Migrationsmyndigheter och fladdermuslortar

Som skrivet tidigare här på bloggen har processen kring uppehållstillstånd här i Moçambique för evigt slukat allt mitt tålamod, liksom de flesta processer (inte bara i Moçambique) som på något sätt involverar en migrationsmyndighet.

Enligt kvittot från migrationsmyndigheten ska mitt uppdaterade uppehållstillståndet vara klart 3 september. Det var som bekant för en månad sedan men detta till trots så får kollegan Aida inte mer än ett arrogant hånflin när hon häromdagen gick till myndigheten för att fråga om det var klart.

På söndag ska jag resa till Zimbabwe men utan uppehållstillstånd kan jag varken komma ut ur eller in i Moçambique. Jag är i Maputo nu och här är också det ny utgångna kvittot i original eftersom det är ett krav att jag har det med mig, för att kunna bevisa att jag är här legalt. Uppehållstillståndsprocessen är emellertid i Lichinga (fast där kan de inte längre utfärda några tillstånd – de görs i Maputo).

Idag gick vi till migrationsmyndigheten i Maputo för att få en resedeklaration som är det dokument jag måste ha för att kunna komma ut ur och in i Moçambique utan uppehållstillstånd. Men här vill de inte utfärda någon deklaration eftersom kvittot från Lichinga har gått ut (även om de vet att det är här de utfärdar det som kvittot handlar om). Efter en liten kamp blir det ändå möjligt och vi får ett formulär att fylla i. De borde ha varit samma formulär som vi fyllde i för fyra veckor sedan när jag åkte till Sverige men det är det inte. Det formulär som nu gäller är en helt ny process, med nya foton och annat.

Jag ringer till Aida i Lichinga och frågar om inte hon kan fixa dokumentet där. Nja, nu vill migrationsmyndigheten inte längre prata med henne eftersom hon inte har originalkvittot. Som är hos mig för att jag inte ska bli illegal, eftersom samma myndighet är drygt fyra veckor försenad.

Underbart.

Och på kontoret luktar det bajs eftersom en fladdermusfamilj bosatt sig i luftkonditioneringen och den kraftiga blåst som för tillfället råder i Maputo pustar ständigt in små högar med fladdermuslortar…

Vardagsfunderingar om tallriksmodeller och månadsinkomst

Under ett arbete med en artikel om demonstrationerna i Maputo förra året, ville vi försöka förstå ungefär hur stor den samlade inkomsten är i demonstranternas hushåll. Då verkar det logiskt att fråga just detta. Men, denna frågan kan bara besvaras någorlunda enkeltydigt av hushåll som faktiskt har en ungefär likvärdig inkomst varje månad. Så är inte fallet i Maputos kåkstäder – ena månaden finns ingen inkomst, en annan kanske det finns några hundra.

Häromdagen pratade jag och en moçambikisk kollega (som föddes under befrielsekriget och som växte upp under inbördeskriget) om kosthållning och jag berättade om den svenska tallriksmodellen som framstod (alternativt framställdes) som väldigt relevant under min uppväxt. Men en modell som lär oss om förhållandet mellan olika livsmedel är bara relevant i en situation där det faktiskt finns valmöjligheter. Kollegan hade således inte fått någon tallriksmodell presenterad för sig i skolan…

Pratade med en av kollegorna i Lichinga igår. De hade bestämt möte med kommunen för att planera en utbildning men mötet blev inställt för 14 kvinnogrupper hade samlats på gatan utanför och sjöng så högt att det var omöjligt att hålla möte.

Fotot nedan kommer också från gatan utanför kontoret i Lichinga, förra veckan. En bil med en ordentlig högtalaranläggning på flaket, kopplat till bilbatteriet… Och lacken på motorhuven mår säkert bra av den ambitiösa tejpningen…

Imorgon flyger jag till Sverige – är det bra eller dåligt flyga internationellt flyg på tioårsdagen av 11 september? Jag satsar på bra…

Att göra ett program (2)

Som skrivet i inlägget nedan, Att göra ett program, arbetar vi just nu med att ta fram ett nytt program för vårt arbete i Niassa. Under förra veckan intervjuades samarbetsorganisationer, företag och regeringsrepresentanter och igår var det dags för seminarium med vår personal. Se foton nedan!

Ingen utvärdering, kontroll eller uppföljning?

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson påtalar ofta att bistånd inte utvärderas, inte kontrolleras och inte följs upp. Jag började jobba för Kooperation Utan Gränser i juni 2008. Efter att ha jobbat ett par månader reviderade vi innehållet i vårt eget program, för att göra det mer resultatinriktat, relevant och minska budgeten. Någon månad senare genomgick vi en systemrevision genomförd av Ernst & Young, innan det hade vi en intern genomgång av den förra systemrevisionen, genomförd tidigare samma år av samma revisionsfirma.

I januari året efter gjorde vi finansiell revision lite senare samma år tog vi fram uppdragsbeskrivning för en extern utvärdering av programmet i slutet av året 2009. I januari 2010 var det dags för finansiell revision igen. Tanken var att programmet skulle avslutas i december 2010 men eftersom resultat uppnåtts men en längre insats behövdes för att bygga på dessa och göra dem mer hållbara, gjordes ett reviderat programförslag för 2011. I oktober 2010 hade vi interrimrevision och samtidigt en intern compliance monitorering och i början av 2011 slutrevision. Mellan januari-mars gjordes en organisationsutvärdering av Deloitte av Kooperation Utan Gränser i Moçambique. Någon månad efter gjordes en intern compliance monitorering.

Just nu håller vi på med en översikt av nuvarande program, med externa konsulter, för att se vad som bör tas tillvara i framtida program, vilka resultat som bör förstärkas, metoder som ska utvecklas etcetera. Vi har börjat diskutera ToR för årets revision. Utöver dessa processer rapporterar vi resultat och ekonomi halvårsvis till ambassaden i Maputo varefter halvårs-/årsmöten hålls för att diskutera, vi gör interna uppföljningar i Mocambique såväl som med region- och huvudkontor samt halvårsvisa möten med våra samarbetsorganisationer där de utvärderar oss som givare och samarbetsorganisation. Vi gör programmatiska och finansiella uppföljningar med samarbetsorganisationerna varannan månad.

Biståndsministern är välkommen hit – för att bli utvärderad, bedömd, synad i sömmarna, vänd på och kritiserad. Gärna innan nästa uttalande om att biståndet inte utvärderas, inte kontrolleras eller följs upp.

Att göra ett program (1)

Som nämnt tidigare här på bloggen arbetar vi just nu med att ta fram ett nytt program för vårt arbete i Niassa från och med nästa år. Under veckan som gått har vi arbetat tillsammans med en konsult som har träffat våra samarbetsorganisationer, provinsregering- och myndigheter, skogsföretag och andra aktörer.

Programmet ska naturligtvis svara mot de behov som identifieras lokalt och därför är samtalen med alla aktörer extremt viktiga. Idag träffar konsulten ett antal organisationer från distriktet Mecanhelas som inte längre har finansiellt stöd från Kooperation Utan Gränser men som fortfarande tar del av utbildningar, studiecirklar etcetera. Ovan ett par bilder från dagens samtal om deltagande demokrati, hållbarhet i organisationerna, bonderörelsen i distriktet med mera.

Idag är uppkopplingen 0,93 kB/s – tålamod är nyckeln till lycka…

Bokföringsprojekt

Denna vecka genomför Kooperation Utan Gränser ett bokföringsprojekt tillsammans med fyra av våra samarbetsorganisationerna i Niassa. Detta innebär att vi kontrakterat ett företag som installerar ett professionellt bokföringsprogram på organisationernas datorer samt utbildar organisationens personal i hur det ska användas. För en tid sedan organiserade vi en bokföringskurs med samma organisationer, för att förbereda omställningen från att använda excel till att använda bokföringsprogram.

Detta är en långsiktig satsning och tanken är organisationerna från och med nästa år ska vara redo att ställa om till bokföring i programmet. Utmaningarna är dock många…

Nedan dokumentation av gårdagens övningar tillsammans med kollegorna från agroforestrycentret i Cuamba.

Att få säga sitt – rimligt eller orimligt?

Att få säga sitt eller inte – det är en väldigt viktig fråga.

Våra samarbetsorganisationer UNAC (Moçambiques bondeorganisation) och Jordens Vänner (Justiça Ambiental på portugisiska) har gjort en studie om landgrabbing i Moçambique. I studien riktas allvarliga anklagelser mot ett antal företag, vissa av dem svenska/med svenska intressen. Jag blev idag kontaktad av ett av företagen. De är mycket upprörda över att de inte fått läsa studien innan den publicerades, så att de skulle kunna kommentera det som sägs om den. Helt rimligt. Det är dock inte vårt ansvar utan våra samarbetsorganisationer eftersom det i detta fall är de som har gjort studien.

För några månader sedan handlade vi upp (tillsammans med Stiftelsen Malonda) en studie om konflikter med anknytning till de storskaliga skogsinvesteringarna i Niassa. Vissa av företagen delade med sig av mycket information med löftet att de skulle få kommentera utkastet till rapporten innan den publicerades. Helt rimligt. Det är bara det att utkastet nu har varit klart i sex veckor och vi har på olika sätt försökt få företagen att läsa och kommentera så att vi kan publicera rapporten, men det är helt omöjligt. Inte ett enda av de fyra har bemödat sig att läsa och vi kan således inte gå vidare. Inte helt rimligt.

Vi arbetar just nu med att ta fram ett nytt program för Niassa de kommande fyra åren. Vi har hjälp av två ”facilitatörer” som intervjuar regeringsrepresentanter, samarbetsorganisationer och andra aktörer i provinsen om hur de ser på arbetet vi gjort hittills, vad som kan förbättras och vilka områden och metoder som ska prioriteras. En grundläggande kritik som regeringen ofta riktar mot organisationer är att regeringen inte ges chans att delta i dessa processer. Två veckor innan detta arbete påbörjades bokade vi möten som vi sedan har bekräftat två gånger. Men nu när mötena väl ska äga rum är mer än hälften av alla myndigheter helt otillgängliga, av en rad olika anledningar. Det innebär sannolikt att vi kommer att få en massa kritik för att de inte har givits tillfälle att säga sitt, trots att det var de som utan förklaring och förvarning i sista stund gjorde sig otillgängliga. Inte helt rimligt det heller. Och lite tröttsamt.

Det är som att det inte blir bra hur man än gör…

Att få ett nytt uppehållstillstånd, eller Kafkas process version 2011

Så var det dags igen – att förnya uppehållstillståndet, tillika hålla på att explodera av frustration över maktmissbruk och obeskrivbart dålig service. Vill understryka att migrationsmyndigheten är DEN myndighet i detta land som får mig att känna så – det är inte en generell uppfattning om landets institutioner. Intressant dock att samma myndighet (eller funktion – pass och identitetshandlingar) i Sverige höll på att driva mig fullkomligt till vansinne förra året. (Läs Att få ett nytt pass eller Kafkas process version 2010, klicka här!)

Idag skulle jag alltså förnya uppehållstillståndet, vilket görs årligen (och ja, det är lika jobbigt varje gång). Det handlar om ett kort typ som ett id-kort. De har redan alla uppgifter sedan tidigare år men ändå ska allt lämnas in med nya notarius publicus-kopior.

Förra året skulle processen innehålla ett brev från oss där vi intygade att jag jobbar här och med vad. Förra året var den obligatoriska, odiskutabla titeln på detta brev ”Declaração”. Vi hade i år skrivit ett liknande brev. HELT FEL! Det gick absolut inte an att lämna in ett brev med den titeln i år – i år heter det ”Pedido”. Samma innehåll, men utan denna titeländring kan de inte ta emot processen.

Vi köper blanketten (50 meticais) där mina uppgifter ska fyllas i (trots att de redan finns i datorn sedan förra året). Vi ber om en penna men det finns inte på hela myndigheten, kollegan Aida går ut på gatan och hittar en man som lånar oss en penna. Vi får instruktioner hur det ska fyllas i (för det är inte längre samma logik som förra året, även om rubrikerna är desamma). Vi fyller i enligt instruktionerna från en av tjänstekvinnorna. Så kommer en annan tjänsteman och säger att men -HALLÅ! så här kan ni inte fylla i – detta måste ändras. Kan vi använda tip-ex frågar min kollega Aida? Nej det går inte, ni får köpa ett nytt papper för 50 meticais (som vi betalar för att de gett fel instruktioner).

Samtidigt som detta pågår står en av tjänstekvinnorna och går igenom alla ringsignaler på sin mobiltelefon, med väldigt hög volym. Det kommer in en man för att hämta sitt pass som enligt kvittot skulle ha varit klart för en månad sedan – men passet finns inte där. Tjänstemannen säger att vanligtvis tar de en kopia på kvittot i dessa fall – för att se om de kan leta reda på passet. Men kopiatorn är sönder så det kan de inte göra. Det kommer in två personer från polisen som vill lämna över ett brev till migrationsmyndigheten men migrationstjänstemännen kan inte ta emot det för de har ingen färg i stämpeln så de kan inte stämpla ”Mottaget”.

Enligt reglerna ska passkopia lämnas in med ansökan, vilket vi hade, men nu behövdes passet också. De kan inte förklara varför men det behövs. Jag säger att passet är i Maputo. Då börjar de sarja om att jag alltid måste ha passet och jag säger att, eftersom jag har uppehållstillstånd behöver jag inte passet. De fortsätter att understryka att utan passet kan jag inte ansöka om förlängning. Jag säger att ok, då går jag nu för passet är i Maputo, att jag kommer tillbaka en annan dag. Då börjar tjänstemannen prata bebisspråk med mig och förklara att detta är Miiigratiooooonsmynidgheeeeeeeten varvid jag tappar tålamodet och säger att jag inte är tre år gammal, att jag vet att detta är migrationsmyndigheten och försöker samla ihop mina papper för att gå. Då blir karln ännu argare. Lyckligtvis kommer Aida tillbaka precis då (efter att ha hämtat en check på den ringa summan 19 200 meticais (nästan 5000 kronor) som detta kalas årligen kostar).

Vi är nästan igenom när tjänstemannen frågar mig hur länge jag har varit i Moçambique. Jag svarar fem år. Han säger att nej, det har du inte varit. Du kom för fem år sedan men har sedan varit ute ur landet under minst ett år. Jag upprepar att nej, sedan 6 augusti 2006 har jag inte varit resident i något annat land. Jag kan inte bevisa detta eftersom jag lämnade in gamla uppehållstillståndet för att få det nya förra året. I det gamla står samtliga datum som jag har förnyat sedan 2006. På något mirakulöst sätt hittar han mitt gamla uppehållstillstånd och utbrister: -NEJ, det är sant! Det visar sig att jag fick fel typ av uppehållstillstånd förra året vilket gör det problematiskt att få rätt detta år. (Förstår inte riktigt detta, men det är ju inte så mycket jag förstår i denna process så jag låter det passera.)

Vi är snart igenom, vi tar kort (igen), trycker tummar och pekfinger (igen) och skriver under (igen). De skriver ut ett kvitto där det står att jag kan komma och hämta passet den 3 september. Jag frågar om det kommer att vara klart då? -Aldrig, säger tjänstemannen. Jag frågar när det kan tänkas vara klart? –Det kommer att dröja.

Vi avslutar denna fantastiska morgonövning med att tjänstemannen spänner ögonen i mig och säger: -Du ska veta att det är bara för att det är fredag som vi har varit så här tillmötesgående.

Och nej, det är inte ironi.

Besök på böndernas kontorsbygge

Igår besökte vi Niassaprovinsens bondeunion UPCN, eller närmare bestämt deras framtida kontor som just nu håller på att byggas.

Kontoret ligger i utkanten av Lichinga, mycket vackert på en kulle med fin utsikt. Tomten har plats för inte bara själva kontorsbyggnaden men även en möteslokal och enklare boende för besökande medlemmar. Dessa projekt hör emellertid till framtiden (och framtida budgetar…).

Abdul som är administratör på UPCN (och inte bonde) underströk under besöket vikten av just möteslokaler medan koordinatören Pêssego (som bonde) påpekade att det viktigaste inte är möten utan att få plats med ett ordentlig experimentfält. Olika perspektiv…

Vi träffade även det ansvariga byggföretaget som påpekade att anbudets budget är väldigt låg för storleken på bygget, vilket man nog kan hålla med om… Den totala budgeten för nyckelfärdigt kontor är 680 000 meticais, motsvarande ungefär 170 000 svenska kronor.

Att ha ett eget kontor, och slippa betala hyra, är ett viktigt bidrag till våra samarbetsorganisationers hållbarhet på lång sikt.

Korta fakta om UPCN

  • UPCN har 20 000 registrerade medlemmar i Niassa, varav drygt hälften är kvinnor.
  • UPCN arbetar tillsammans med jordbruksministeriet för att öka småböndernas tillgång till jordbruksrådgivning, marknader med mera.
  • UPCN bedriver även påverkans arbete för att påverka regeringens jordbruksprogram för att bättre svara mot småböndernas intresse.
  • UPCN är nationella bondeunionen UNACs representation i Niassaprovinsen.

Och uppföljningsfrågor…

Som skrivet i inlägget nedan har vi utbildning i resultatuppföljning denna vecka. Idag blev det en väldigt aktivitet i gruppen i arbetet med att identifiera uppföljningsfrågor som olika aktörer kan tänka sig att ställa. Det handlar om att vi ska ta fram ett ramverk för vilken information vi ska ta reda på för att tillgodose olika behov; alltifrån småbönder i Moçambique, Kooperation Utan Gränser i Moçambique, Södra Afrika och Sverige, ambassaden och Sida i Sverige med mera. Många lappar blir det… (Och en och annan dubbelvikt Kajsa…)