I veckan har vi haft möte i Cuamba med alla våra samarbetsorganisationer och representanter från lokala myndigheter. Försökte lägga upp foton från mötet under dagarna i Cuamba men med en uppkoppling på 0,16kB per sekund, som ständigt bryts, tappade jag tålamodet efter några timmars försök utan att lyckas med en enda bild.

Kom tillbaka till Lichinga igår, känns fint att vara tillbaka. Under tiden som jag har varit i Sverige har det dock inträffat en rad inbrott hemma hos folk som jobbar för utländska organisationer. Förövarna har inte bara stulit, vid ett tillfälle dödade de en vakt. Vaknade i natt och började fundera på detta men lyckades till slut somna om. Lichinga är tyvärr inte en så lugn plats som den kan ge sken av.

Ska nu åter ta mig an utmaningen att försöka få upp bilderna från mötet i Cuamba. Paciência…

Igår var en av kollegorna med i en otäck bilolycka där han skadade såväl ben som arm. Men röntgenapparaten på provinssjukhuset i Lichinga körs bara på vardagar så någon kontroll har han inte kunnat göra. Han fick istället gå hem med en liten påse paracetamol och hoppas på att de inre skadorna inte är så allvarliga. Det gäller att råka ut för olyckor på rätt dag här…

Tog en promenad tidigt i morse. Två foton från mobilen från promenaden. Fick bland annat reda på hur flaggan på torget hissas, se bilden ovan. Glad att det inte är jag som är flaggstångsansvarig. Och så var det ett fantastiskt vackert solljus.

Jag sitter på en restaurang i norra Moçambique, i vad som kan beskrivas som mitt ute i ingenstans. Jag är där tillsammans med en representant från svenska ambassaden i Maputo och en moçambikier som jobbat med svenskt bistånd i nästan lika många år som jag är gammal. 1991 var han i Sverige och besökte utsädesföretag.

Vid ett annat bord på restaurangen sitter en kongolesisk läkare som jag träffade första gången 2003 i ett litet samhälle i centrala Moçambique. En kongolesisk kollega till mig kommer in på restaurangen – de två kongoleserna känner inte varandra men de har en gemensam bekant, jag presenterar dem för varandra. Min kongolesiska kollega är där med sina två barn med moçambikisk nationalitet och med burundisk mamma. De äter middag tillsammans med en zimbabwisk kollega.

På bordet bredvid dem sitter en moçambikisk man, efter några minuter av lite stirrande kommer vi fram till att vi känner varandra: han är gift med en före detta kollega till mig och jobbar nu för ett av de svenskägda skogsföretagen i provinsen. Vi träffades senast för över tre år sedan på en helt annan plats i Moçambique. In på restaurangen kommer senare den svenska direktörskan för företaget där den moçambikiska mannen jobbar, i sällskap med ytterligare en svensk.

Vid bordet bredvid dem sitter två nyfunna vänner; en portugisisk tjej och en brittisk kille som båda arbetar med ett norskt skogsbolag, deras arbete fokuserar bland annat på kolkrediter. Som sagt, på en restaurang i norra Moçambique, mitt ute i ingenstans, men trots det en ganska stor mångfald… 🙂

Finfint hus i högsta klass! Så här såg det ut i huset jag bodde i innan jag flyttade till det nuvarande. Har, som skrivet nedan, inte velat tänka på huset sedan jag flyttade ut men nu är det tillräckligt långt borta! Som ett slags undervisningsmaterial om hur man inte ska bygga hus…

När jag flyttade till Lichinga för snart 1,5 år sedan var det minst sagt sju sorger och åtta bedrövelser innan jag hittat ett bra boende. Det sista ställe jag hamnade på var en något av en mardröm vad gäller husbygge. Gick förbi huset (=bygget) idag för första gången sedan jag flyttade ut (inte velat få tillbaka den dåliga känslan i magen). Här är vägen till huset (inte heller den saknar jag), inom kort kommer några av favoriterna inifrån huset…

Som hittat! I veckan har massor av kineser kommit till Lichinga – de ska bygga lyxlägenheter som ska säljas till det ringa priset av 95 000 $ för en trea. Fantastiskt i en provins där 60% av invånarna lever på mindre än 1 $ om dagen. Kommer absolut att följa upp detta spektakulära bygge…