Bilder som får tala för sig själva

Resa och ankomst till Ribaue där vi ska tillbringa de kommande tre veckorna. Jag låter bilderna tala för sig själva. Det ger hopp att vägarbetena har påbörjats med vägen mellan Nampula och Cuamba. Jag hoppas nu bara att det fortsätter hela vägen upp till Lichinga. (Annars blir det kanske ett nytt brev till presidenten, läs det första här!) Nästa vecka kommer vi återigen att vara i samma distrikt men jag betvivlar att våra vägar korsas mer än förra gången som var i Niassa i oktober. Hur som helst väldigt fint att vara framme.

Viagem e chegada a Ribaue onde vamos passar as próximas três semana. Vou deixar que as fotos falem por si. Dá esperança ver que as obras com a estrada que liga Nampula e Cuamba já estão num bom caminho. Agora só espero que vá até Lichinga. (Se não, pode haver necessidade de mais uma carta ao Presidente, leiam a primeira aqui!) Na próxima semana estaremos de novo no mesmo distrio mas duvido que os nossos caminhos se cruzem mais desta vez que a outra que era no Niassa e Outubro. De qualquer maneira é muito bom ter chegado aqui!

Biståndsglamour

Ibland framstår det som att biståndsarbetare har det ganska glamoröst (och visst är det också så ibland). Här kommer en liten bildsvit på när så inte är fallet, på temat biståndsglamour, från hotellet vi bor på just nu i Nampula. Varför ha det rent i duschen och varför ta bort mögel och sörja från taket? Tredje bilden en god tanke om internetuppkoppling som inte riktigt fullföljdes och den fjärde en kreativ lösning för en varmvattenberedare som inte fick plats under taket…

Moçambique – åtminstone delvis mot strömmen

Häromdagen hade jag en heldag med HBT(homo-, bi och trans)-aktivister i Maputo. I skuggan av nyhetsrapporteringen om homosexuellas (brist på) rättigheter i Uganda känns det viktigt att lyfta fram exempel som åtminstone delvis skiljer sig. Några nedslag i denna fråga utifrån en moçambikisk kontext (och ja, är medveten om att den är vänd åt det positiva hållet):

Joaquim Chissano, Moçambiques förre president, har gjort flera uttalanden till stöd för homosexuellas rättigheter, vilket är lite anmärkningsvärt inte minst med tanke på hur diskussionerna ser ut i flera andra länder i regionen. Ett smakprov: ”We can no longer afford to discriminate against people on the basis of age, sex, ethnicity, migrant status, sexual orientation and gender identity. We need to unleash the full potential of everyone.” I ett tal på Afrikanska Unionens möte i Addis Abeba i slutet av förra året argumenterade Chissano för att vi måste bryta alla de fördömande sociala normer som försöker kontrollera människors sexualitet, inklusive homosexuella och lyfte att många av våra bröder och systrar utsätts för fruktansvärt våld och diskriminering baserat på sexuell läggning. ”Esta não é a África que queremos” / ”Detta är inte det Afrika vi vill ha.”

En av medlemmarna i Moçambiques kommission för mänskliga rättigheter gick för en tid sedan ut med ett extremt diskriminerande uttalande om homosexuella. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig och kom från en bred uppslutning av organisationer. Bland dem som reagerade fanns bland annat Moçambiques advokatsamfund som skarpt fördömde uttalandet.

De senaste veckorna har det blossat upp en het debatt upp om revidering av strafflagstiftningen Código Penal. Den mest kritiken riktade sig mot skrivningar om våldtäkt men skarp kritik riktades även mot att den kriminaliserade homosexuella. Efter demonstrationer och protester meddelade regeringen att detta nu var borttaget, att det var ett misstag från början som inte handlade om att införa nya paragrafer i lagen utan om skrivningar som blivit kvar sedan den koloniala lagstiftningen. Hur som är det ju onekligen skamligt att riksdagsledamöter inte läser det lagförslag de ska godkänna utan att folk går ut på gatan och protesterar.

När jag häromdagen träffade Danilo da Silva som är talesperson för Moçambiques HBT-organisation Lambda frågade jag honom hur han tror att det kommer sig att Moçambique verkar skilja sig från många länder i regionen då det verkar finnas ett relativt brett stöd för homosexuellas rättigheter och till och med en före detta president som vågar ta striden på internationell nivå? Han berättade om hur de sedan de bildade Lambda för ungefär sex år sedan långsamt har byggt upp en bas av organisationer och individer som stödjer dem, hur de medvetet har undvikit alltför kraftiga konfrontationer för att undvika bakslag och istället har prioriterat att bygga på bredden – att försäkra sig om ha många med sig på sin sida. Allt för att motverka en liknande reaktion som vi ser flera afrikanska länder så som exempelvis Uganda med repressive lagförändringar och kriminalisering.

Vi pratade om andra faktorer som gör att Moçambique skiljer sig; det är generellt mer öppet och mindre fördömande menar Danilo. Han menar att Uganda till och med kanske hade en positiv effekt i Moçambique; ”Even Uganda probably helped; as the bad example showing people where we should not be going – what we should never allow to happen here.” I övrigt menar Danilo att det är viktigt att vara försiktig med vilka de allierar sig vad gäller utländska aktörer. Det gäller att inte spela motståndarna i händerna så att de kan säga att det är något från väst, något oafrikanskt eller imperialistiskt.

Vi pratade även om hur homosexuellas situation ser ut I Moçambique generellt men framför allt i Maputo. ”The discrimination that we meet here is mainly inside the families, not so much for example at government institutions. And as you know, family here is everything, if you lose your family you will lose all your social capital which is everything, you will not manage anything in life.”

Roberto Paulo som nyligen börjat arbeta på Lambda med ansvar för hälsofrågor är entusiastisk och optimistisk om vad organisationen kan åstadkomma inom politiken för att försvara homosexuellas rättigheter. En försvårande omständighet är emellertid att organisationen (efter många års process) ännu inte fått sin registrering godkänd, det är alltså inte formellt en organisation. ”This is in principle not the biggest problem. We can get funds through collaboration with other organisation. But I must say that when you want to make procurement for 20 000 units of lubricants from Cape Town, it would have been easier not to do it through other organisations.” Ja det kan man ju tänka sig.

Efter allt (mycket inspirerande) prat tillbringades kvällen och halva natten dansandes på ett tak. En heldag och en fin och hoppfull start på resan.

Fältresa med tårta

20140403_204020litenJag befinner mig sedan några dagar tillbaka i Moçambique. Den huvudsakliga anledningen till resan är att jag ska hjälpa till att handleda studenter från Linnéuniversitetets magisterprogram i freds- och utvecklingsarbete. Vi tillbringar först några dagar i Nampula (där vi är nu) och därefter åker vi till Ribaue; ett distrikt i Nampulaprovinsen. Om internetuppkoppling finns (oxala…) kommer kontinuerliga rapporter under de kommande veckorna. Är dock försiktigt optimistisk.

Jag ligger emellertid lite efter i uppdateringarna efter ett par väldigt givande dagar i Maputo då jag har gjort de första intervjuerna och samtalen för min avhandling så jag ska försöka komma ikapp här innan vi reser till Ribaue på lördag morgon.

Här i Nampula fick vi ett finfint mottagande av en före detta Växjöstudent, Armando Ali, som kom med en fantastisk tårta, se bild nedan. På bilden ovan: stolta kockar på Nampulas kinarestaurang.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att se syner i böcker… Första månaderna som doktorand (del 2)

Det blir onekligen lite bråkigt i huvudet när man efter ganska många år borta från den akademiska världen bestämmer sig för att bli doktorand. Sannolikt blir det ännu bråkigare av att jag har blivit doktorand i ett ämne som jag inte har läst tidigare; sociologi. Jag läste till civilingenjör inom väg och vatten och kompletterade detta med studier i freds- och utvecklingsstudier. Det senare är inte helt olikt sociologin men då i ett slags tillämpad version och i frånvaro av sociologins klassiska tänkare.

Det har varit ett intensivt läsande de senaste två månaderna, inte minst av just sociologins historia och klassiker. Och under läsningen blir det fler som bråkar. För genom läsning av teorier om sociologins framväxt och om hur klassikerna ser på frågor som religion och tradition, dyker det upp något i marginalen; människor jag mött, främst under åren i Moçambique och det mer närliggande i Afghanistan, som påminner mig om vad de har lärt mig genom att de har delat med sig av sina liv och sina berättelser. De påminner mig genom att ställa frågor till mig; har jag tänkte på det, kommer jag ihåg det, hur förhåller sig det jag läser till det som de lärt mig?

Nu tänker ni: Hon har blivit galen, hon ser syner i böcker. Men vad tror ni händer när man kommer till en arbetsplats där man på fullaste allvar uppmuntras att tillämpa metoden att läsa 50 böcker på en vecka!?

Jag har märkt att det går ganska fort att få ihop flera omgångar om 50 böcker. Det tycks som att varje gång jag går in på en kollegas kontor, kommer jag ut med minst tre böcker, alternativt boktips skrivna på baksidan av en handlingslista eller liknande. Alla böckerna och boktipsen kommer av diskussioner, ofta utifrån mitt avhandlingsområde, men när jag funderar på hur det kom sig att jag blev rekommenderad just dessa böcker, råder lite varierande klarhet (som inte ska förväxlas med varierande intresse).

Och takten med vilken bokhögen växer gör att jag kanske snart kommer att tycka att 50 i veckan verkar helt rimligt…

Lika speciella? Första månaderna som doktorand (del 1)

Det kom ett epost med en titel som antyder att jag är inbjuden till en workshop för att diskutera en ny strategisk plan. Jag tryckte bort det innan jag ens öppnat det. För är det något jag gjort under de senaste åren, och som jag inte kommer att ägna mig åt de närmsta åren (förutsatt att inte tvång förekommer), inom de biståndsorganisationer jag arbetat för så är det just detta; workshoppat om strategiska planer. Nog nu säger jag.

Här kommer några reflektioner från mina första två månader som doktorand. Detta är del ett. Del två, som är lite mer personlig, kommer inom kort.

Utöver strategisk planering finns en hel del andra likheter, exempelvis diskussionen om balans mellan olika kostnader, verksamhet v/s administration. Denna kommer upp i flera samtal redan första veckan på universitetet; en diskussion som är av ändlös natur inom biståndsorganisationer och där vi alla, beroende på var i, eller utanför, organisationen vi sitter har gemensamt att vi inte kan förstå hur det kan eller får vara som det är (alltså att den andra delen tar för mycket pengar och inte förstår vikten av den första – där den första/andra varierar beroende på var vi befinner oss). Och när vi ändå är inne på pengarna så verkar även frågan om nivån på EU-finansiering jämfört med andra universitet/organisationer vara densamma. Inom biståndsvärlden har jag ägnat mycket tid till att kartlägga och analysera precis detta; hur kommer det sig att andra organisationer har större andel EU-finansiering? Och vad skulle det kosta oss i form av investeringar att höja oss till deras nivå?

Jag läser just nu en metodkurs om fallstudier och komparation. Kursens vridande och vändande på olika begrepp och kausala samband – vad är det egentligen som leder till vad och hur kan vi på bästa sätt bevisa detta – framstår som ett de oändliga möten om uppföljning och utvärdering inom biståndsorganisationerna: Hur kan vi visa att det är just vår insats som har lett till just detta resultat?

En av de stora skillnaderna verkar vara frågan om rapportering. Inom biståndet råder som bekant något slags rapporteringshysteri och motsatsen till denna verkar finnas just inom akademin; jag förväntas inte rapportera någonting (förutom att lämna in tentor i tid och skriva en avhandling men detta utgör ju så att säga själva aktiviteterna). Det är en underlig känsla att för första gången sedan 2006 inte hålla i någon typ av årsrapportering denna januari månad.

En annan skillnad där universitetsvärlden hittills visat upp ett sympatiskt drag handlar om var man hör hemma; vems man är. Inom biståndsorganisationerna pratas det (som tidigare nämnt här på bloggen) mycket om att dela information, metoder etc. men detta går inte riktigt att bekräfta i praktiken. Med risk för idealisering verkar forskarna på universitetet ha en förmåga att flyta över gränser, att tillhöra institutioner på flera universitet samtidigt utan att det framstår som ett problem.

En sak som är gemensam men som antyder att den ändå inte skulle vara det, är argumentationen om att just den här arbetsplatsen/typen av organisation/institution är lite (eller ibland mycket) speciell vilket innebär att exempelvis de undersökningar som gjorts eller diskussioner som förs på ett generellt plan, inte stämmer överens med eller går inte att tillämpas på just oss (men sannolikt på alla andra). Detta gäller även det vardagliga sättet att uttrycka sig om arbetsplatsen. Men är det inte så att alla arbetsplatser och verksamheter är ungefär lika speciella och att således ingen arbetsplats, egentligen, är särskilt speciell?