Revisionen är avslutad, för den här gången, och revisorerna har återvänt till sitt kära Maputo (det var inte många positiva ord de hade att säga om Lichinga). Denna vecka kommer förhoppningsvis att bli lite lugnare än de två senaste. En signal på att det varit lite mycket är en tilltagande dag- och veckovillhet. I måndags förmiddag avslutade jag ett möte med att önska alla en trevlig helg, helt övertygad över att det var fredag eftermiddag.

Dags för nya tag. Denna vecka ska jag bland annat ut och åka med UNAC för att besöka ett lokala bondeorganisationer, ser fram emot detta!

En av revisorerna ringde just. Klockan är 19.30 och de har inget vatten på pensionatet och är mycket upprörda – de måste flytta omedelbart! Jag förklarar att det är lite knepigt för vi har betalat deras tre rum fram till söndag. Han säger att det är ju inga problem – vi kommer att få tillbaka pengarna eftersom det är pensionatets ansvar att stå med vatten. Jag kommenterar kort att det inte fungerar så här och att jag ska ringa till pensionatsägarinnan för att sedan återkomma till dem.

Jag ringer henne och meddelar att vi har tre gäster på hennes pensionat som inte haft vatten på två dagar. Hon blir helt hysterisk och skriker åt mig att de har en tank på 2500 liter på backen varifrån vatten pumpas upp till en annan tank på 2500 som står på ett torn som sedan trycker ut vattnet. Hon gapar att av någon anledning så tar 2500 liter vatten slut på trettio minuter och en lång harrang om vad de gjort för att lösa detta under eftermiddagen, utan att lyckas.

Jag påpekar att jag inte är intresserad av att veta hur stora tankar och pumpar de har utan endast är intresserad av att veta om de kommer att lösa detta eller inte, med tanke på att vi ansvarar för tre personer som bor där. Hon är inte tyst en sekund utan forsätter att skrika i luren. När jag nämner att vi har betalat deras rum fram till söndagen går hon upp en halv och skriker ännu högre och sedan ”råkar” linjen brytas.

Revisorns kommentar att det ju inte är något problem att vi har betalat eftersom vi ändå kommer få tillbaka pengarna visar att, trots ganska många dagar här, har han ännu inte landat. Här får man svårligen tillbaka pengar. Vi har pengar att få tillbaka från bland andra lägenhetsägare och skattemyndigheten men trots enträgna försök under nu TVÅ ÅRS tid, syns inga pengar fortfarande till… Och detta får vi kritik för i revisionen…

Läs tidigare inlägg om revisionen: 1 (om kaos), 2 (om dokumento på långa villovägar) och 3 (om beskattning av levande och döda getter).

Revisionen pågår för fullt (se senaste inlägget nedan). Vi behöver bekräftelser från alla partnerorganisationer hur mycket de har på sina bankkonton för att stämma av med siffrorna som vi har i vår bokföring. Detta är lite av en övning.

En av organisationerna, i Cuamba, skickade sina dokument med en person till Lichinga, en herr Abdul från provinsens bondeorganisation. Efter att vi enträget krävt Abdul på dokumenten, vilka han lika enträget sade sig aldrig ha sett, i några timmar kom det fram att det inte var den Abdul som hade tagit emot dokumentet, de hade sagt fel. 

Så vi ringde till den andra Abdul som sa att han råkat ge dokumentet till Ibis (en dansk organisation). Så vi ringde till Ibis som meddelade att personen som tagit emot dokumentet där hade åkt till Maua (ett distrikt) men att han eventuellt hade lämnat dokumentet på Moçambiques Kristna Råd.

Så kollegorna åkte till Moçambiques Kristna Råd för att hämta dokumentet men personen där meddelade att de inte tagit emot dokumentet eftersom det uppenbarligen inte var till dem. Så kollegorna kom tillbaka till kontoret utan dokument. Eftersom kollegan Aida är minst sagt envis åkte hon tillbaka till Rådet ännu en gång och bad att få prata med självaste prästen. Och där fanns dokumentet.

Aida kom glad i hågen tillbaka till kontoret med kuvertet. Vi öppnade det och konstaterade att partnerorganisationen i Cuamba helt hade missförstått vad de skulle göra och dokumenten därmed är helt oanvändbara. Så nu ska vi göra allt en gång till.

Tålamod är all framgångs moder som min pappa brukar säga.

Konstanta strömavbrott på grund av åskväder vilket leder till att bokföringsservern kraschar hela tiden. Moçambikiska kollegor som är rädda för att prata engelska i telefon med supportpersonal i Zimbabwe, därmed förblir problem olösta. Lite lagom arroganta revisorer som spenderar första timmarna med 1. leka med sina mobiltelefoner, 2. surfa på internet och 3. göra kaffe. Kollega som skulle ha kommit från Zambia vars dotter ritat blommor i hans pass och därmed gjort det ogiltigt för resa vilket lett till en femdagars försening. Icke fungerande kopieringsmaskin på grund av inte så kompetent underhållningsfirma. Revisorer som vill skicka bokföraren till banken med sina privata bankärenden. Kollegor som försover sig. Lite annat smått och gott. Och en Kajsa på gränsen till ett litet sammanbrott.