Idag har regeringen haft extrainsatt möte. Resultatet har börjat cirkulera på maillistor och i de första nättidningarna och det är faktiskt ganska fantastiskt måste jag säga. Utan att direkt hänvisa till förra veckans upplopp skriver de i sitt utskick att det är nödvändigt att vidta åtgärder på grund av den allt djupare urbana fattigdomen och den ofördelaktiga globala finansiella situationen som har gjort att priser på basvaror och service ökat.

Några av åtgärderna som de beslutat om är att…

Det blev inga fler demonstrationer efter fotbollsmatchen mot Libyen i söndags (som för övrigt slutade 0-0). Istället verkar huvudstaden befinna sig i en stund av reflektion och diskussion – många av dagstidningarna låter människor från olika håll (dock mest från någon slags elit) komma till tals för att reflektera kring upploppen.

Det slår mig när jag läser att diskussionen är väldigt icke-fördömande bland de flesta som skriver (vilket emellertid kontrasteras mot regeringspartiets fördömande attityd, det är dock mindre närvarande i debatten). Författaren Mia Couto är en av dem som skrivit denna vecka, för den som läser portugisiska – läs hans artikel ”Fattigdomen är mycket dyr” här! Couto skriver bland annat att manifestationern inte var legala men däremot legitima – att få runtomkring honom fördömer händelserna – snarare ser de all anledning till att de uppstått. Mia kommenterar bland annat president Guebuzas ordval när han talade till folket under upploppet och kallade det för ”det underbara folket” i det ”vackra landet”. Han frågar sig vilket folk som inte är underbart och vilket land som inte är vackert – och hur detta sätt att prata blir en manöver för att inte prata om de verkliga problemen.

Det verkar som att det håller på att lugna sig även i Maputos förorter. Folk pratar om att de kanske kommer kunna gå att ta sig till jobbet imorgon, att arbetsplatser kanske kan hålla öppet. Samtidigt cirkulerar sms med budskap om att manifestationerna kommer att fortsätta imorgon, det finns de som uppmanar att demonstrationerna ska ske i innerstan, men ingen vet något med säkerhet. Det är bara att vänta och se.

I tidningen Verdade finns ett antal intervjuer med några av dem som protesterar. En av personerna pratar om relationen till Frelimo. ”Vi röstar på Frelimo men Frelimo är inte de personer som idag sitter i maktens stolar. Frelimo har sedan Samora Machels tid varit ett parti som försvarats folkets bästa. Men det verkar som att det nuvarande ledarna inte har något empati när de gör så att folket får lida mer och mer.” Personen tar upp en av de kanske viktigaste frågorna – legitimiteten hos regeringen.

Han fortsätter och säger att de som protesterar i Moçambique är underklassen (till skillnad från Sydafrika där det är medelklassen) – men att det är denna klass som röstar på Frelimo och som partiet borde finnas till för. Han avslutar med att säga ”Frelimo är i krig med oss. Vi är inte i krig med Frelimo.”

Se inläggen nedan för mer information om upploppen.

I ett nyhetsbrev från idag ger Joe Hanlon information om upploppen. Han meddelar att antalet döda är mellan fyra och elva. Den officiella siffran över antalet skadade uppgår nu till 288 personer. Under upploppen 2008 dog fem personer och över 100 skadades. Hanlons nyhetsbrev förklarar också några av orsakerna bakom prisförändringarna och vad de har lett till.

De ökade levnadskostnader framför allt för de fattiga i storstadsområdena, delvis som en effekt av höjda världsmarknadspriser på bränsle och mat.  Subventionen på bränsle, som infördes efter upploppen 2008, upphör nu att gälla.

Inflationen har också spelat en viktig roll i prisförändringarna då Moçambique importerar en stor del  av maten från Sydafrika. I januari var var en rand värd fyra metical och en dollar 29,3 metical. Nu är summorna 4,9 respektive 36,3 vilket motsvarar en 25 % förändring på bara åtta månader.  

Demonstranterna har i huvudsak varit unga män organiserade med sms. Majoriteten av dem jobbar i den informella sektorn som är en av de få inkomstmöjligheterna för de fattiga i städerna.I en ledare i dagens O Pais uttrycks i starka ordalag kritik mot regeringen och de enorma och ökande gapen mellan de som har och de som inte har.

Moçambique är en global framgånssaga när man pratar om ekonomisk tillväxt men denna avspeglas inte förbättring av vanliga människors levnadsvillkor. Enligt ledaren skapar denna utveckling en klass som i ökande utsträckning känner sig utesluten från distribution av inkomst och välstånd, att staten har brutit det sociala kontraktet och som inte ser staten som en del av lösningen på problemen eftersom staten bidrar till att några få ackumulerar resurser och lämnar majoriteten utanför.