En av mina kollegorn har just mist sin dotter. Vi pratade länge om det idag, om allt runt omkring det. Bland annat sa han, mycket eftertänksamt:

Deus gosta de tirar as pessoas queridas.
Gud tycker om att ta bort kära människor.

Det är lätt att säga att den förväntade medellivslängden i ett land som Mocambique är runt 40 år. Det är mycket svårare att förstå hur människor egentligen härdar ut med detta. Varje vecka är det någon nära oss som mister ett barn, ett barnbarn en ung granne eller nära vän. Och de flesta dör av sjukdomar som har botmedel och förklaringar. Men inte här.

Ibland kan man få för sig att samhällen är moderna eller traditionella – antingen eller. Jag har nog själv många gånger tänkt att det är så. Men här vänds detta uppochner och kunde inte vara mer fel.

Mais Tempo (som betyder Mer Tid), vår IT-ansvarige, skulle precis gå från jobbet. Vi pratade lite om helgen. Han berättade att han skulle ta med Ângelo (en annan av kollegorna) ut på en grej ikväll.

Nyfiken som jag är frågade jag vad det var? -Ett berg, svarade han. -Ett berg? -Ja, ett berg men du skulle aldrig klara att gå upp där, sa han finurligt. Så kan man inte säga till mig – att de skulle klara av att gå upp för ett berg som inte jag klarar!?

Det visade sig att berget är ett heligt berg och att Mais Tempo lovat att ta Ângelo dit eftersom han har problem med onda andar. Han trodde inte att det skulle funka att en vit tjej från Sverige skulle komma med, det skulle helt enkelt bli fel i kommunikationen. Det är allvar, övertygelse men också en slags distans i det han säger. Alltså IT-ansvarig upp på heligt berg för att bota onda andar.

Nöjd med förklaringen varför jag inte skulle klara berget (kändes som att det stod lite över mina förmågor att argumentera för detta) började vi istället prata om religion.

Både Ângelo och Mais Tempo menade att de är religösa – för att någon har gjort dem till det men att de aldrig gått i kyrkan efter att de flyttat ifrån sina mammor. Några gånger hade Mais Tempo gått, för att kolla på tjejerna som var extra fina på söndagarna. -Särskilt på påsken, la Ângelo till.

Åkte från Sverige för ett par dagar sedan,  där var det då minus 20 grader och snö. Kom till Maputo och där var det plus 37 grader och strålande sol och en extremt hög luftfuktighet (så pass att det inte gick att skriva med bleckpenna på papper för det blev så fuktigt). Idag kom jag till Lichinga och här är det plus 20, lite ruggigt och konstant ösregn. Klimatförändringar.

På flyget upp till Lichinga var allt som vanligt – stora lass med kycklingar lassades på i Nampula för att åka upp hit och någon hade checkat in ett litet paraply som kom utrullandes på bandet med alla väskor, A4-kartonger med fisk och kylväskor.

En sak som inte var som vanligt var att premiärminstern Aires Aly (bilden) var med på planet tillsammans med ett antal andra ministrar. Jag satt på första raden i ”vanliga” klassen och rätt som det var rycks draperiet, som avdelar vanliga klassen från första klassen, och premiärministern står framför mig och utbrister leende: ”Vad roligt att se dig här!” Jag funderar i någon sekund på vad som är brukligt att säga i det läget och klämmer fram ett skrattande ”Tack detsamma!”.

I efterhand: I dagens nummer av Faisca (lokaltidning i Lichinga) fanns en bild (se nedan) på premiärministern när han precis anlänt till Lichingas flygplats. I bakgrunden är det visst någon som förefaller vansinnigt koncentrerad på att gå ner för trappan, undrar vad jag tänkte på…?

Igår var jag för trött efter en väldigt lång dag fylld av (enligt Akelius) meningslöst biståndsarbete för att skriva ett svar på hans artikel i Expressen (se nedan). Ironi… Det kommer dock, skam den som ger sig!

Idag åker jag till Maputo för att under kommande vecka träffa kollegor från Utan Gränser i Östra och Södra Afrika samt från Stockholm. Har just skjutsat mig själv till flygplatsen för att sedan komma tillbaka till kontoret för ett jobba en sista timme innan resan.

Nedan ett par bilder från kvällen med trädet och bilen (nämnt nedan).

Var på väg hem till en kompis för att äta middag men fick stanna på vägen på grund av att en stor tall fallit rakt över den. Kompisen som jag skulle hälsa på höll på att försöka få bort stammen från vägen. När det var klart fick vi hjälpa en bil som kört upp och fastnat i leran bredvid stammen att komma loss. Efter träd- och bilhantering väntade dock finfina hundar, dock inte alltid så lätta att ta kort på när de överfaller (och dessutom är ganska stora)…

(Fotografierna tagna med mobilen, därav kvalitén…)

Ellära har aldrig varit min starka sida men så mycket har jag förstått att el och vatten inte är en bra kombination. Därför är jag minst sagt skeptisk till denna typ av dusch där vattnet värms upp, av el, i själva duschen (se bild). Förtroendet blev inte större av att sladden brann upp sist jag försökte använda denna typ av dusch.

Träffade en av provinsens domare idag. Han berättade att han blivit bestulen på plånbok, pass och telefon. Och inte på vilken plats som helst – inne i domstolen. Han suckade skrattande och sa att allt är möjligt i Mocambique. Och bara för att man är domare är det inte säkert att polisen gör en ansträngning för att hitta förövaren. Får hålla med om att det mesta är möjligt om någon går in i domstolen och stjäl domarens grejer när han för ett par minuter vänder ryggen till…