När jag flög från Lichinga till Maputo häromdagen sa mannen i incheckningsdisken strängt till mig att jag skulle infinna mig klockan 10.00 – em ponto! Detta trots att den normala tiden är 10.35. Varför? Jo för att det finns risk för väldigt kraftiga regn och då kan planet inte landa eller lyfta. För att undvika detta försöker de få alla ombord så fort som möjligt. Lite confusão blir det dock när boarding och avgång är 30 minuter innan den som står på boardingkortet och biljetten. Dock bra att komma iväg!

Som skrivet tidigare är uttrycket ”É normal!” väldigt vanligt här, ofta för företeelser som inte alla gånger ter sig helt normala…

Under lunchen idag fixade jag i köket med Joana som tar hand om vårt gästhus. Hon hittade inte underläggen så jag föreslog att hon skulle ta grytvanten. Hon tittade helt oförstående på mig innan det gick upp för mig att en person som bär kokande grytor på handflatan naturligtvis inte har något behov av att ens veta vad en grytvante är. (Hon stoppar dessutom handen i ärmen när hon stryker en skjorta och stryker sedan med tre punkter = grytvante framstår som en helt överflödig uppfinning…)

Igår kom de dövstummas förening in på kontoret och bad att få prata med Ângelo (som inte kan teckenspråk). Det är inte utan att jag funderade på hur det skulle gå till men det hade tydligen gått bra.

Idag är en av kollegorna är sjuk, eventuellt är det malaria. En annan kollega hade gett honom rådet att testa sig redan för ett par dagar sedan men det ville han inte. Han började ta medicin utan test. I natt hade han blivit sämre och han förklarade att det var för att han ”drömt att en person gett honom ett glas vatten att dricka”. Efter samtal med kollegorna stod det klart att detta betyder att han har blivit utsatt för vidskeplighet och därför är sjuk.

Idag på väg från flygplatsen var det någon höjdare som skulle förbi oss på vägen, sirener på vilket betyder att vi ska åt sidan. Det är inget problem att köra ner i vägrenen när man har en land cruiser men körskolebilen framför oss körde så långt ner i diket att den sedan inte kom upp…

É normal…

Tog en promenad i Lichinga i eftermiddag, som kom att vara hela eftermiddagen (trots stadens ringa storlek). Kan inte påstå att så mycket har förändrats under månaden jag varit borta mer än att det nu finns streck på gatorna (som jag kommenterade nedan) och att restaurangen där jag brukar äta fortfarande är stängd=risk för dålig kosthållning för mig (det finns bara tre restauranger och egentligen bara en med kvalitet). Tog en kaffe med en norrman och en zimbabwier och hade spännande samtal om varför det är i Tunisien och inte i Zimbabwe som uppror uppstår (ännu en av de många historier som jag skrev om nedan…).

 Och solen som går ner över kullarna är fortfarande lika vacker!

Det är fruktansvärt många dokument som ska skrivas under, dels för att jag varit borta några veckor och dels för att vi har revision. Ett av dokumenten som låg och väntade i Lichinga var från en firma där vi har bett om pris på däck. Firman heter (översatt): Tjäna lite=Emanuel. Det är ändå ett ganska märkligt namn på en affärsverksamhet (se bild härintill).

Lichingas gator har fram tills för några månader sedan mest varit fyllda av… hål. Nu har det dock blivit ändring på detta. Tyvärr har strategin varit att istället för att laga hålen har de valt att måla streck i gatan. Det är ju naturligtvis bra med streck (vita i mitten och på sidorna) men det kanske hade varit ännu bättre att inte har några stora hål… (Se bild nedan.)

Här händer det grejer – inte bara har vi fått en ny restaurang i Lichinga, nu har vi även en souvenirshop! Se bild nedan.

I fredags öppnade en ny restaurang i Lichinga – det innebär är ökning i restaurangutbudet med många procent med tanke på det något begränsade antalet (det var två innan).