Kategoriarkiv: Biståndspolitik

Självgod och arrogant

Publicerad den av
8

För någon vecka sedan befann jag mig på en tämligen isolerad plats i Niassa och stötte där på ett antal utlänningar från Europa och USA. Det slog mig, än en gång, hur självgoda, självförhärligande, arroganta och tillsynes döva många människor är som kommer hit från just dessa två platser. Samtidigt som de sätter sig själva på ett kollektivt altare, har de ett sätt att prata om moçambikier som troligen skulle slå de portugisiska kolonialherrarna på mer än ett sätt. Ett par exempel:

En textilhanterverkare från Storbritannien som kommit till Moçambique för sex veckor sedan berättar med stora ögon för mig att det är ”sooo amazing” att människorna i byarna är ”sooo receptive” för allt hon har att säga. Hon ska ”hjälpa” dem att sätta upp mindre företag som ska tillverka hantverk för försäljning. Har hon någon erfarenhet av småföretagsamhet eller liknande verksamhet? Icke.

Vid samma tillfälle träffar jag en amerikansk socialantropolog som ska arbeta med bokföring i ett kristet hälsoprojekt och däri lära bykommittéer enkel bokföring. Jag frågar om hans bokföringskunskaper generellt och mer specifikt hur han lärt sig Moçambiques skattelagstiftning och annat som man bör kunna om man ska arbeta med bokföring, inte minst om man ska lära någon annan om det. Han skrattar och säger till mig att så avancerat är det minsann inte här på landsbygden och det är inte så mycket man behöver kunna för att lära människor här.

Båda personerna arbetar utan arbetstillstånd, på turistvisum, medvetna om att detta är olagligt men tycker inte att det är något problem eftersom det ändå inte finns någon kontroll här.

Under en middag sitter de och ett antal andra européer och amerikaner och radar upp länder de har varit i och vilken ENORM insats de har gjort på ALLA ställen de har varit på. Det är en tävling – den som har varit på flest ställen vinner förutsatt att man gjort tillräckligt häftiga grejer där man varit. Exempelvis jordlösa bönder i Brasilien smäller ganska högt. Eller lokal trumtillverkning i Bolivia. Det ger pluspoäng att ha varit på flera kontinenter. 

Det är helt sjukt. Det är helt sjukt att folk tror att de kan komma hit och inte behöva lyssna på någon. Att det är fantasiskt att byarna är ”receptive” men ingen reflekterar över att det rimliga att göra när man kommer till en ny plats i världen är att LYSSNA och inte predika sina egna budskap. Ingen reflekterar över att de påstår att de är här för att lära andra om något som de egentligen inte kan någonting om själva men som de tror sig ändå vara överlägsna med för att… det kommer från ett ”utvecklat land”?

Det är en galen tanke att själv definiera vad för hjälp någon annan behöver och inte reflektera över att med hudfärg och pengar kommer makt att definiera prioriteringar – även om människor själva egentligen inte håller med. Det sjukt att komma hit och strunta i lagar om arbets- och uppehållstillstånd (de flesta blir mycket upprörda om de skulle åka fast och bli utslängda) samtidigt som de kommer från länder där tanken på att en moçambikier (eller någon från ett annat afrikanskt land) skulle kunna komma och jobba utan arbets- och uppehållstillstånd, är helt orimlig.

Tävlingen om vem som har gjort häftigast grejer är helt sjuk och det är minst sagt helt uppåt väggarna att sitta och förstora sig egen insats som man gjorde som volontär eller praktikant under några månader i ett land där miljontals människor kämpar VARJE DAG för att förbättra sin och andras vardag. Vad är det som gör just européernas och amerikanernas bidrag till utvecklingen så enormt? Alla helgonförklarar en brittisk läkare som jobbar i ett distrikt men ingen nämner de hundratals moçambikiska läkarna som arbetar under mycket sämre förhållanden, eller de tusentals sjuksköterskorna.

Självgoda, arroganta och överlägsna ända upp till himlen.

Bidrag till korruptionsdebatten

Publicerad den av
Svara

I senaste nummer av OmVärlden (Sidas tidning) har Andreas, Kooperation Utan Gränsers finanschef i Niassa, och jag skrivit ett debattinlägg angående biståndsministerns och regeringens kamp mot korruptionen inom biståndet och i biståndsländerna.

”Korruptionskamp har fel fokus”

Biståndsministerns satsning för att få bort korruption kopplat till det svenska biståndet slår snett. En satsning på det civila samhället i mottagarländerna är vad som behövs, menar skribenterna.

Läs hela artikeln på OmVärldens hemsida, klicka här! Läs gärna tidigare blogginlägg om korruption här på bloggen genom att klicka på Korruption och Biståndspolitik i kategorierna till vänster här på sidan.

Valet och biståndet

Publicerad den av
1

Ett antal organisatiner från solidaritets- och miljörörelsen har gått samman för att sätta fokus på bistånds- och klimatfrågor inför höstens riksdagsval i Sverige. Kampanjen har namnet Global Rättvisa Nu, besök gärna hemsidan http://www.globalrattvisa.nu. Bland annat ordnas debatter och utfrågningar med politiker – besök det som är närmast dig och ställ våra politiker mot väggen! Några aktuella datum:

17 maj i Linköping (kl 18 i Folkungaskolans Aula med ungdomsförbunden)
19 maj i Stockholm (kl 10-12, ABF-huset, om utvecklingssamarbetet)
26 maj i Göteborg (kl 18-20, Stadsbiblioteket)
29 maj i Malmö (kl 13-16, Garaget, Lönngatan 30)

17 år av fred och fattigdom

Publicerad den av
2

Av vissa texter får jag en skön känsla i magen, hjärtat och hjärnan när författaren uttrycker sig på ett befriande klarsynt sätt. Huvudet på spiken helt enkelt.

17 år av fred – och fattigdom
Läste för en tid sedan en artikel av Joe Hanlon med titeln Moçambique: ‘the war ended 17 years ago, but we are still poor’ (klicka på titeln för att komma till artikeln).  När utveckling i tredje världen diskuteras, och framför allt frågan om varför så många länder fortfarande är så fattiga, brukar man dela upp skolorna: Antingen läggs större vikt vid externa faktorer så som kolonialism, globala handelsregler, förutsättningar inom FN etcetera, eller så läggs tonvikten på interna faktorer så som korrupta politiker, svag demokrati, brist på mänskliga rättigheter etcetera.

Joe Hanlons artikel lyckas balansera samtliga faktorer och dessutom analysera hur de hänger ihop i Moçambique. Jag tycker att alla borde läsa artikeln men eftersom jag inte tror att alla vill det tänkte jag försöka prångla på er några av ljusglimtarna här. Och ja, jag vet att inlägget blev extremt långt men hoppas att ni orkar hänga med till slutet.

Moçambique som framgångssaga
En av de huvudsakliga poängerna i texten handlar om hur bilaterala biståndsgivare, Världsbanken och IMF å ena sidan tämligen enväldigt bestämt sig för hur utvecklingspolitiken i Moçambique ska se ut och å andra sidan bestämt att Moçambique är en framgångssaga och däri väljer att bortse från fakta som visar brister i de påstådda framgångarna. En reell framgång är fredsavtalet som slöts mellan regeringen (Frelimo) och gerillan (Renamo) 1992 och att i princip inga våldsyttringar har förekommit sedan dess. Men om vi anammar en vidare syn på våld (exempelvis enligt fredsforskaren Johan Galtung) som innefattar även strukturellt våld, det vill säga fattigdom in till döden, är Moçambique fortfarande ett våldshärjat land med över hälften av befolkningen i absolut fattigdom.

Tre decennier av krig
Under tre decennier levde Moçambique tre krig: 1965-1974 befrielsekriget mot Portugal, 1976-1980 destabiliseringskrig mot Rhodesia (nuvarande Zimbabwe, innan självständigheten från Storbritannien) och 1981-1992 Kalla krigets destabiliseringskrig. De två senare kallas för inbördeskrig men drevs till stor del av externa intressen.

Landet fick bara två år av självständighet i fred innan Rhodesia (där en vit minoritet regerade) attackerade Moçambique och ett krig utbröt som upphörde först när Zimbabwe blev självständigt 1980. Denna fred blev ännu kortare än den första innan Apartheidregimen i Sydafrika, stödda av USA på nytt inledde kriget i kalla krigets anda. Reagan valdes till president i USA i november 1980 och bekämpningen av kommunismen stod högt på agendan.

Destabiliseringskriget varade i drygt tio år och syftade till att tillintetgöra Frelimos (före detta befrielsearmén och dåvarande och nuvarande regeringspartiet) satsningar för att bygga upp landet. Detta innebar i praktiken att vägar och broar förstördes, skolor och sjukhus attackerades, bussar brändes med passagerare i – allt för att visa hur farligt det var att använda skolor, sjukhus eller transportmedel tillhandahållna av Frelimo. Som nämnt tidigare här på bloggen förstördes infrastruktur för ungefär 20 miljarder dollar.

Mobiliseringens grunder
Mobiliseringen av krafter till destabiliseringsgerillan byggde på motsättningarna som skapats under självständighetens första år mellan det traditionella samhället och det moderna. I Frelimos utvecklingsprojekt hade de traditionella ledarna och praktikerna ingen plats vilket skapade ett stort missnöje bland framför allt den fattiga landsbygdsbefolkningen – ett missnöje som plockades upp av den internationellt skapade och stödda destabiliseringsgerillan Renamo. En annan faktor som utnyttjades var spänningen mellan rika och fattiga samt mellan stads- och landsbygdsbefolkning. Det var de som inte upplevde att de hade vunnit något på Frelimos moderniseringsprogram efter självständigheten som kunde mobiliseras i gerillan mot regeringen. När orsaker till konflikter diskuteras, lyfts ofta etnicitet, språk eller religion som grunder men ingen av dessa indelningar har emellertid varit giltiga i Moçambique där det istället handlade om sociala och ekonomiska förhållanden, samt motsättningar i och med en hänsynslös modernisering.

Efter decennier av krig fanns en stark önskan hos båda stridande parter att skapa fred och soldaterna längtade efter det civila livet – incitamenten för att kriga hade blivit för svaga. Detta var antagligen en av grunderna för att freden skulle bli så hållbar som den faktiskt blev. De första fria flerpartivalen hölls 1994 med ett relativt högt valdeltagande ( 75 procent) och Frelimo vann överlägset valet som fick högt betyg av internationella valövervakare. Valdeltagandet har sjunkit konstant i de efterföljande valen.

Illojala vänner
Under 80-talets krig hölls Moçambique under armarna av en blandning av kommunistiska öststater så som Sovjetunionen och Östtyskland samt av västländer så som de nordiska länderna som å ena sidan inte var beredda att konfrontera USA i det kalla kriget men å andra sidan inte ville lämna Moçambique helt åt sitt öde. För att blidka USAs intressen tvingades Moçambique in i Världsbanken och IMF 1983. Även Moçambiques ”vänner” var en del i denna tvingande process. 1986 gick landet med på att genomföra de första strukturanpassningsprogrammen innefattande devalvering, avreglering, privatisering, avgift på vård och mindre kontroll av priser. Tvärtemot strukturanpassningsprogrammen höjdes dock löner och försäljningsprocesser för jordbruksöverskott subventionerades och bidrag gavs för att transportera konsumtionsvaror i rurala områden för att stimulera ekonomin.

Givarna ökade biståndet, inflationen föll och BNP steg – ekonomisk tillväxt uppnåddes trots kriget. Men IMF var inte nöjda och krävde 1990 strängare program som innefattade bland annat minskade offentliga utgifter. En direkt effekt av detta blev att sjuksköterske- och lärarlöner 1992 tvingades under fattigdomsgränsen. Regeringens politik hade lett till sjunkande inflation och ökad BNP. IMFs program ledde till motsatsen: ökande inflation och sjunkande BNP.

Även om IMF och Världsbanken hade en särställning i kraven på strukturanpassning enligt deras modell baserad på en ”vild kapitalism”, var samtliga biståndsgivare med på noterna och krävde att Moçambique genomförde programmen för att bistånd skulle betalas ut, vilket i princip innebar att man gav de två institutionerna en diktatorisk makt över utvecklingen i Moçambique. När IMF gick så långt att man menade att bistånd inte borde användas till återuppbyggnad av landet fick emellertid ett antal biståndsgivare nog och tvingade IMF att lätta på ”anpassningen”.

Kapitalism så fort som möjligt
Ett annat problem under  slutet av 80-talet och början av 90-talet var givarnas besatthet av att så fort som möjligt förvandla Moçambique till en kapitalistisk marknadsekonomi – till vilket pris som helst. Frelimos socialistiska ledare skulle bli kapitalistiska sådana – något som lade grunden för många typer av korruption. Världsbanken tog avstånd ifrån detta och menade att man inte hade något med det att göra. USAs biståndsorgan USAID sa klart och tydligt att målet var att kapaciteten inom staten skulle erodera så för att underlätta för privata aktörer och utomstatliga organisationer (NGOs) att ta över. Under de första åren av självständighet hade Moçambique varit ett föredöme för integritet och ärlighet men under 90-talets första år hade korruptionen slagit stark rot inom många delar i samhället.

2000-talets vändning
Med 2000-talet kom Millenniemålen som till viss del ifrågasatte strukturanpassningsprogrammens filosofi. Moçambique anses, som tidigare nämnt, vara en framgångssaga men två decennier av strukturanpassningsprogram och 17 år av fred har inte skapat välstånd. Givarna basunerar ut de stora summorna som skänkts till landet men sammantaget uppgår biståndet efter kriget endast till hälften av den summa som kriget kostade i förstörelse. Väst har alltså inte gett landet tillräckligt för att reparera de skador som man var med och orsakade.

Två exempel som används för att illustrera framgångssagan är den om BNPs ökning och den minskade absoluta fattigdomen. Hanlons artikel visar hur båda antaganden är något mytiska. Ett antal rapporter visar att BNPs ökning beror på ett litet antal megainvesteringar som inte har någon inverkan på fattigdomen i landet. Detta på grund av att de inte genererat några jobb, åtnjuter skattelättnader och inte ger något större bidrag till statsinkomsterna.  Megaprojekten lyfts fram och fäller en stor skugga över den sektor som sysselsätter ungefär 70 procent av alla moçambikier: jordbruket. Där görs inga investeringar. Den minskade absoluta fattigdomen är heller ingen sanning. Påståendet bygger på att fattigdomslinjen flyttas och att man räknar i relativa termer och inte absoluta termer: Antalet människor som lever under fattigdomslinjen ökar men andelen minskar. Dessutom ökar klyftan mellan rika och fattiga ständigt  – inkomstökningarna äger rum bland de som inte lever i absolut fattigdom medan små förändringar sker bland de allra fattigaste.

Ökad ojämlikhet = en krutdurk
Det är denna ökade sociala differentiering som en krutdurk i Moçambique. Som tidigare nämnt är varken etnicitet eller religion något som delar människor – snarare tvärtom. Emellertid har vi under 2000-talet sett ett antal exempel på våldsutbrott med klasskillnader och fattigdom som grund. Ett exempel på detta är upploppen 5 februari 2008 där människor protesterade mot höjda levnadskostnader. Fem personer dog, över 100 dödades och egendom för stora summor förstördes i upploppen (har skrivit om detta tidigare här på bloggen). De så kallade koleraupproren där lokalbefolkningen går till attack mot hälsopersonal och –aktivister för att de tror att de lägger kolera (och inte klorin) i vattnet (har skrivit även om detta här tidigare). Dessa uppror och andra liknande beror i stor grad på en extrem fattigdom och utsatthet där de fattiga och hungriga i princip utkämpar ett krig mot de rika – som i detta fall representeras av regeringen, staten och organisationer. Detta i ett land som samtidigt har ett majsöverskott på 75 000 ton som emellertid inte kan nå hungrande befolkning på grund av avreglerad marknad där endast privata aktörer har rätt att distribuera mat. Men den hungrande befolkningen kan inte betala något för majsen vilket gör att inget privat företag är intresserade av att nå ut till dem.

Biståndsgivarna blundar för att de sitter i förarsätet för en utveckling som ser finfin ut på pappret och i statistiken, men bara om man blundar för vad man hittar om man bryter ner siffrorna – eller ännu ”värre” – ger sig ut och ser och upplever hur människor egentligen har det.

Detta var ett litet urval från Joe Hanlons text. Rekommenderar er som sagt att läsa hela…

Välförtjänt känga till biståndsministern

Publicerad den av
Svara

När jag skriver om svensk nuvarande biståndspolitik här på bloggen är det ofta mer eller mindre ilskna, sarkastiska och arga inlägg. I veckan har emellertid en bra artikel, som riktar skarp kritik mot biståndsminister Gunilla och moderaternas politik, publicerats i DN. Författarna är de två före detta Sidacheferna Carl Tham och Bo Göransson. Befriande att äntligen läsa saklig och bra kritik – läs den  genom att klicka Sverige måste återta sin roll som biståndsnation (DN 3 april 2010).

Tham och Göransson skriver bland annat:

”Biståndet har hittills varit ”kravlöst”; det är först hon, Gunilla Carlsson, som kräver resultat och redovisning. För alla som vet det minsta om bistånd är allt detta absurda påståenden. Sverige har aldrig haft en passiv utbetalningspolitik och biståndet har aldrig varit kravlöst. I själva verket har Sverige liksom andra biståndsgivare snarare ställt för många och delvis motstridiga krav på mottagarländerna, vilket är ett av biståndets problem.”

och

”Grundproblemet med bistånd är att de samhällen som främst behöver bistånd är samhällen där svårigheterna är som störst. Om GC vore seriöst intresserad av frågan om biståndets villkor och resultat skulle hon börja sin analys och diskussion där. Men hon verkar mest betrakta biståndet som ett svenskt politikområde där huvudfrågan inte är vad u-länderna behöver och vilka bidrag vi kan ge utan vad hon och moderaterna kan utvinna politiskt på hemmaplan.”

Gunilla Carlsson svarar på DN .se på ett föga imponerande sätt som understryker det som Tham och Göransson trycker på: att hon ser sig själv som den första och största tänkaren kring bistånd.

”-Fakta och resultat talar för sig själva. Jag har om någon bidragit till att stärka legitimitet och trovärdighet för svenskt bistånd i en tid med stora skillnader och djup fattigdom i världen.”

Hon anklagar Tham och Göransson för att vilja vrida tillbaka klockan (som om det nödvändigtvis skulle vara något negativt?) och menar att de som alla sossar inte klarar av att ta kritik mot biståndet. Läs Gunilla Carlssons kommentar här!

Som vanligt är det mindre upplyftande att läsa kommentarerna på DN.se – många visar på en stor okunskap om bistånd och än värre: om förhållandena i världens fattigaste länder. Men så är det ju också ett område där alla kan bli självutnämnda experter och anklaga bokstavligt talat alla människor i fattiga länder för allsköns skit. Huvudbudskapen i kommentarerna verkar vara att svenska pensionärer borde få pengarna och inte korrupta, lata, dumma, pengahungriga människor på andra sidan jordklotet eller i ”lekstugan” som det också uttrycks i vissa inlägg.

Kanske ska jag ge mig på att debattera medicin, fransk litteratur, kärnforskning eller något annat område som jag inte har den minsta kunskap om…

Litet utbrott på biståndet (från ett annat håll)

Publicerad den av
1

Som skrivet ett antal gånger här på bloggen blir jag titt som tätt minst sagt vansinnig på den svenska biståndsdebatten. Samtidigt skall det erkännas att jag själv blir minst lika arg, minst lika ofta, på biståndet och diverse biståndsmyndigheter. Men utifrån en helt annan utgångspunkt.

Jag blir arg på dubbla agendor. Att det är så lätt att säga att andra (=biståndsmottagande länder) ska följa regler och bestämmelser som sätts upp av biståndsgivarna men som givarna själva inte är så intresserade av att följa alla gånger. Att det många gånger handlar om moraliserande kring hur andra (=biståndsmottagande länder) bör vara men att inte alltid finns något större intresse för en reflektion kring biståndsgivarnas beteende, eller för att ta tag i känsliga frågor inom givarmyndigheterna.

Jag blir arg på dubbla agendor i det som vi tycker att givarna och andra (=biståndsmottagande länder) har rätt till. Hur det är hur lätt som helst att argumentera för behov bland exempelvis givarländernas utsända personal men hur det är absolut förbjudet för ett land som Mocambique att påstå att mocambikiska myndighetspersoner skulle ha samma rättigheter. Då dyker det upp argument om oansvarigt användande av offentliga medel eller till och med om korruption. För att ta ett litet exempel.

Jag blir arg på dubbla agendor i hur man ser på självständig politik och utvecklingsstrategier. -Tänk om det satt en utsänd afrikansk konsult och väntade på varenda svensk myndighet, varje dag, sa en bekant till mig för ett tag sedan, apropå alla de tusentals konsulter som används av biståndsgivarna för att kontrollera att allt går rätt till i de mottagande länderna. I vems namn kontrollerar de? I vems namn lägger man sig i utgångar av valresultat och går ut med starka uttalanden om valfusk innan ländernas egna befolkningar har hunnit uttala sig om saken?

Det är som att allt blev okej när begreppet ”partnerskap” började användas i biståndet, fast att det egentligen inte har någonting med verkligheten att göra. Men så länge vi säger att vi är jämliga partners kan relationen vara hur ojämlik som helst.

Jag blir arg på biståndet för att det skulle kunna vara så bra, till så mycket nytta och ett fantastiskt verktyg för ökad global rättvisa. Jag tänker fortfarande vara övertygad om att så är fallet och jag tänker inte falla för snickelidumsnack om att det behövs svenska fanor, svenska värderingar, ökat fokus på personalbistånd eller mer militärt och polisiärt bistånd eller att biståndet skulle bedrivas helt utan iblandning av lokala myndigheter och organisationer. Eller något av de andra fantasiska förslagen som har gjorts av alla nyblivna svenska experter på utvecklingssamarbete.

Jag tycker att det räcker gott och väl med det som ska vara grunden för biståndet: fattiga kvinnors och mäns perspektiv och rättigheter.

Osmaklig biståndssyltburk

Publicerad den av
1

Jag vet att jag inte borde gå igång på den alltmer korkade biståndsdebatten i svenska medier men det är svårt att hålla fingrarna borta ur syltburken (även om sylten är osmaklig).

Den 13 februari publicerade riksdagsledamoten Mats Sander (m) en artikel om biståndet på newsmill.se. Kontentan är (inte helt oväntat – det börjar bli lite långrandigt nu) att Sida borde läggas ner och det faktum att myndigheten ville dra in en tjänst i Afghanistan var spiken i Sidas inkompetenskista, enligt Sander. Får nästan rysningar av formuleringar från hans artikel:

”…varför inte SWEDE AID – som med tydligt blågula prioriteringar har sin tyngd på fältet i de länder vi vill hjälpa. Etablera en civil fredskår som under svensk fana effektivt arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomisk tillväxt.”

och

”Biståndsministern tvingas ta till hela vapenarsenalen för att tydliggöra regeringens prioriteringar.”

”Blågula prioriteringar ”och att ”under svensk fana effektivt arbeta” och att ”tvingas ta till hela vapenarsenalen”? Mina tankar hamnar i något som är extremt långt borta från tankar om rättvisa, jämlikhet, lokalt ägarskap och mänskliga rättigheter.

Biståndminister Gunilla Carlsson har gått in och detaljstyrt Sida genom att kräva att vissa tjänster ska vara kvar, bland annat i Afghanistan. Hennes motivering till detaljstyrningen är att:

”… vi har ju gjort en kraftig uppaccelerering av Sveriges bistånd till Afghanistan och vi behöver ha folk där som följer detta.” 

Carlsson varnar också för att den militära andelen i den internationella insatsen riskerar bli för stor. (Källa: Dalarnas Tidningar 12 feb) Angående detta konstaterar TT: ”Det är väldigt ovanligt att en regering går in och detaljstyr en myndighet på det sätt som väntas ske på det extrainsatta regeringssammanträdet i dag.”

Måste säga att detta är en fantasiskt bra motivering för bistånd: Att det måste finnas där för att vi har satt dit en militär styrka som skulle bli för stark om inte biståndet var där och vägde upp. Blir nog fin långsiktighet, strategiskt tänkande, lokalt ägarskap och de fattigas perspektiv och rätt att bestämma över sin egen utveckling av en sådan strategi… Det finns gott om kommentarer på Sanders newsmilinlägg. Blir ofta uppgiven när jag läser kommentarer där men denna gång är vissa faktiskt riktigt upplyftande. Signaturen Olof Lindberg skriver bland annat:

”Det är skillnad på att vilja hjälpa och att vilja ändra på länder. En välnärd vit man i sina bästa år kanske inte förstår sådana nyanser i språket, men skapa demokrati betyder inte att ockupera länder för att tvinga dom att införa rösträtt åt människor som inte kan läsa. Sida har väl all rätt i världen att obstruera när biståndsministern vill ansvända deras pengar, som skattebetalarna tror ska gå till behövande, för att betala våra militära insatser, ambassadpersonal, svenskt företagsstöd eller för att minska vår egen koldioxidstatistik.

Du använder ord som Svensk fana och Kår. Får jag påminna en gång till om att demokrati betyder att människor gemensamt bestämmer över sin egen tillvaro. Inte att utländsk fanbärande kår bestämmer över dom.”

Bra sammanfattat tycker jag. Nu när vi är inne på deprimerande saker så visar newsmill.se i sin opinionsundersökning följande inställningar till Sida:
84 % är arga
2 % är uttråkade
1 % är nyfikna
14 % är glada

Det minsann roligt att jobba i en sådan uppskattad och framför allt med respekt analyserad sektor. Har tidigare kommenterat liknande frågor här på bloggen:

Utan Akelius funkar biståndet bättre

Publicerad den av
Svara

Idagens Expressen kan vi läsa en artikel om bistånd skriven av Roger Akelius, entreprenör och i fastighetsbranchen. Roger har just skänkt 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar på Haiti. (Läs artikeln på Expressens hemsida!)

”Låt oss bättre utnyttja denna medmänskliga naturkraft som lidandet bland Haitis folk väcker hos privatpersoner och företag.” skriver Akelius i artikeln som har den talande rubriken ”Utan Sida funkar biståndet bättre”.

Det finns många briljanta citat att hämta, bland andra ”Sida samarbetar också med lokala regeringar för att deras prioriteringar ska få styra. I nästan alla länder med hjälpbehov är korruptionen stor. Varför blanda in korrupta politiker överhuvudtaget?”

Inte utan att man undrar om Akelius tycker att även riket Sverige ska ta bort alla politiker och sedan drivas av den medmänskliga naturkraft som eventuellt vaknar inom privatpersoner och företag när de ser en person lida?

Imorgon ska jag samla kraft och skriva ett ordentlig bemötande på denna ledsamma artikel och dess än mer sorgliga kommentarer (även de finns på Expressens hemsida). 

Kanske skulle höra med någon som är i fastighetsbranschen här i Mocambique om de skulle vilja göra ett offentligt och professionellt utlåtande om svenska politiker, borde väl vara ungefär lika legitimt som Akelius angrepp på politikerna i länderna som tar emot bistånd?

På återhörande och a luta continua…

Mitt liv som hamburgare

Publicerad den av
2

Om man vill ha en macka med ost, sallad och ägg på cafét här i Lichinga måste man beställa en ”komplett hamburgare utan hamburgare” (hamburger completo sem hamburger). En macka med denna blandning finns inte på meny och går således inte att beställa. Men en komplett hamburgare utan hamburgare funkar fint. (Man får betala för hamburgaren även om den inte kommer med.)

Så varför tala om hamburgare? Jo för att jag lite då och då i detta jobb känner mig som en. Som är pressad mellan två brödskivor och gärna lite andra saker under och över som geggar och trycker på. Och det är dessvärre en burgare som alla aldrig är nöjda med.

På ett lite mer generellt plan kan en hamburgersituation (av många) beskrivas med det dilemma som lyfts då och då i den svenska biståndsdiskussionen. De som skänker pengar, genom enskilda bidrag samt de som bidrar till utvecklingssamarbetet genom sina skattepengar, kräver att i princip allt det som skänks ska komma direkt till slutmottagaren. Så lite som möjligt ska ”komma bort” på vägen. Å andra sidan (men fortfarande i samma andetag) krävs ett bistånd som kan garantera att ingen korruption har förekommit och att tillräckliga kontrollsystem finns på plats. Vad är hamburgaren: Att system kostar, att utbilda människor i planering, projekt, bokföring och administration kostar, att följa upp och stötta lokala projekt kostar. Men det får inte kosta något.

Programmet som vi arbetar med här i Niassa ska arbeta med gräsrotsorganisationer, med de allra fattigaste. De kan ofta inte läsa eller skriva, de har ingen vana att hantera pengar och har ingen erfarenhet, kunskap eller uppfattning om vad en ekonomisk redovisning är. De har ingen erfarenhet av att skriva ”resultatbaserade” rapporter om hur arbetet går, de har i själva verket ofta aldrig skrivit något över huvud taget. Här finns flera hamburgare. Vi kräver av samarbetsorganisationer att de ska redovisa korrekt, med prisförslag, momsredovisning och allt annat – rätt. Deras förutsättningar att göra detta är inte goda (ibland nästan obefintliga), men icke desto mindre är de vår målgrupp och vi ska jobba med dem. Samtidigt gör våra egna krav att vi på ett sätt inte kan det.

Den andra hamburgaren är att vår givare kräver allt mer och mer avancerade resultatredovisningar enligt olika modeller (vilket i sig inte är ett problem, snarare tvärtom). Innehållet i modellen ska baseras på rapporter från små små bondeorganisationer som aldrig har skrivit en rapport och som inte har någonsom helst relation till ”result based management”. Summan av denna burgare blir att vi kräver något, tämligen orimligt, av våra samarbetsorganisationer för att leva upp till det krav som givaren ställer. Givaren kommer inte att bli nöjd med resultatet och samarbetsorganisationen blir oerhört frustrerad över de orimliga kraven som vi ställer på dem.

Detta kommer ända ner till mellanmänskliga relationer till kollegorna på kontoret. Kraven på vad vi som program ska prestera är många gånger långt över personalgruppens kapacitet. Vi kräver för mycket, kollegorna blir frustrerade liksom den som ser slutresultatet – det är, trots krav, inte så bra som det ”borde” vara. Ännu en hamburgare.

Mitt liv som hamburgare helt enkelt.

150 miljoner sms, lägre barnadödlighet och mocambikiskt bistånd till Malawi

Publicerad den av
Svara

Under jul- och nyårshelgerna skickades 150 miljoner sms på det mocambikiska mobilnätet mCel (det största av två). Ingen information finns emellertid om hur många av dessa miljoner som faktiskt kom fram, vilket brukar vara kruxet här… (Notícias 6 januari)

Det stod också i tidningen igår att barnadödligheten, det vill säga sannolikheten för att ett barn dör innan sin första födelsedag, är 93 per 1000. Notícias konstaterar att Mocambique därmed sakta men säkert är på väg att möta Millenniemålen. Det är ju bra att det går framåt men det är ändå väldigt mycket – nästan ett barn av tio som dör innan det fyllt ett.

Idag skriver Notícias att Mocambique har bestämt att ge bistånd till Malawi. Biståndet består av mat och andra förnödenheter till de som drabbades av jordskalven i december. Lastbilar är nu på väg till Malawi med tio ton socker, tio ton mjöl, fem ton bönor och tre ton salt samt 1000 hinkar, tallrikar och glas. Något att fundera över – hur ett av världens fattigaste länder väljer att ge bistånd när många menar att Sverige inte har råd med bistånd…