategier för vårt utvecklingssamarbete, skriva om olika stödformer, diskutera kampanj- och påverkansarbete, träffa vår nya kontaktperson på Sida och en massa annat smått och gott (bland annat att försöka trassla mig ur ett telefonsamtal där en person bad mig om en jämförelse mellan Sveriges, Angolas och Moçambiques lagstiftning vad gäller kooperativ…). Har också haft ett gnagande dåligt samvete för att jag inte hunnit sätta mig in i händelserna och analyserna kring Marikanamassakern på gruvarbetare i Sydafrika. Hoppas på annan tid i helgen.
Långt från förra veckans konkreta arbete med byggprojektet hemma…
In- och utvecklingar 