Islam och rättigheterna

Allt svenskt bistånd ska vara rättighetsbaserat. I praktiken (eller ja, kanske inte så praktiskt) innebär detta att biståndet ska arbeta med att långsiktigt förändra orsakerna till fattigdom och orättvisor och inte endast lindra symptomen. Det innebär också att arbetet ska baseras på mänskliga rättigheter och krav på transparens och ansvarsutkrävande. Som jag skrev i inlägget nedan om vibrerande mattor är kopplingen mellan dessa ganska teoretiska begrepp och den verklighet där biståndet verkar inte alltid helt solklar.

Men det är inte bara över kopplingen till den materiella verkligheten som solen inte alltid skiner. För att det ska fungera måste det rättighetsbaserade arbetet naturligtvis länkas samman och förhålla sig till kulturella och religiösa uppfattningar. Idag träffade jag kollegan Khalid för att prata om hur det rättighetsbaserade arbetet relaterar till Islam och Koranen vilket förklaras i bilden nedan (solklart?).

P1030810liten

-Jag har läst att det rättighetsbaserade arbetssättet började utvecklas under 90-talet. Islam har pratat om rättigheter sedan 1450… På många ställen i Koranen finns tydliga anknytningar till pelarna i det rättighetsbaserade arbetet. Den har exempelvis skrivningar om att deltagande och konsultation är obligatoriska delar i utvecklingen. Om att en gåva från en rik till en fattig inte har med välgörenhet att göra utan om skyldigheter att dela med sig. Den säger också att de styrande inte är annorlunda än andra människor, de ska tjäna folket. Så om vi vill arbeta med rättigheter i Afghanistan kan begreppet ”mänskliga rättigheter” vara ett problem – så varför inte kalla det rättigheter definierade av Islam?

Samtalet drar iväg. Khalid förklarar tålmodigt olika tolkningar av Koranens budskap, bland annat om Jihad och hur det förhåller sig till fredsbudskapet och om kvinnors rätt att arbeta och bestämma över sin inkomst. Och om hur ingen av utvecklingsstrategier de senaste tre decennierna, kommunism, islamism och nu kapitalism, egentligen löser de verkligt stora problemen för de afghanska folket.

Jag tänker att det är ett fantastiskt spännande jobb jag har – och fantastiska kollegor…

När det ena inte är en förutsättning för det andra…

Idag och igår har vi haft seminarium om SAKs strategiska plan – igen! Det första seminariet för två veckor sedan var min första dag på jobbet. Under de två senaste dagarna gladdes jag åt att jag åtminstone förstod mer än första dagen!

Några reflektioner från dagarna…

SAKs möjlighet att bedriva verksamhet runtom i Afghanistan bygger på en hög grad av acceptans hos lokalbefolkningen. Det vill säga att säkerheten i huvudsak består av relationerna runtomkring oss (och inte av exempelvis ,beväpnade vakter), såväl med lokalbefolkningen som med lokala myndigheter. Denna relation grundar sig i sin tur på själva verksamheten, exempelvis skolor och sjukhus, och att människor värdesätter och har förtroende för denna.

Samtidigt är det inte långsiktigt hållbart att en organisation som SAK fortsätter att bedriva denna verksamhet i Afghanistan för all framtid – den som är ansvarig för detta på längre (ja, kanske väldigt lång) sikt är ju den afghanska staten. SAKs roll kan till exempel vara att stödja lokalsamhället att kräva sin rätt till bland annat sjukvård och utbildning. Men om vi går tillbaka till det som lade grunden för att över huvud taget kunna arbeta och finnas i de konflikthärjade områdena; konkret service, blir det mer komplicerat. För om vi delvis fasar ut detta arbete och samtidigt börjar stödja arbete med ansvarsutkrävande är det nog inte alls säkert att vi är så välkomna på alla platser…

Sammanfattningsvis en inte helt enkelt att lösa…

Nedan några foton från diskussioner och grupparbeten under seminariet – ytterligare två dagar fyllda av nya lärdomar, kunskaper och reflektioner tack vare mycket engagerade och kunniga kollegor.

Vibrerande mattor?

När man i biståndssammanhang pratar om att stödja civilsamhället beskriver man ofta detta i termer av ansvarsutkrävande från staten, fördjupad demokrati och människor som genom ökad kunskap om lagar kräver sina rättigheter. Ett ”vibrerande civilsamhälle” skriver vi våra resultatmatriser. ”Livskraftiga aktörer i det civila samhället samt oberoende och fria medier som bidrar till ökat ansvarsutkrävande och en mer transparent förvaltning.” står det i Sveriges samarbetsstrategi för Afghanistan.

Det som det i själva verket ofta handlar om, på riktigt, är korgar, getter, tvålar, kvarnar och mattor.

För nog är det så att ganska få människor som lever i fattigdom vaknar på morgonen, tar sig igenom de mödosama bestyren att hämta vatten och ved, i bästa fall äta lite frukost och kanske få iväg något av barnen till skolan, och därefter tänkar att nu jäklar ska jag ta tag i det här med demokrati och utkräva ansvar av regeringen!

Istället är prioriteringarna, helt förståeligt, många gånger kortsiktiga och mer materiella förbättringar i livet. Som att få mer betalt för de jordbruksprodukter man producerar eller få tillgång till någon annan inkomstgenererande syssla. Denna syssla kan vara till exempel att tillverka mattor vilket verkar gångbart här i Afghanistan (i Södra Afrika, där jag arbetade tidigare, var det korgar istället). Således är det ofta det som projektförslagen som kommer från lokala organisationer handlar om.

Men blir det då något ansvarsutkrävande och vibrerande civilsamhälle av detta? Svaret är nog att det beror på. Kanske främst på tiden. För det finns många erfarenheter som visar att människor som kommer tillsammans för att förbättra sina liv – utifrån sina egna prioriteringar – så småning om även kommer att vilja förändra det som finns runtom kring dem i allt större cirklar. Och allt eftersom man ser att detta låter sig göras om man är flera, stärks också medvetenheten om behovet av demokratiska organisationer. Men detta tar tid, vägen är långt ifrån spikrak och det kommer att gå åt skogen ibland (eller ganska ofta).

Inom biståndet upplever jag ibland att just det här med tid är den resurs som vi underligt nog har allra minst av. Att vi inte låter saker ta den tid de behöver för att växa av egen kraft. Istället för att vänta på att korgar, getter eller mattor leder till just det där som vi ville uppnå; ett vibrerande civilsamhälle, är det lättare att direkt vända sig till de organisationer och ibland till och med personligheter som direkt levererar krav på transparens och rättigheter – men som sannolikt inte är eller representerar de människor som lever i fattigdom… Och det var visst de som skulle stå i centrum för allt vårt bistånd.

Cricket som rättighet…

P1030742_litenIgår fick jag tillfälle att lära mig lite om cricket – en helt ny bekantskap. SAK samarbetar med ”Afghan Cricket Board” för att möjliggöra för människor med funktionsnedsättning att spela cricket. I slutet av förra året deltog för första gången ett afghanskt herrlag i de regionala cricketmästerskapen för döva i Pakistan och igår träffade vi sex av de döva spelarna. -Vi förlorade alla matcher men det var ingen stor grej för oss – det stora var att vi för första gången var med i ett internationellt mästeskap! 

Jag lärde mig tecken för Nepal, Sri Lanka, Pakistan och Sverige samt för att träna. Ett mycket inspirerande möte måste jag säga! (Och intressant ur översättningssynpunkt: engelska-dari-teckenspråk-dari-engelska…) Kunde också konstatera att jag måste läsa på om cricketens sociala och politiska betydelse för Afghanistan och andra länder i regionen.

P1030746_liten

Vi besökte även Kabuls universitet där SAK stödjer ett informationcenter som syftar till att öka tillgången till information, främst om Afghanistan, i form av böcker, tidningar, tidskrifter, affischer med mera. Enligt centrets plan ska minst 30 procent av användarna vara kvinnor men så verkade inte vara fallet vilket föranledde en lite diskussion på temat. Mina två kvinnliga kollegor, Yasamin och Zhora, nöjde sig inte med svaret att de hade bjudit in kvinnor – de ville även veta (från den mycket välutbildade manlige föreståndaren för centret) vad de hade gjort för aktivt garantera kvinnors deltagande. Då blev det lite tyst…

P1030731_litenVi följde upp med en fråga om hur de tänker att  kvinnors användande av centret påverkas av att alla (ALLA) som arbetar på centret är män varvid vi fick några goda exempel på den uppfinningsrikedom som ofta finns när man (män) ska motivera varför kvinnor inte är deltar. En av favoritförklaringarna var att det tidigare kontoret låg i en källare och det passade sig inte som en arbetsplats för kvinnor…

Hur blir det med rättigheterna och vart kan jag åka?

P1030709litenHemma efter första dagen på jobbet i Kabul (se foto här intill på nya arbetskläderna). Största delen av dagen tillbringades på ett seminarium där vi diskuterade Afghanistankommitténs strategiska plan för 2014-2017 (se foton nedan). Mycket livliga diskussioner bland annat om hur vi ska arbeta rättighetsbaserat och hur det förhåller sig till den stora del av verksamheten som handlar om att leverera service i form av utbildning och sjukvård till människor på landsbygden.

P1030716litenDet rättighetsbaserade arbetssättet grundar sig på principer om deltagande, transparens, antidiskriminering och medborgares möjlighet att utkräva ansvar från staten. Men kanske är det så att det inte behöver finnas någon motsättning – bara samma principer styr hela verksamheten. Till exempel att vi arbetar för lika rätt till skola även för flickor och barn med funktionsnedsättning i de skolor som SAK driver. Samtidigt måste den långsiktiga strävan i allt arbete vara att den afghanska staten ska ta ansvar för utbildning och sjukvård.

P1030719litenJag hade också en (andra) säkerhetsgenomgång idag (efter den första igår som på ett handfast sätt talade om hur många bombdåd som skett den senaste månaden, var det finns hål i muren som man kan krypa igenom och tips på hur man skulle kunna känna igen en självmordsbombare). Genomgången idag gick utanför Kabul till de provinser där kommittén arbetar. Vart kan man som utlänning åka med bil, var kan man åka men inte sova över och var kan man åka och även ta en kaffe på ett café? Saker som är bra att veta.

Funderar på om jag nu ska våga mig ut till affären…

Kaotiskt, vackert och svårt i Jalalabad…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår morse åkte vi till Jalalabad som ligger öster om Kabul, på väg mot Pakistan. Jag blev alldeles betagen av landskapet med berg, floder och dammar som följde oss längs vägen. Och nomadfolket kuchis med får, åsnor och kameler i mötande körfält – på väg mot bättre betesmarker för de kommande månaderna. Landskapet känns fridfullt men tittar man uppåt kullarna och bergen formar stenblocck och högar med sandsäckar tillhåll för soldater med vapnen riktade uppåt. Vägen är som en serpentin som ringlar (eller ibland kastar) sig upp och ner längs bergen och klyftorna dememellan.

Vi kommer fram till Jalalabad och en intensiv radda möten med medlemmar från olika byråd och lokala föreningar följer. Inget stämmer riktigt med programmet men det blir bra, om än lite kaotiskt, ändå. Vi diskuterar varför det inte är lämpligt att utbilda människor som lever med handikapp till skräddare utan att ge dem minst ytterligare en inkomstkälla (människor här köper huvudsakligen nya kläder vid eid – alltså en gång om året – vilket gör resten av året till ett bottennapp för en skräddare). Vi får konkreta exempel på ett slags biståndströtthet när en av mötesdeltagarna säger: -Det kommer så många organisationer hit som påstår att de vill hjälpa oss. De tar en massa fotografier, åker härifrån och sedan hör vi aldrig mer från dem igen. Kanske har de gjort en bok av alla foton?

Efter att först ha stämt av med säkerhetsansvariga (och förmaning om att vara hemma igen senast 18) åker vi ut på en liten tur i stan i kvällsolen, fantastiskt vackert! Efter hemkomsten får vi middag i gästhuset som vi äter ute i trädgården och går sedan upp till våra rum. Det dröjer inte många minuter innan det kommer ett säkerhetssms om att en bomb har exploderat några kilometer härifrån.

Lyckades inte ladda upp fotografierna (när väl internet kom tillbaka nu på morgonen efter en kväll/natt utan), de kommer senare…