Häromdagen hade jag en heldag med HBT(homo-, bi och trans)-aktivister i Maputo. I skuggan av nyhetsrapporteringen om homosexuellas (brist på) rättigheter i Uganda känns det viktigt att lyfta fram exempel som åtminstone delvis skiljer sig. Några nedslag i denna fråga utifrån en moçambikisk kontext (och ja, är medveten om att den är vänd åt det positiva hållet):
Joaquim Chissano, Moçambiques förre president, har gjort flera uttalanden till stöd för homosexuellas rättigheter, vilket är lite anmärkningsvärt inte minst med tanke på hur diskussionerna ser ut i flera andra länder i regionen. Ett smakprov: ”We can no longer afford to discriminate against people on the basis of age, sex, ethnicity, migrant status, sexual orientation and gender identity. We need to unleash the full potential of everyone.” I ett tal på Afrikanska Unionens möte i Addis Abeba i slutet av förra året argumenterade Chissano för att vi måste bryta alla de fördömande sociala normer som försöker kontrollera människors sexualitet, inklusive homosexuella och lyfte att många av våra bröder och systrar utsätts för fruktansvärt våld och diskriminering baserat på sexuell läggning. ”Esta não é a África que queremos” / ”Detta är inte det Afrika vi vill ha.”
En av medlemmarna i Moçambiques kommission för mänskliga rättigheter gick för en tid sedan ut med ett extremt diskriminerande uttalande om homosexuella. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig och kom från en bred uppslutning av organisationer. Bland dem som reagerade fanns bland annat Moçambiques advokatsamfund som skarpt fördömde uttalandet.
De senaste veckorna har det blossat upp en het debatt upp om revidering av strafflagstiftningen Código Penal. Den mest kritiken riktade sig mot skrivningar om våldtäkt men skarp kritik riktades även mot att den kriminaliserade homosexuella. Efter demonstrationer och protester meddelade regeringen att detta nu var borttaget, att det var ett misstag från början som inte handlade om att införa nya paragrafer i lagen utan om skrivningar som blivit kvar sedan den koloniala lagstiftningen. Hur som är det ju onekligen skamligt att riksdagsledamöter inte läser det lagförslag de ska godkänna utan att folk går ut på gatan och protesterar.
När jag häromdagen träffade Danilo da Silva som är talesperson för Moçambiques HBT-organisation Lambda frågade jag honom hur han tror att det kommer sig att Moçambique verkar skilja sig från många länder i regionen då det verkar finnas ett relativt brett stöd för homosexuellas rättigheter och till och med en före detta president som vågar ta striden på internationell nivå? Han berättade om hur de sedan de bildade Lambda för ungefär sex år sedan långsamt har byggt upp en bas av organisationer och individer som stödjer dem, hur de medvetet har undvikit alltför kraftiga konfrontationer för att undvika bakslag och istället har prioriterat att bygga på bredden – att försäkra sig om ha många med sig på sin sida. Allt för att motverka en liknande reaktion som vi ser flera afrikanska länder så som exempelvis Uganda med repressive lagförändringar och kriminalisering.
Vi pratade om andra faktorer som gör att Moçambique skiljer sig; det är generellt mer öppet och mindre fördömande menar Danilo. Han menar att Uganda till och med kanske hade en positiv effekt i Moçambique; ”Even Uganda probably helped; as the bad example showing people where we should not be going – what we should never allow to happen here.” I övrigt menar Danilo att det är viktigt att vara försiktig med vilka de allierar sig vad gäller utländska aktörer. Det gäller att inte spela motståndarna i händerna så att de kan säga att det är något från väst, något oafrikanskt eller imperialistiskt.
Vi pratade även om hur homosexuellas situation ser ut I Moçambique generellt men framför allt i Maputo. ”The discrimination that we meet here is mainly inside the families, not so much for example at government institutions. And as you know, family here is everything, if you lose your family you will lose all your social capital which is everything, you will not manage anything in life.”
Roberto Paulo som nyligen börjat arbeta på Lambda med ansvar för hälsofrågor är entusiastisk och optimistisk om vad organisationen kan åstadkomma inom politiken för att försvara homosexuellas rättigheter. En försvårande omständighet är emellertid att organisationen (efter många års process) ännu inte fått sin registrering godkänd, det är alltså inte formellt en organisation. ”This is in principle not the biggest problem. We can get funds through collaboration with other organisation. But I must say that when you want to make procurement for 20 000 units of lubricants from Cape Town, it would have been easier not to do it through other organisations.” Ja det kan man ju tänka sig.
Efter allt (mycket inspirerande) prat tillbringades kvällen och halva natten dansandes på ett tak. En heldag och en fin och hoppfull start på resan.
In- och utvecklingar 